Fridas värld bland tankar och ord. -

Delar av senaste veckan.

 
1. Såg ut såhär när jag gick till jobbet i morse.
2. Lirade basket på gården in my neighbourhood i går kväll. Pontus förlorade och fick köpa glass till oss andra. Vem vann? Fröken duktig, såklart. Otroligt nöjd eftersom jag fullkomligt sög under "uppvärmningen".
3. Köpte nya byxor förra veckan. Leopardmönstrade och skitsnygga. Kommer bo i dem om jag inte lägger band på mig.
4. Ägnade helgen åt långfrukostar, lemonad och årets viktigaste bok.
5. Sedan tog jag en paus från chillandet och drack strawberry daiquiri över en middag på stan. Himla härligt. 
6. Mindre härligt att kliva upp klockan 07.00 på en söndag för att tvätta och sedan inse att det tydligen är förbjudet att tvätta innan klockan nio på en helg. Blev fruktansvärt bitter. Återhämtade mig först efter lunch. 

Monday, monday.

Alltså det är ju inte direkt en glädjens måndag när man börjar dagen, tre sekunder efter att klockan har ringt, med att jämmerskrika "nej nej nej nej nej nej" och pressa kudden över huvudet. Det är det ju inte. Men det är en rätt härlig vecka jag har framför mig ändå. Lite intervjuer, en hel del "Let's dance", en ledig fredag och en tredagarstripp till Söderhamn! Efter Bieberbonanzan flyr jag bokstavligen Stockholm när Bossen intar stan. Vad jag ska göra i Hälsingland? Gå promenader med hunden, dricka kaffe med mamma, gunga med min gudson, klappa på bästis gravidmage och bli intervjuad för Ess magasin. Det kan fan i mig inte bli bättre än så!


Tatte-fnatte-tjatte.

Min ena tatuering alltså. Den skapar en hel del uppmärksamhet när den väl får någon. För er som inte vet: det står alltså Twenty-two med snirkliga små bokstäver lodrätt längst min vänstra handled. Jag gjorde den i januari 2012 och det sved utav bara helvete i 30 minuter. Sedan var det klart. Inte direkt som den mellan skulderbladen som tog tre timmar och sedan tre till att fylla i. Hur som. De flesta vill såklart veta vad den står för. Jag brukar alltid be folk gissa, för att jag har upptäckt att alla alltid gissar på samma saker. Alltid. Såhär lyder det:
1. Det står för hur gammal du var när du tatuerade den. 
*Här himlar jag (inombords) med ögonen, tänker "suck" och undrar om det står "tråkig tjej utan fantasi" i pannan på mig*
2. Det står för hur många ÄLSKARE du haft det senaste året!
*Här höjer jag (inte inombords) på ögonbrynen och undrar hur den logiken ska kunna stå sig år för år*
Och där var gissningarna oftast slut. 
Eller ja, alltid slut, skulle jag vilja säga.
Men det är intressant hur folk, oavsett vilka de är, kopplar exakt till samma saker. Sedan när de hör att det är ett gammalt tröjnummer från när jag spelade bandy vill de förstås prata en hel del om att vara tjej och åka skridskor.
Hur det är?
Kul kul!
Och det var det. Nästa tatuering är bara veckor bort nu. Livrädd redan. Kämpa, Frida!  
 

Det senaste 24 timmarna stavas CRAZY.

 
 
Världsavslöjande.
Världsexklusiv information.
Enorm global spridning.
Jag kan säga såhär att onsdag 25 april och torsdag 26 april bjöd på ett sammanhängande dygn som jag nog aldrig kommer att glömma. Någonsin. När jag kom hem i går kväll kom jag på mig själv med att ha svårt att hantera hur stort det hade blivit. Jag lagade tacos med skakiga händer och drack folköl i total tystnad samtidigt som adrenalinet fortfarande pumpade i huvudet. Jag kunde inte somna förrän klockan slog någonstans efter 04.00. Och när jag väl vaknade i morse var jag sopslut i huvudet. Jag är fortfarande lätt skakig. Jag kan fortfarande känna mellangärdet pumpa. Det kommer väl att lägga sig om en dag eller två, antar jag. 
För er som missat vad det handlar om kan ni läsa allt om det här.

Är Bieberkorre i dagarna tre!

Jag måste ju bara älska mitt jobb.

Lite mer rock n' roll.


Just you and me.

Det här med familj. 

