Fridas värld bland tankar och ord. -

When life gets your way.

Tungspetsen är av. Jag är sjutton år gammal och har lyckats skrapa bort pärlorna bak på de blåsvarta jeansen. Strass för strass har trillat av och kvar finns en halv Rolling stones-tunga i rosa och rött. Jag får klister på fingertopparna när jag stryker över det sträva tyget.
"Men palla". 
Jag grimaserar. En vakt stoppar mig i dörren och vänder på brickan jag har kring halsen. Tar ett steg åt sidan och släpper mig förbi. Pontus går före och väljer ett bord i högra hörnet. Jag spejar åt vänster. Aftonbladets Markus Larsson släntrar fram och tillbaka mellan två bord. Han har en kritstreckrandig kostym och kastar vindruvor i luften. Skulle han luta huvudet snäppet bakåt finns det en stor risk att hatten trillar av. Men det gör den inte. Och det är som att ingen ser honom där han går. Alla är försjunkna i skenen från laptopsen på borden och tidningarna på väggen. De sitter tysta. Lugna. Bekväma. Och de är alla här. Aftonbladet. Expressen. TT. Metro. Lokaltidningar och rikspress och någon från SR.
Helena Trus reser sig upp. Säger någonting till Markus Larsson som sätter sig ner. 
Alla är i Malmö och deltävling fyra av Melodifestivalen år 2009.
Jag sväljer tyst och kryper ihop på en av stolarna.
 
Fyra år senare packar jag väskan igen.
– När kommer du ner i morgon? 
Min kollega Helena ringer under förmiddagen. Jag svarar att planet landar strax före nio på morgonen och frågar samtidigt om presskonferensen med programledarna. 
– Den är klockan tolv. Så du kan åka förbi hotellet innan du ska till arenan.
– Okej. 
Jag drar igen en av dragkedjorna på skinnväskan. En svart klänning ligger överst. Den är mammas. Jag ler. Ett halsband ligger slängt alldeles bredvid. En förpackning ipren. Nässpray. En diktafon, ett block, en dator och så en handfull bläckpennor. Flygbiljetter till Karlskrona. Ett par skor som kommer göra ont efter sju timmar exakt. 
Inga slitna blåsvarta jeans med en avskavd tunga på vänster bakficka.
Jag skrattar lätt. Skakar på huvudet. Fyra år senare är det dags för äventyret sjuttonåriga jag betraktade på en armslängds avstånd 2009.
Det är dags för Melodifestivalen. På uppdrag av Sveriges största tidning. Tillsammans med dem som jag nyfiket betraktade när jag fortfarande undrade var livet skulle bära väg. 
Det var hit.
Men det visste jag ju inte då.
– Vi syns i morgon. 
Helena lägger på. Jag drar igen det som är kvar av dragkedjan. Placerar väskorna i hallen. Sedan hoppar jag upp och ner, upp och ner i ren eufori.
Det här ska bli så jäkla roligt. 
Och äntligen är det dags! 

Lost in paradise.

 

Vissa snubblar och faller.

– Tänk vilka olika världar vi lever i.
Hon lutar huvudet över sin högra arm, som i sin tur ligger slängd över den vita trästolen i köket. Jag nickar. Mycket har förändrats sedan vi var tonåringar och släpade en pulka lastad med björnbärscider genom stan. Vi är inte längre samma personer. I många avseenden är vi bättre. I andra är det fortfarande saker som är tungrodda och omogna. Som behöver tid att växa och förändras. Det har varit mycket kärlek och sorg och val och förluster och händelser som kommit och gått i de där pulkaspåren. Men att komma hem känns ändå alltid lika.
Nästan.
Det är inte alltid helt lätt. Helt fritt och öppet och självklart. Ibland möter jag en vägg. Människor som vänder sig bort. Som ifrågasätter mitt liv som att det skulle påverkar deras. Och jag intalar mig själv gång på gång att jag inte behöver allas godkännande, men det är klart att det är frustrerande till och från. Jag trodde att det värsta hade lagt sig, men jag fortsätter att möta ett motstånd som tycker att det är okej att definiera vem jag är och att skapa ironi av vad jag åstadkommit. Jag lägger alltid band på mig när det händer. Någon sa till mig en gång att man måste välja sina strider. Så det är vad jag gör.
 
