Fridas värld bland tankar och ord. -

It was time to let it go.

Påskhelgen. Den var inte perfekt på något vis. Knappt nära. Plötsligt stod jag där i kylan och mörkret på Söderhamns station och stirrade verkligheten i vitögat. Sedan gick jag runt i nästan fyra dygn med hörlurar i öronen så fort jag blev ensam. Höll mig för halsen och bröstet och mellangärdet och knänen ibland. Irriterade mig på frågor och måsten och problem som inte var mina. Mest på mina egna, men inte bara. Gick promenader med hunden och studsade plötsligt som ett litet barn i solen. Så klev jag innanför någon tröskel och allting bara vällde tillbaka. All frustration och förvirring och beslutsångest. Och när jag drack vin blev det fan värre. Livet blev en snårskog av trådar jag inte visste vad jag skulle göra med. Och varje minut utan de där hörlurarna i öronen var nästan outhärdliga. Men så kom jag hem igen. Hem till Stockholm. Hem till mitt. Min tillvaro. Min vardag. Och det var som att kunna andas igen. Upp och ner. Lugn och ro.
Och jag förstod plötsligt vilket krig jag tjurigt utkämpat inombords. 
 
Alltså. 
Jag tror att jag har försökt känna för Söderhamn så som jag gjorde förut. Och då drar jag tillbaka sorgen och mörkret och förväntningarna och hamnar i armarna på dem jag lämnat för länge sedan. Men Söderhamn är inte längre den samma. Jag är definitivt inte längre vem jag var. Och jag tror inte att jag, förrän nu, varit beredd att släppa taget om det Söderhamn som formade mig. Som bröt ner mig. Som gav mig grundstenar och byggklossar och klister och möjligheter. Men jag insåg i måndagskväll, när jag klev innanför dörren till min lägenhet 25 mil söderut och kände mig hemma, att Söderhamn inte längre är min plats. På riktigt. Att den inte varit det på väldigt, väldigt länge och att jag bara vägrat släppa taget. Att jag, det senaste året, för första gången levt mer någon annanstans och slutat agera parallellt, och att det är så det ska vara. Jag har slutat pendla. Slutat komma tillbaka vid första rop eller längtan eller busvissling. Slutat hålla koll, slutat sätta mig in, slutat känna med. Jag har följt mitt liv dit det banat väg och på den resan har alla bitar av Söderhamn hoppat av. En efter en. Hoppat av och tackat för sig. Och jag har inte riktigt varit uppmärksam. Inte riktigt förstått. Bara krampaktigt hållit kvar och gått vidare med vad jag tror har varit betydande pusselbitar i handen. Men jag har aldrig behövt dem.
 
Ändå har jag vägrat acceptera att mitt liv innehåller så lite av mitt gamla. Att det här bara är… mitt. Att den här bergochdalbanan med benpass på gymmet och tequilakvällar och 28 timmars övertid i mars är något jag bär själv. Jag ville inte acceptera att jag en dag inte kommer att känna igen alla ansikten kring bardisken på O'Learys vid Rådhustorget. Jag ville inte acceptera att jag inte längre vet vem som spelar center i tredje kedjan i Söderhamns IBF. Vem som lirar högerback i Wallviks IK. Att det var såhär, och exakt såhär, jag ville ha det och att det innebär att vissa delar kommer att stanna i det förflutna för att det är där det hör hemma.
Men för första gången känns det okej nu.
Den delen av den jag varit, den delen av mitt liv, det har inte varit med mig på den här resan. Det har ingen plats bland allt det nya. Och det är okej. Det är så det ska vara.
Det kommer alltid att påminna mig om vad som tog mig hit. Vem jag var när jag var tonåring och lirade boll och sov bort bakfyllan i en gymnasiesoffa. Vem jag var när jag gick på universitet och tillbringade somrarna i hemstaden bland quizkvällar och husfester. Vem jag var när jag hela vägen var på väg hit.
Det kommer alltid att påminna mig om hur jävla fantastiskt det är att ha det här livet precis just nu.
Hur bra det blev.
Och hur underbart det kan komma att bli.
Jag är väldigt tacksam över det.
Över hur livet var innan det blev såhär. Men det var dags att släppa taget nu.
"The best time of you life is right now. Don't waste it." 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0