Jag tänker hela tiden att jag måste läka min. Att jag måste hjälpa till att stötta upp det som fallit. Men det är svårt att parera något som inte längre existerar. Att bygga på grundstenar som smulats ihop och blåst bort i en orkan som inget i hela vida världen hade kunnat stoppa. Ändå försökte jag så mycket förr. Gång på gång. Dränkte upprepade misslyckanden i vin och shots och stjärnklara nätter som blev grumliga så snabbt. Och jag försöker fortfarande ibland. Inte dränka eller föra samman eller gå tillbaka. Men att gå vidare till någonting bättre. Men det här kommer aldrig att bli bättre. Aldrig som jag vill. Och den sorgen kommer att sitta där som en tyngd över hjärtat för resten av mitt liv.

Och det är en väldigt lång tid.

Lång nog att driva en till helvetet och tillbaka några gånger till.  


Bam.

   

It was time to let it go.

Påskhelgen. Den var inte perfekt på något vis. Knappt nära. Plötsligt stod jag där i kylan och mörkret på Söderhamns station och stirrade verkligheten i vitögat. Sedan gick jag runt i nästan fyra dygn med hörlurar i öronen så fort jag blev ensam. Höll mig för halsen och bröstet och mellangärdet och knänen ibland. Irriterade mig på frågor och måsten och problem som inte var mina. Mest på mina egna, men inte bara. Gick promenader med hunden och studsade plötsligt som ett litet barn i solen. Så klev jag innanför någon tröskel och allting bara vällde tillbaka. All frustration och förvirring och beslutsångest. Och när jag drack vin blev det fan värre. Livet blev en snårskog av trådar jag inte visste vad jag skulle göra med. Och varje minut utan de där hörlurarna i öronen var nästan outhärdliga. Men så kom jag hem igen. Hem till Stockholm. Hem till mitt. Min tillvaro. Min vardag. Och det var som att kunna andas igen. Upp och ner. Lugn och ro.
Och jag förstod plötsligt vilket krig jag tjurigt utkämpat inombords. 
 
Alltså. 
Jag tror att jag har försökt känna för Söderhamn så som jag gjorde förut. Och då drar jag tillbaka sorgen och mörkret och förväntningarna och hamnar i armarna på dem jag lämnat för länge sedan. Men Söderhamn är inte längre den samma. Jag är definitivt inte längre vem jag var. Och jag tror inte att jag, förrän nu, varit beredd att släppa taget om det Söderhamn som formade mig. Som bröt ner mig. Som gav mig grundstenar och byggklossar och klister och möjligheter. Men jag insåg i måndagskväll, när jag klev innanför dörren till min lägenhet 25 mil söderut och kände mig hemma, att Söderhamn inte längre är min plats. På riktigt. Att den inte varit det på väldigt, väldigt länge och att jag bara vägrat släppa taget. Att jag, det senaste året, för första gången levt mer någon annanstans och slutat agera parallellt, och att det är så det ska vara. Jag har slutat pendla. Slutat komma tillbaka vid första rop eller längtan eller busvissling. Slutat hålla koll, slutat sätta mig in, slutat känna med. Jag har följt mitt liv dit det banat väg och på den resan har alla bitar av Söderhamn hoppat av. En efter en. Hoppat av och tackat för sig. Och jag har inte riktigt varit uppmärksam. Inte riktigt förstått. Bara krampaktigt hållit kvar och gått vidare med vad jag tror har varit betydande pusselbitar i handen. Men jag har aldrig behövt dem.
 
Ändå har jag vägrat acceptera att mitt liv innehåller så lite av mitt gamla. Att det här bara är… mitt. Att den här bergochdalbanan med benpass på gymmet och tequilakvällar och 28 timmars övertid i mars är något jag bär själv. Jag ville inte acceptera att jag en dag inte kommer att känna igen alla ansikten kring bardisken på O'Learys vid Rådhustorget. Jag ville inte acceptera att jag inte längre vet vem som spelar center i tredje kedjan i Söderhamns IBF. Vem som lirar högerback i Wallviks IK. Att det var såhär, och exakt såhär, jag ville ha det och att det innebär att vissa delar kommer att stanna i det förflutna för att det är där det hör hemma.
Men för första gången känns det okej nu.
Den delen av den jag varit, den delen av mitt liv, det har inte varit med mig på den här resan. Det har ingen plats bland allt det nya. Och det är okej. Det är så det ska vara.
Det kommer alltid att påminna mig om vad som tog mig hit. Vem jag var när jag var tonåring och lirade boll och sov bort bakfyllan i en gymnasiesoffa. Vem jag var när jag gick på universitet och tillbringade somrarna i hemstaden bland quizkvällar och husfester. Vem jag var när jag hela vägen var på väg hit.
Det kommer alltid att påminna mig om hur jävla fantastiskt det är att ha det här livet precis just nu.
Hur bra det blev.
Och hur underbart det kan komma att bli.
Jag är väldigt tacksam över det.
Över hur livet var innan det blev såhär. Men det var dags att släppa taget nu.
"The best time of you life is right now. Don't waste it." 

RSS 2.0