– Jag tror att du påminner dem om vad de själva inte hunnit förverkliga.
Han lägger huvudet på sned. 
– Är det mitt fel? 
Jag tittar på honom.
– Nej. Men de kommer att klandra dig för det. 
Jag nickar. Vevar sugröret tre gånger i glaset. Sedan tre gånger till. Runt, runt, runt. Jag har druckit vodka sedan jag började lura in mig själv på krogen när jag var sjutton. Han vet det. Han var där när jag försökte smälta in i folkmassan så att ingen vakt skulle upptäcka mig. Han var också med när han den blonda frågade om jag var hemma och "visade upp mig". Om jag verkligen betalat för drinken själv. Om jag stått i kö som "vanligt folk". Eller om jag smitit in bakvägen.
– Jag är gammal nu vet du. Det är ingen som bjuder mig på drinkar längre, svarade jag och log. 
När jag höjde glaset blixtrade det till alldeles på kanten. Lysrören i baren reflekterades i rörelsen. Så gick han därifrån. Men så kom det ännu en. Och ännu en.
– Bry dig inte.
– Jag gör inte det.
– Jag vet att du gör det.
Han lägger huvudet på sned. Igen. Jag skrattar. Mycket har förändrats sedan jag var sjutton och gjorde saker jag inte fick. Jag är inte längre samma person. I många avseenden är jag bättre. I andra är det fortfarande saker som är tungrodda och omogna. Som behöver tid att växa och förändras.
Men ett glas vodka i Söderhamn är inte en av dem.
Så jag lägger dövörat till. Väljer mina strider. Lyssnar på dem som ivrigt berättar om vad som komma skall. Som nyfiket frågar om livet. Som minns tillbaka och öppnar upp. Som berättar om barn och män och vinfläckar som aldrig går bort. De andra kan gott vänta ute i kylan på bättre dagar. Så de är vad de får göra.
 
Och två dygn senare är det inte längre lika kallt. 
Det är plusgrader ute och vägarna är svagt upplysta av lyktstolpar som ser lika ut var man än är. Söderhamn eller Ljusne. Ljusne eller Gävle. Gävle eller Stockholm. Stockholm eller Göteborg. Samma lika. Och att komma hem känns ändå alltid lika.
Nästan. 
Det har bara tagit nya former. Kärleken och sorgen och vänskapen och elakheten. Livet. Men vägarna går på samma sätt. De känns så som de alltid gjort. Trygga. Glada. Starka. 
Men alla är inte menade att följa med.
Vissa har fastnat i de där pulkaspåren. Snubblat över kartongen med björnbärscider och tappat drömmarna de höll i handen. Jag ser dem sitta kvar där än i dag.
Men det är inte mitt fel. Det är inte min kamp att kämpa. Mina problem att reda ut. Det är inte mitt ansvar att dra dem upprätt. 
Så jag går förbi. 
Och jag tänker inte längre vara ledsen över det. 

Being home.

Jag landar alltid med två fötter på marken när jag är i Söderhamn. Ibland med lite mer än så. Som i går. Hängde med min lillasyster hela kvällen. Hon drack boxvin och jag drack vatten. Tog bilen till krogen men när vi väl gick in köpte jag mig ett glas vitt och sedan hade jag så fruktansvärt roligt att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Drog omkull när jag skuttade runt i en av barerna för att någon spillt på golvet. Dansade med bästisar och pratade med gamla vänner. Gick hem med syrran som två fnissande barn vid halv tre och allt var precis som det varit sedan vi var sjutton och arton år gamla. Jag älskar det med Söderhamn. När livet rusar framåt så står tiden liksom stilla här. Jag behöver det ibland. En mamma som skickar sms om att jag ska hålla koll på mini-me och en natt omlott på soffan. Bästisar och syskon och familj och en farfar som äter bakelser med sked. Och en hund som tror att han kan sitta i knä fast han väger trettio kilo. Livet är bra här. Precis som i Stockholm.
Det känns väldigt fint. 

Svar till Milla!

 
Hej och hå, så vad är det då jag håller på med?
Jo, jag klampar alltså i väg till gymmet sex dagar i veckan. Det är ett sätt att bli av med både tristess och en hel del överflödig energi – men också ett alldeles utomordentligt sätt att få ny. Det tog ett litet tag innan jag förstod vad jag höll på med där inne, men skam den som ger sig. Nu har jag både fått rull och rutin på det. Och precis som du säger Milla – resultat. Jag har fått bukt på sömnproblem, magbesvär, ryggsmärta, trötthet, stress och vikt. Men då har jag också lagt om min kost fullständigt. Hur som helst. Såhär ser det ut på ett ungefär. (Jag är ingen expert, så det är säkert heltokigt egentligen, men då får det allt vara det.)  
 
