Fridas värld bland tankar och ord. -

Feelings suck.

Det här med att vara med någon och sedan lämna det ofärdigt och ofullständigt och utan att det blivit någonting hållbart, det fuckar upp huvudet på mig. Alltså, man går därifrån med darrande händer och vågor av smärta inombords som aldrig dränker en men som liksom får en att tappa andan och mening och glädje och söker tröst i att personen inte var menad att vara. Att personen inte var menad för just mig. Att det som var och skulle bli endast var tänkt för en liten stund. Och man fick dela de små fragmenten av livet med den här personen. Tv-serier och Animal planet och nattliga diskussioner om kinesiska tecken.
Små fragment som ändå känns störst i världen precis just då.
Och det var så det var tänkt. Men det gör mig förbannad att man ska behöva gå runt och se dem i ansiktet och tänka ”nej du var inte menad för mig och varför var det så?” och se dem hålla hand med något som var menad på riktigt. För allt blir väldigt förvirrande och tillfälligt och självföraktande. Kanske hade det känts mindre ursinnigt om man slapp stå där och se och tänka i sällskap av allt som inte var menat, men det är vad det är och det känns så in i helvete ibland.
Alltså. Det är ju bara så det är och det är inget konstigt.
Men det gör mig arg ibland.

Livet det senaste.

 

And the simple darkness.

Okej. I fredags vaknade jag när klockan ringde och tog mig inte upp ur sägen.

Det var som att slå huvudet i en vägg, sedan både storgrät och spydde jag i dryga halvtimmen innan jag sov i totalt arton timmar. Utmattning, kan man kanske kalla det. Och jag var totalt likgiltig inför livet i två dygn efter det. Stängde in mig i mitt sovrum och drack cola light. Orkade inte äta, orkade inte prata, orkade inte bry mig om någonting. Jag såg inget värde med minsta lilla som jag gjorde eller skulle till att göra. Vid ett tillfälle satt jag i mitt vardagsrumsfönster och stirrade ner på en liten unge som gallskrek på gatan och bara hånflinade åt hela situationen. Tänkte att jag kunde pricka honom med bordslampan eller en tallrik eller soffkuddarna om jag ville. Och när man vill kasta saker på barn har man väl tappat det lite. Vilket var exakt vad jag gjorde. Tappade det. Men så tog jag mig ändå ut genom dörren för att köpa en bok och sedan var det bara att vänta ut mörkret. När jag sedan vaknade i söndags kände jag en molande hunger och en försiktig livsglädje och jag gick en långpromenad i solen. I dag mår jag relativt bra. Jag känner mig "tillbaka". Trött, men tillbaka. Jag har mörka ringar under ögonen som svider som satan när jag ska försöka sminka över dem på morgonkvistarna, men svullnaderna har i alla fall gått ner. Och jag äter. Så om jag bara kan få lite påsk så ska vi se att det här reder sig till slut med. Men alltså, att tappa gnistan sådär… att tappa all vilja, all mening, allt värde, all glädje… det är så jävla svart. Att ligga där under täcket med kramper kring mellangärdet och inte önska för någonting, inte ens att bli bättre, det är livsfarligt. Det är verkligen det. Men någonstans så visste jag ändå att det inte var vem jag är eller hur jag tänker och att en dålig dag inte betyder att jag har ett dåligt liv. Men just i den stunden var det precis så. Jag stirrade på mig själv i spegeln och såg bara tomhet och ett par vilda, rödsprängda ögon utan något som helst uns av liv. Men jag antar att det är så det blir när man sätter en enorm press på sig själv, i alla kanaler, i tre månaders tid. Till slut kommer kroppen och psyket till en gräns där inget av det orkar hålla något uppe. Så det var min fredag det. Och i stort sett vad som ligger och skaver inombords fortfarande. Jag måste bli lite försiktigare med mig själv. Sluta definiera mig själv efter mina prestationer. Sluta se på mig själv som att de är allt jag är. Det finns mycket mer kring mig än bara det. Ibland rusar bara livet lite för snabbt och man jobbar lite för hårt och sedan krävs det ett totalt breakdown för att få en att vakna upp.


Trött. Och det var väl det.

