Fridas värld bland tankar och ord. -

Dåligt Frida.

Dagen är ju menad att gå åt skogen när man tar på sig ett tidigare pass, vaknar först när det börjar, är ute genom dörren på tre minuter (halvsminkad och i gårdagens kläder), springer till tunnelbanan, borstar håret samtidigt som man störtar genom spärrarna och är på jobbet dryga halvtimmen för sent flåsig, ful och förvirrad. "Härligt med torsdag" IN MY ASS.


When life gives you meaning.

Jag bor 25 mil från mina bästa vänner. Från mina föräldrar. 46 mil från min lillasyster. Tiotals mil från alla andra nära vänner jag har. Det är ett rent helvete. Det är det faktiskt. Det gör ont och det tär och det känns. Men det är så det är. För det är här jag vill vara. Det är här jag ska vara. Och det är här jag kommer att stanna för väldigt, väldigt lång tid. Kanske till och med för alltid. Och det känns bra. Det känns rätt. Men det betyder också att allt annat kommer att fortsätta kännas. Avstånden och distansen och ensamheten och det faktum att livet jag lever nu delar jag vardagligt med helt andra människor än förut. Människor som jag tycker om, som jag värderar högt över molnen, men ändå... andra.
Jag har till och från ganska svårt att hantera det.
Men det har också gjort att livet blivit så mycket mer... mitt. Det är jag och vardagen och det jag vill göra med den. Det har gjort att jag mer än någonsin fokuserar på att göra allt som gör mig glad. Att aldrig tänka två gånger. Att aldrig värdera det i någon annans händer eller tycke eller åsikt. Att aldrig vända om av rädsla eller ovisshet.
För det är mycket som har blivit ännu viktigare i mitt liv nu. Familj. Vänskap. Det som är flera mil bort. Men det som har kommit att bli avgörande är att jag hela tiden gör det jag får lust med. Om det så är för stunden eller för tre månader framåt. Att säga ja till det som får mig att må bra och våga satsa hundra procent på det oavsett vad det är.
Och jag har blivit mycket gladare av det.

Part four.

Åh, herregud. Malmö levererade så hårt att det fullständigt manglade mig rakt in i kaklet. Förutom att vi jobbade som dårar hann vi samla på oss en drös härliga minnen att skratta åt de närmsta månaderna. Jag ramlade i säng först vid 06.00 imorse och väckarklockan ringde två timmar senare för att tvinga mig till flygplatsen. Det var inte mycket som stod rätt till i huvudet då vill jag lova. Det är det fortfarande inte. Borde ha sovit för flera timmar sedan men går på någon sorts överskottsenergi och räknar klinkers som jag ska lägga in i hallen. Får nog inte mycket rätt där heller. Aja. Imorgon är det måndag. Helg, med andra ord. Det ska bli väldigt härligt. Ska försök reda ut några av mina 27 punkter på min "fixa i lägenheten"-lista.
Vi får se hur det går med det.
Allt praktiskt har ju en tendens att gå åt helvete. 

Bold.

 
Jag är väldigt trött i kroppen. I dag ville jag bara sätta mig ner på gymmet och stirra in i någon dammig liten vrå. Men istället hasade jag mig runt med femkilos-hantlar i händerna och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Flytten har kramat väldigt mycket energi ur mig. Men så är det alltid med mig och förändringar. Jag behöver några dagar att anpassa mig. Det blir alltid så. Jag förankrar mig känslomässigt till hundra procent i allting och när jag väl fått vara otålig och energisk och peppad och ledsen och burit den här förändringen på axlarna tills jag inte behöver det längre, så blir jag tom och urkramad. Så. Där är jag nu. Men det är okej. Det är inte något bestående eller något som gör mig mer än trött.
Annars då? 
I dag intervjuade jag Mike Rosenberg. Eller Passenger, som han är mer känd som. Han var väldigt trevlig. Oerhört öppen. Jag älskar sådana människor. Sådana som sätter sig i en intervjusituation för att de verkligen vill berätta någonting. Så i morgon måste jag skriva tills fingrarna blöder innan jag går på två dagars ledighet. På fredag vankas Mello-äventyr igen. 
Äntligen! 

Saturday becoming Sunday.

Lämnade flyttkaoset för en stunds soffhäng med vänner. Välbehövligt.

When everything just comes back.