Måndag: Löpband 25-30 minuter. Benpress och sedan olika benövningar. De flesta på maskiner. Cirka 20 minuter. Löpband 10 minuter.

Tisdag: Löpband 25-30 minuter. Benpress och sedan fria magövningar på matta i 30 minuter. Plankan, sidoplankan, bergsklättraren, crunches och övningar med viktboll. Löpband 10 minuter.

Onsdag: Löpband 25-30 minuter. Benpress och armövningar med fria vikter. Rodd cirka 10 minuter.

Torsdag: Löpband 25-30 minuter. Benpress och sedan fria magövningar på matta i 30 minuter. Plankan, sidoplankan, bergsklättraren, crunches och övningar med viktboll.

Fredag: Hänger i soffan. 

Lördag: Löpband 25-30 minuter. Armar, ben och mage på maskinerna. Löpband 10 minuter. 

Söndag: Löpband 45 minuter. Kör det jag har lust med. Tränar oftare längre än vanligt och tränar hela kroppen. Armar, bäcken, rygg och ben. 

 

Som det ser ut nu har jag jobbat för mycket för att hinna gå på gruppträning. Men jag hoppas på att kunna få in spinning eller body pump någon gång då och då. Från och med nästa vecka börjar jag träna med min PT en gång i veckan också. För mig är det nästa steg både utvecklingsmässigt och utmaningsmässigt. Jag behöver någon som ger mig verktygen för att bli ännu bättre. Som ger mig kunskap om hur jag bygger och stärker min kropp på bästa sätt. Han har lovat att det kommer att bli "intensivt och väldigt, väldigt jobbigt", så jag är sjukt spänd inför det. Spänd och peppad och lite, lite nervös.

 
Och kosten då? Det är enkelt. Jag äter så mycket gluten – och laktosfritt jag kan. Mest för att jag faktiskt är allergisk mot både mjölk och gluten, men inte brytt mig om det något särskilt det senaste åren. (Fy skäms!) Jag äter matvete och råris, inga andra kolhydrater. Väldigt, väldigt mycket grönsaker. Jag lagar inget kött men äter mycket lax och kyckling. Jag gör allt från laxgratäng och broccolligratäng till sallader och omeletter. Mörkt bröd. Ingen sötad eller smaksatt dryck. Bara vatten eller bubbelvatten. Jag äter mycket frukt, inget snacks och inget socker. Lite mörk choklad när jag verkligen vill. Men jag äter alltid (alltid!) en kaka eller en bulle på fredagsfikat på jobbet. Fikar på kalas. Allt det låter jag vara som det är. Jag ser till att äta regelbundet. En frukt och ett hårdbröd till mellanmål. Försöker hålla igång förbränningen hela dagen. Rätt simpelt. Jag är inte längre intresserad av socker eller pasta eller läsk. Jag har inte varit det på länge. 
 
Jag vet inte, men jag mår mycket bättre av allt det här. Jag är piggare. Klarare. Stabilare. I kontroll. Och om det är någonting jag gillar, så är det att ha kontroll. Hela jag är ju ett jävla kontrollfreak. Så ja. Jag mår bättre. Jag har roligare. Jag är gladare. Och allt det är tack vare allt det här. Så om du känner dig motiverad – KÖR! Du kommer inte att ångra det. (Även om det finns dagar när man inte orkar annat än att ligga i soffan. Jag hade en sådan dag i går. Så då gjorde jag det. Viktigt det med.)

Senaste dygnet.

 

Det här med att göra tvärtom.

Jag hade ett enda enkelt nyårslöfte. Att bli mer ekonomiskt.
Det hann gå sjutton dagar av 2013.
Sedan hade jag skaffat en PT för 3000 spänn och köpt en lägenhet för hisnande 1 630 000 svenska kronor. 
Man kan ju inte var smart alltid. 
 
Tydligen. 

