Fridas värld bland tankar och ord. -

When everything just comes back.

Så har vi dragit flyttlass nummer två. Jag och pappa åkte en sväng till IKEA men glömde bort att köpa allt som var viktigt. När vi kom tillbaka till lägenheten stod vi utan badrumsskåp och ben till sängen och gångjärn till garderoben.
– Men du har ju i alla fall sex nya vinglas, sa pappa samtidigt som han monterade ihop den noga utvalda garderoben utan att svära en enda gång.
Och när han åkte tillbaka norrut stod jag bara och tittade på alla kartonger. Dagsgamla som nya. Vissa var märkta med "Frida Sundsvall + Hus" och jag vågade inte närma mig dem till en början. Stod en bit bort och bet bort blåglittrigt nagellack tills det smakade smuts i munnen. Men så öppnade jag en. Plockade upp skissblock, fotoalbum och en knölig studentmössa. Började sakta bläddra bland alla sparade minnen. Jag satt i skräddarställning i soffan när allt plötsligt blev för mycket. Gommen torkade ut och mellangärdet vreds flera varv på bara några sekunder.
Jag fullkomligt sparkade kartongen till andra sidan rummet.
Av rädsla. Ilska. Sorg. Panik. 
Jag ville inte att det förflutna skulle göra intrång. Jag ville inte att det skulle komma in. Jag ville inte ha det nära igen. Inte något utav det. Inte det dåliga och inte heller det bra. Jag ville inte börja om med sakerna från förr. Jag ville inte ha upp bilderna på väggarna, inte kläderna i garderoben, inte örngotten i sängen. Jag ville hålla allt på en armländs avstånd och aldrig låta det komma närmre.
Så blev jag sittande i soffan med armarna runt knäna. Stirrade på ett förstorat foto med spräcklig skärpa. Det är den enda bilden som sitter uppe på en av mina väggar. Bilden av mig, mamma, pappa och min lillasyster framför en solnedgång på Kreta år 1998 eller 1999. Jag minns inte riktigt exakt när det var, mer än att jag missade min skolavslutning.
Men i dag slog det mig att det är en av få bilder som finns på mig och min familj samlad. 
Man tänker att man har ett helt liv till sådant. Familjefoton och solnedgångar. 
Det har man inte. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0