Så har vi dragit flyttlass nummer två. Jag och pappa åkte en sväng till IKEA men glömde bort att köpa allt som var viktigt. När vi kom tillbaka till lägenheten stod vi utan badrumsskåp och ben till sängen och gångjärn till garderoben.
– Men du har ju i alla fall sex nya vinglas, sa pappa samtidigt som han monterade ihop den noga utvalda garderoben utan att svära en enda gång.
Och när han åkte tillbaka norrut stod jag bara och tittade på alla kartonger. Dagsgamla som nya. Vissa var märkta med "Frida Sundsvall + Hus" och jag vågade inte närma mig dem till en början. Stod en bit bort och bet bort blåglittrigt nagellack tills det smakade smuts i munnen. Men så öppnade jag en. Plockade upp skissblock, fotoalbum och en knölig studentmössa. Började sakta bläddra bland alla sparade minnen. Jag satt i skräddarställning i soffan när allt plötsligt blev för mycket. Gommen torkade ut och mellangärdet vreds flera varv på bara några sekunder.
Jag fullkomligt sparkade kartongen till andra sidan rummet.
Av rädsla. Ilska. Sorg. Panik. 
Jag ville inte att det förflutna skulle göra intrång. Jag ville inte att det skulle komma in. Jag ville inte ha det nära igen. Inte något utav det. Inte det dåliga och inte heller det bra. Jag ville inte börja om med sakerna från förr. Jag ville inte ha upp bilderna på väggarna, inte kläderna i garderoben, inte örngotten i sängen. Jag ville hålla allt på en armländs avstånd och aldrig låta det komma närmre.
Så blev jag sittande i soffan med armarna runt knäna. Stirrade på ett förstorat foto med spräcklig skärpa. Det är den enda bilden som sitter uppe på en av mina väggar. Bilden av mig, mamma, pappa och min lillasyster framför en solnedgång på Kreta år 1998 eller 1999. Jag minns inte riktigt exakt när det var, mer än att jag missade min skolavslutning.
Men i dag slog det mig att det är en av få bilder som finns på mig och min familj samlad. 
Man tänker att man har ett helt liv till sådant. Familjefoton och solnedgångar. 
Det har man inte. 

OM BREVEN.

Fina! Jag la breven på lådan nu i kväll och insåg att de inte kommer att komma i väg förrän i morgon. Men på fredag dimper i alla fall era brev ner och det har väl blivit tradition det med att jag alltid, alltid ska lyckas få i väg dem lite, lite för sent... Jag är en dålig flickvän till er. Förlåt för det. 

Last train home.

Det enda jag tänker med mitt hem är att jag vill att det ska vara en plats dit folk kan komma och må bra. Att min ytterdörr ska vara en svängdörr och att mitt vardagsrum ska vara ett ställe att skratta på.
Det är vad jag vill. 

With my hand in my own.

 
Jag har vaknat här inne två gånger nu. Och båda gångerna har jag satt mig upp med höger hand mot mellangärdet och bara tittat på varje vrå. På varje spricka i väggen och på varje möjlighet som känns innanför de här meterhöga betongskivorna. Och det känns underligt. Men ändå naturligt i den mån att jag inte springer runt, runt, runt av lycka och använder kartongerna som häckar på en friidrottsbana. Det känns behagligt. Tryggt. Rofyllt. Lyckan ligger liksom alldeles under huden och pulserar. Sakta. Sakta. Sakta. Tills jag får ett frispel. Som i går. Bakade paj i köket och började studsa upp och ner tills jag hade krossat två ägg mot den ljusgrå träparketten. Så skrattade jag. Fortfarande med handen mot mellangärdet.
Alltså.
Jag tror att jag tänker att det måste komma ett slag snart. Att livet inte kan var såhär enkelt såhär länge. Det är fullt av utmaningar och upplevelser och kamper. Men det är väldigt lite smärta. Jag tror att jag fortfarande är ovan vid det. Jag tänker att någonting ska explodera snart. Men samtidigt... samtidigt har jag varit så läskigt bra att skydda mig mot allt det under det senaste året. Skickligt fingerfärdig. Valt bort och stängt ute. Ersatt och placerat om. Noggrant, noggrant.
Tja. Nu har jag ett ställe som står stilla när stormarna blåser.
Kanske dags att släppa lite på tyglarna igen. Flytta handen från mellangärdet. Lämna öppet mål. Jag vet inte. Kanske.
För...
Det känns som att allt är tryggt och säkert nu. På riktigt. 

Home is where the heart is.

 
Tolv små silverfärgade bitar i olika former och storlekar. De står för så mycket mer än vad jag kan förklara. Jag har slagits med livet många gånger. Och jag har inte alltid vunnit. Men jag har tagit mig hit. Och i dag, i dag öppnar jag dörrarna till min alldeles egna trygghet.
Jag har äntligen hittat hem.

HJÄRTEBREV 3.0.