B. Davis

– Vet du vem du är lik? Brooke I "One Tree Hill".
Hon är så impulsivt dumdristig, Brooke Davis. Inte för att det hon gör är tänkt att vara idiotiskt eller övermodigt från början, men hon är så snabb att älska och så rädd för att inte älskas tillbaka att hon tar många beslut som blir fel. Hon är gränsöverskridande och intensiv. Barnslig. Begåvad och briljant. Jag minns hur jag hatade hennes karaktär från början. Irriterade mig. Och i flera års tid sa jag att jag "var som Peyton". Det har ju inte alltid varit sant. Till viss del, absolut. Hon har ett slagkraftigt mörker och en destruktivitet som jag känner igen. Men precis som Brooke Davis har jag bara klistrat på en annan version för att det ser bättre ut utåt. För jag är exakt lika rädd. Lika dramatisk. Lika känslostormande. Lika lättsårad och barnslig och krävande och självständig. Men jag är också lika hängiven. Jag går också känslomässigt in i allt med allt jag äger och har. Jag tror också att jag ibland kan vara en rätt rolig människa att vara runt. För ibland gör och säger jag saker som inte ens jag själv kan förstå mig på. Och jag kan göra en höna av en fjäder snabbare än Usain Bolt kan slå ett världsrekord.
Lite som Brooke Davis.
Så när Isabelle skickade ett sms som sa precis det, då kunde jag inte låta bli att faktiskt hålla med.

Ja, den är bara, bara, bara min.

 

16 januari 2013.

I dag köpte jag en lägenhet. En oerhört vacker liten vindsvåning söder om Stockholm. Det var dags att hitta hem. Det var dags att slå rot. Och kanske var det exakt det som skrämde mig mest. Inte miljonerna. Inte utgifterna. Inte lånet. Utan det permanenta. Det faktum att jag faktiskt, i den sekunden jag skrev under avtalen, byggde ett hem åt mig själv. Byggde, placerade och definierade. Det blir så på riktigt. Inga fler andrahandslägenheter. Inget mer flytta runt. Ingen mer otrygghet. Ett hem. Som är mitt. Som är 25 mil från min hemstad. Från min familj. Från mina bästa vänner. Där det är bara jag och livet jag skapat den senaste tiden. Det är fantastiskt – och nervigt på något sätt. Men jag trodde att det skulle kännas mer som att jag tog ett steg bort från en massa annat. Resor. Ungdom. Ekonomisk frihet. Det gör det inte. Men det blir väldigt, väldigt tydligt var jag hör hemma. Och var jag tänker befinna mig de närmsta åren. Kanske, kanske är det lite skrämmande att definiera det så. Men det var det också i Sundsvall. Det var det också när jag flyttade ner till Stockholm första svängen. Alla stora beslut är läskiga. Omtumlande. Överväldigande. Men jag hade min pappa i ryggen hela vägen. Min mamma med. Och pappa har, utan att tveka, hjälpt mig med alla pusselbitar som fattats för att det här skulle gå ihop. Jag är honom evigt, ödmjukt och oerhört tacksam. Jag avgudar honom för att han, på alla sätt han kan, alltid alltid alltid försöker skapa det bästa möjliga liv för mig och min lillasyster.

På alla hjärtans dag flyttar jag in.

Just nu känns det bara overkligt. 


En tisdag i januari.

 
Såhär har min dag sett ut. Mejlkonversationer, möten och intervjubokningar. En fyrtio minuter lång pratstund med härliga stjärnskottet Miriam Bryant och en kylig plåtning mitt i snöstormen utanför EMI:s storslagna husfasad. Tillbaka till redaktionen och fotografen bjöd på en mini-mini-semla. "Rätt billigt ändå. Fick åtta stycken för en hundring" sa han. Jag nickade och tuggade nöjt. Pratade om censurerade saker med kollegorna och skrattade mest hela tiden. Sedan var klockan plötsligt tio över fem och jag gick hem. Tillbringade hela kvällen i soffan. Första vardagen på jag-vet-inte-när som jag inte gick till gymmet. Det var rätt skönt. Befriande, på något vis. 
Och nu då? 
Sova. Jag är så sjukt trött. 

Push play start rewind.

Det är mycket intensivt i livet nu. Vilket känns helt sinnessjukt att säga när det enda jag gör efter jobbet är att gå till gymmet och sedan hem igen, och när det enda jag gör på helgerna är att sova och sedan gå runt i lägenheten och tugga på pennor och "beräkna" saker för mig själv. Men det är så spännande på jobbet. Jag är väldigt förtjust i varje liten del av det. I dag satt vi ett mötesrum och planerade inför allt gigantiskt som komma skall och jag är så peppad att jag inte riktigt vet var jag ska göra av mig själv. Och nervös ibland. Men det hör till. Och vid sidan av det blir jag alldeles sjösjuk i en vilt gungande bostadssits. Banken har beviljat mitt bolån och jag sitter i telefonen med mäklaren minst en gång om dagen för att buda på en lägenhet. Men rätt som det är blir jag rädd och skakis och väldigt, väldigt liten och då börjar jag räkna igen. Utgift för utgift och krona för krona. Ena sekunden tycker jag att jag får ihop det, andra inte. Men samtidigt har jag balanserat på den här otrygga grunden i ett år nu. Nya bostäder var fjärde månad och livet i kartonger och resväskor i två olika städer. Och det tär. Vardagen liksom haltar. Och när någonting haltar för länge blir man halt på riktigt till slut. Lite så känns det nu. Och det är då man önskar att man hade någon att lasta över alla funderingar och all problematik och alla känslor på. Någon som klappade på kinden och sa "jaja, men det ordnar sig det där"
Vet ni att det kostar typ 800 kronor i månaden att gå i terapi?
Det är vansinne.

