Fridas värld bland tankar och ord. -

16 januari 2013.

I dag köpte jag en lägenhet. En oerhört vacker liten vindsvåning söder om Stockholm. Det var dags att hitta hem. Det var dags att slå rot. Och kanske var det exakt det som skrämde mig mest. Inte miljonerna. Inte utgifterna. Inte lånet. Utan det permanenta. Det faktum att jag faktiskt, i den sekunden jag skrev under avtalen, byggde ett hem åt mig själv. Byggde, placerade och definierade. Det blir så på riktigt. Inga fler andrahandslägenheter. Inget mer flytta runt. Ingen mer otrygghet. Ett hem. Som är mitt. Som är 25 mil från min hemstad. Från min familj. Från mina bästa vänner. Där det är bara jag och livet jag skapat den senaste tiden. Det är fantastiskt – och nervigt på något sätt. Men jag trodde att det skulle kännas mer som att jag tog ett steg bort från en massa annat. Resor. Ungdom. Ekonomisk frihet. Det gör det inte. Men det blir väldigt, väldigt tydligt var jag hör hemma. Och var jag tänker befinna mig de närmsta åren. Kanske, kanske är det lite skrämmande att definiera det så. Men det var det också i Sundsvall. Det var det också när jag flyttade ner till Stockholm första svängen. Alla stora beslut är läskiga. Omtumlande. Överväldigande. Men jag hade min pappa i ryggen hela vägen. Min mamma med. Och pappa har, utan att tveka, hjälpt mig med alla pusselbitar som fattats för att det här skulle gå ihop. Jag är honom evigt, ödmjukt och oerhört tacksam. Jag avgudar honom för att han, på alla sätt han kan, alltid alltid alltid försöker skapa det bästa möjliga liv för mig och min lillasyster.

På alla hjärtans dag flyttar jag in.

Just nu känns det bara overkligt. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0