Fridas värld bland tankar och ord. -

Vissa snubblar och faller.

– Tänk vilka olika världar vi lever i.
Hon lutar huvudet över sin högra arm, som i sin tur ligger slängd över den vita trästolen i köket. Jag nickar. Mycket har förändrats sedan vi var tonåringar och släpade en pulka lastad med björnbärscider genom stan. Vi är inte längre samma personer. I många avseenden är vi bättre. I andra är det fortfarande saker som är tungrodda och omogna. Som behöver tid att växa och förändras. Det har varit mycket kärlek och sorg och val och förluster och händelser som kommit och gått i de där pulkaspåren. Men att komma hem känns ändå alltid lika.
Nästan.
Det är inte alltid helt lätt. Helt fritt och öppet och självklart. Ibland möter jag en vägg. Människor som vänder sig bort. Som ifrågasätter mitt liv som att det skulle påverkar deras. Och jag intalar mig själv gång på gång att jag inte behöver allas godkännande, men det är klart att det är frustrerande till och från. Jag trodde att det värsta hade lagt sig, men jag fortsätter att möta ett motstånd som tycker att det är okej att definiera vem jag är och att skapa ironi av vad jag åstadkommit. Jag lägger alltid band på mig när det händer. Någon sa till mig en gång att man måste välja sina strider. Så det är vad jag gör.
 
– Jag tror att du påminner dem om vad de själva inte hunnit förverkliga.
Han lägger huvudet på sned. 
– Är det mitt fel? 
Jag tittar på honom.
– Nej. Men de kommer att klandra dig för det. 
Jag nickar. Vevar sugröret tre gånger i glaset. Sedan tre gånger till. Runt, runt, runt. Jag har druckit vodka sedan jag började lura in mig själv på krogen när jag var sjutton. Han vet det. Han var där när jag försökte smälta in i folkmassan så att ingen vakt skulle upptäcka mig. Han var också med när han den blonda frågade om jag var hemma och "visade upp mig". Om jag verkligen betalat för drinken själv. Om jag stått i kö som "vanligt folk". Eller om jag smitit in bakvägen.
– Jag är gammal nu vet du. Det är ingen som bjuder mig på drinkar längre, svarade jag och log. 
När jag höjde glaset blixtrade det till alldeles på kanten. Lysrören i baren reflekterades i rörelsen. Så gick han därifrån. Men så kom det ännu en. Och ännu en.
– Bry dig inte.
– Jag gör inte det.
– Jag vet att du gör det.
Han lägger huvudet på sned. Igen. Jag skrattar. Mycket har förändrats sedan jag var sjutton och gjorde saker jag inte fick. Jag är inte längre samma person. I många avseenden är jag bättre. I andra är det fortfarande saker som är tungrodda och omogna. Som behöver tid att växa och förändras.
Men ett glas vodka i Söderhamn är inte en av dem.
Så jag lägger dövörat till. Väljer mina strider. Lyssnar på dem som ivrigt berättar om vad som komma skall. Som nyfiket frågar om livet. Som minns tillbaka och öppnar upp. Som berättar om barn och män och vinfläckar som aldrig går bort. De andra kan gott vänta ute i kylan på bättre dagar. Så de är vad de får göra.
 
Och två dygn senare är det inte längre lika kallt. 
Det är plusgrader ute och vägarna är svagt upplysta av lyktstolpar som ser lika ut var man än är. Söderhamn eller Ljusne. Ljusne eller Gävle. Gävle eller Stockholm. Stockholm eller Göteborg. Samma lika. Och att komma hem känns ändå alltid lika.
Nästan. 
Det har bara tagit nya former. Kärleken och sorgen och vänskapen och elakheten. Livet. Men vägarna går på samma sätt. De känns så som de alltid gjort. Trygga. Glada. Starka. 
Men alla är inte menade att följa med.
Vissa har fastnat i de där pulkaspåren. Snubblat över kartongen med björnbärscider och tappat drömmarna de höll i handen. Jag ser dem sitta kvar där än i dag.
Men det är inte mitt fel. Det är inte min kamp att kämpa. Mina problem att reda ut. Det är inte mitt ansvar att dra dem upprätt. 
Så jag går förbi. 
Och jag tänker inte längre vara ledsen över det. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0