Livet, det senaste.

 
1. Har varit på en middag med några vänner. Det var fantastiskt på alla sätt och vis. Jag drack två glas vin och pratade om saker jag inte trodde att jag skulle prata om. Väldigt välbehövligt på något vis.
2. I går vaknade jag först efter klockan tre på eftermiddagen. Gick direkt till gymmet och såg sur ut. Var i och för sig lite lätt butter genom hela träningspasset också. I morgon har jag möte med min PT. Det om något kommer nog att göra... ont. 
3. Chefen bjöd på gofika på jobbet i fredags. Minimuffinsen såg ut som tillbehör från en saga. 
4. Har varit på två lägenhetsvisningar. Den ena är verkligen min drömlägenhet. Har suttit i telefon med mäklaren och banken hela veckan. Stressnivån på det skulle jag säga är ungefär som priset på längeheten: en och en halv miljon. 
5. Choklad-banan-protein-plättar. Fint va?
6. Som sagt. Var på middag. För att bjuda igen slängde jag ihop en sockerfri kladdkaka efter jobbet och pressade ner i väskan. Den blev succé! 
7. Pressdag för "Familjen Holstein-Gottorp". Det var mycket trevligt. TV4 bjöd på frukost, champagne och chokladtårta. Vad jag smakade på? Ett glas juice. 
8. Gymmet igen. Är där varje dag. Min kollega Martin förstår inte riktigt hur jag orkar. Det gör inte jag heller. 
9. Behövde en utfyllnadsbild. Den här är från nyårsafton. Jag gillar verkligen inte nyårsaftnar. Det så underligt, för det känns som att man borde det, och inför varje afton så är jag ändå sjukt pepp och sedan går jag all in. Men jag går alltid hem med känslan av "jaha". Och den är rätt otrevlig.

Still here.

 

Ja.

Ibland önskar jag bara att jag kunde få laga bananpannkakor till min mamma på morgonen och förstöra dem med sirap bara för att hon skulle tycka det var "onyttigt och amerikanskt och usch" och att jag kunde få beställa hämtmat med pappa för att ingen av oss vill laga mat och dricka vin med mina bästisar och gräva ur en godispåse med min lillasyster och ja.
Att få vara nära dem jag älskar allra mest.
Men de är så långt borta. 

Sweet little december-world


Holding on and letting go.

Så var det alltså över. 2012 packade ihop och sa tack och hej och försvann dit det aldrig någonsin går att få det tillbaka. Jag har lite svårt för sådant. I går stod jag mitt i halvmeterhög snö och skrek när klockan slog tolv och fick sedan lite svindel under fyrverkerierna. Jag har så svårt för avslut, även när de handlar om en ny början. För det tar så mycket med sig. Allt är plötsligt ett år bort. Allt är plötsligt "förra året". Inget är nu. För vi har precis börjat om igen. Allt är 365 vita, blanka oskrivna sidor och allt vi har med oss in är något från förr. Och jag vet inte, men nyår handlar så mycket om att påbörja något nytt med någon man älskar. Och jag var omringad av några jag älskar allra mest, men de var framför allt hand i hand med någon som de älskar ännu mera. Och det blev så tydligt och påtagligt och kanske lite jobbigt emellanåt. Speciellt när klockan började närma sig halv fyra på natten och alla började diskutera sina partners speciella egenskaper. Då var det dags för mig att gå. Och i ett grådimmigt Söderhamn gick jag 3,5 kilometer i långkjol och skinnboots och lyssnade på låtar som fick hjärtat att skutta. Sedan rusade pulsen i en timme efteråt och jag kom på hur dumt det egentligen var att dricka champagne och ta en nattpromenad med en bakterieinfektion i kroppen.
 

RSS 2.0