Älskade ni. Vi har ju en tradition här. Minns ni?
Både februari 2011 och februari 2012 har jag skickat i väg små välklistrade brev till alla er där ute som känt att ni velat ha ett. De har handlat om kärlek som kommit och gått. Om hångel på isunderlag och om vakuumet som blir när man lägger huvudet under ytan i badkaret. Det har handlat om att vara rädd och att plötsligt sluta vara det. Det har handlat om faktumet att kärlek inte alls kommer som ett brev på posten, men att det löser sig ändå. Jag har hittat hopp i allt det, att det har varit ni och jag, och jag vill inte att vi ska bryta den traditionen. Inte än. Inte nu. Inte nästa år och inte heller om två. Jag vill att vi ska ha kvar den här delen av 14 februari i så många år vi orkar.
Så, är ni med mig igen? 
Jag hoppas det.
 
2012 skrev jag att "Alla hjärtans dag känns så lite när man är ensam. Det är som vilken dag som helst. Det ska det inte behöva vara." Mycket hade slagit snett året innan och jag led av att kärleken hade en egen dag men att jag inte tillhörde. I år är det kanske fortfarande lite så. Men vi, ni och jag, har fortfarande ett förhållande som aldrig kommer att gå sönder. Mina ord vill fortfarande alltid varit hos er. Och jag vet. Jag vet att jag har varit dålig på att vända mig hit under de senaste månaderna. Det har blivit så för att livet har krossat nya gränser. Brutit nya banor. De har inte varit lätta alla gånger. Eller speciellt tydliga. De har tvingat mig att fokusera om och fokusera rätt. Det i sin tur har gjort att jag har lämnat vissa saker i dvala. Men det betyder inte att jag inte har saker att säga. 
 
Så. Ni som vill ha ett hjärtebrev på Alla hjärtans dag 2013, mejla mig era adresser på soderlundfrida@gmail.com eller kommentera här nedan. Gör det senast den 13/2 så att jag hinner få i väg dem ordentligt. Okej? Okej!
Let's spread some lovin' peepz.
<3

Kärlek.

 
Hann träffa min lillasyster här i Göteborg i dag. Alltså. Jag älskar henne mest i hela världen. Jag är så engagerad i henne att det känns som att hon är jag och jag är hon. På riktigt alltså. Hon driver mig till fullständigt vansinne från och till, men hon lyfter mig som ingen annan när jag behöver det som mest. Borde fan ställa ut henne i en monter på ett museum så folk kan komma och titta på henne, för det finns inte många som är så ärliga, omtänksamma, envisa och fullständigt galna som den lilla tjejen som var min raka motsats under hela vår uppväxt. Hon har banat en helt egen väg här i livet, jag är så stolt över det. 
Synd bara att den jävla vägen skulle plogas till Göteborg. Hon är alldeles för långt borta, alldeles för ofta.
Jag saknar henne jämt. 

Mellohelger är livet i februari.

Jag har ägnat tre lediga dagar åt att nöta ner min soffa. Jag har legat ner, suttit upp, hoppat, stretchat, haft kafferep, gottekvällar och långa telefonsamtal. Sedan har jag varvat det med gymmet och att packa flyttkartonger. Det har varit tre extremt lugna dagar och i dag var jag tillbaka på jobbet full av energi och redo för ännu en Melodifestivalhelg. I morgon bitti bär det av mot Göteborg. Pepp! 

Home is where the heart is.

 

Herre.

Herregud. Dag ett i schlagerland var minst sagt händelserikt. Hann vara i Karlskrona i fem minuter innan ett gäng tioåringar attackerade mig genom att vråla: "Är du en kändis?!". Jag svarade nej. De sa: "Det gör inget, du är het ändå". Ville fan plocka med varje unge i fickan efter det. Hängde i pressrummet i Telenor arena en stund innan presskonferensen med programledarna. Bytte ett och annat ord med Danny och Gina, sedan tittade vi på repetitionerna och väntade in genrep inför publik. Allt frid och fröjd så länge. Vid slutet av genrepet drabbades jag av enorma buksmärtor och  kunde varken gå, stå eller ligga. Sjukt otäckt. Sjukvårdarna skickade mig till akuten där en kurirg sa att jag skulle operera blindtarmen, men som tur var visade mina blodprover att det inte behövdes och efter tre timmar på sjukan fick jag komma tillbaka till hotellet och i säng vid halv tre. Sjukt arg, frustrerad och trött. Man vill ju jobba liksom. Och vara kry. Men tur att i går inte var i dag, jag behövde väl bara "fucka upp" lite, som Danny, inför i kväll.
Jaja. 
I kväll är det direktsändning och ni kan läsa Sveriges BÄSTA Mello-bevakning här
Have fun kids. 
Nu ska jag äta middag med mina kollegor. 

RSS 2.0