Fridas värld bland tankar och ord. -

When life gets your way.

Tungspetsen är av. Jag är sjutton år gammal och har lyckats skrapa bort pärlorna bak på de blåsvarta jeansen. Strass för strass har trillat av och kvar finns en halv Rolling stones-tunga i rosa och rött. Jag får klister på fingertopparna när jag stryker över det sträva tyget.
"Men palla". 
Jag grimaserar. En vakt stoppar mig i dörren och vänder på brickan jag har kring halsen. Tar ett steg åt sidan och släpper mig förbi. Pontus går före och väljer ett bord i högra hörnet. Jag spejar åt vänster. Aftonbladets Markus Larsson släntrar fram och tillbaka mellan två bord. Han har en kritstreckrandig kostym och kastar vindruvor i luften. Skulle han luta huvudet snäppet bakåt finns det en stor risk att hatten trillar av. Men det gör den inte. Och det är som att ingen ser honom där han går. Alla är försjunkna i skenen från laptopsen på borden och tidningarna på väggen. De sitter tysta. Lugna. Bekväma. Och de är alla här. Aftonbladet. Expressen. TT. Metro. Lokaltidningar och rikspress och någon från SR.
Helena Trus reser sig upp. Säger någonting till Markus Larsson som sätter sig ner. 
Alla är i Malmö och deltävling fyra av Melodifestivalen år 2009.
Jag sväljer tyst och kryper ihop på en av stolarna.
 
Fyra år senare packar jag väskan igen.
– När kommer du ner i morgon? 
Min kollega Helena ringer under förmiddagen. Jag svarar att planet landar strax före nio på morgonen och frågar samtidigt om presskonferensen med programledarna. 
– Den är klockan tolv. Så du kan åka förbi hotellet innan du ska till arenan.
– Okej. 
Jag drar igen en av dragkedjorna på skinnväskan. En svart klänning ligger överst. Den är mammas. Jag ler. Ett halsband ligger slängt alldeles bredvid. En förpackning ipren. Nässpray. En diktafon, ett block, en dator och så en handfull bläckpennor. Flygbiljetter till Karlskrona. Ett par skor som kommer göra ont efter sju timmar exakt. 
Inga slitna blåsvarta jeans med en avskavd tunga på vänster bakficka.
Jag skrattar lätt. Skakar på huvudet. Fyra år senare är det dags för äventyret sjuttonåriga jag betraktade på en armslängds avstånd 2009.
Det är dags för Melodifestivalen. På uppdrag av Sveriges största tidning. Tillsammans med dem som jag nyfiket betraktade när jag fortfarande undrade var livet skulle bära väg. 
Det var hit.
Men det visste jag ju inte då.
– Vi syns i morgon. 
Helena lägger på. Jag drar igen det som är kvar av dragkedjan. Placerar väskorna i hallen. Sedan hoppar jag upp och ner, upp och ner i ren eufori.
Det här ska bli så jäkla roligt. 
Och äntligen är det dags! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0