I går. Kom hem kvart över sex på kvällen och värmde svampsoppa i en kastrull på spisen. PT-timmen på gymmet hade blivit inställd och tur var väl det. Jag hade inte orkat lyfta en dammtuss om någon bad mig. Istället gick jag runt med svidande ögon och spänd mage och trött kropp. Jag sörplade i mig soppan på fem minuter och hade planer på att peppa igång dagen och livet och tröttheten genom att bestämma mig för vad jag egentligen vill med det här året. Skriva en lista. Göra planer! Eller baka banan – och morotsmuffins. Eller hämta ett paket på posten två tunnelbanestationer bort. Men jag orkade inte pressa mig själv mer så jag somnade i en hög på soffan. Då var klockan strax efter halv sju. Jag vaknade igen vid halv tio, groggy och sopslut, men endast för att förflytta mig själv till sovrummet. När jag vaknade i morse hade jag sovit i tretton timmar. Men jag är fortfarande trött. Trött och stirrig och nästan lite groggy. Åtta dagar till påsk. Åtta dagar till fyra dagars full ledig. I sure need it.
Men i kväll kommer pappa att vara hemma hos mig när jag kommer hem efter jobbet. 
Sådana små grejer lyfter verkligen tillvaron. Även om det är en trött sådan.

Breaking walls.

 
 
Jag är rörd och jag är mållös och jag är stum och jag är generad.
Tack, Maja
 

Låt mig vara.

Det här med att vara singel och så. Det är ju knepigt ibland. Och oerhört härligt. Och rätt förvirrande där emellan. Den här tvåsamheten har ju en tendens att infiltrera de flesta samtal och hångel och drömmar och framtidsplaner och så vidare. Farmödrar och föräldrars vänner och gamla klasskamrater och allmän befolkning vill alla veta vem man älskar och om man älskar. Så står man där med rynkad panna och liksom "men vadå, jag älskar mig själv och min familj och mitt jobb och tanken på att livet är rätt bra" och de bara MEN DET RÄCKER INTE. Man SKA vara TVÅ. Och så blir man stressad och pressad och sitter ensam på kvällarna och grubblar över varför det inte är så. Och så gjorde även jag. I morse. På tunnelbanan. I exakt 16 minuter tuffade tankarna lika vingligt som vagnhelvetet. Och lagom vid första rulltrappan på T-centralen hade jag kommit fram till att jag är singel för att jag ger mig efter män jag inte kan få. För att jag är avbytare i en liga som inte är min. En liga som hos gemene man uppmärksammas som snygg, charmig, åtråvärd – och alltså utom räckhåll. Och sen tänkte jag att det är helt IDIOTISKT att jag nedvärderar mig själv så. Men det blir ju lätt så att man riktar allt misslyckande mot sig själv och glömmer bort att den där superdupersnygga killen faktiskt kan vara riktigt jävla dum i huvudet och en sådan vill man ju inte vara med. Och därför står ödet krigsfärdigt och stoppar från något att hända. Så det är ödets fel. Ödets "fel" att jag är glad och tillfreds och lugn och fnittrig och ganska härlig ibland – men bara en istället för två. Och så känns det bra tills nästa jävla person sitter mitt emot vid ett middagsbord och frågar hur det går med dejtandet och man skrattar och bara "vad är en dejt?" och folk spärrar upp ögonen och bara "men har inte du varit singel länge nu? När låg du senast? Vill du vara ensam jämt?" och man bara NEJ HAR JAG SAGT DET ELLER? Och så sitter folk där och mumlar att de ska para ihop en med en jävla kompis eller en arbetskamrat eller en "min kille har en kompis"-kompis som man inte ens vill röra med en TÅNG. Och man vill bara skrika att man inte är ett jävla välgörenhetsprojekt. Utan en fullt fungerande levande människa som inte tappat alla sociala funktioner bara för att männen kommer och går. 

Alltså. Kan man bara få vara NÖJD OCH GLAD EN STUND?

Tack. 


Svar till Milla:

 
Jag skrev ett inlägg om min träning i januari, men nu har jag fått frågan igen – med en ny liten detalj i form av ett veckoschema. Så hörrni, vi tar det igen! Men kom ihåg, jag är fortfarande ingen expert på ämnet. Jag hobbytränar i ett par lilasvarta träningstights som numera är storleken för stora och det jag kommer att berätta här nere är uppbyggt utefter mig, min kapacitet, mina skador (korsryggen är trasig sedan några år tillbaka) och mina mål. Efter sju veckor med min PT så har jag lite mer koll på läget, men det hela har baserats utifrån mig så se det som inspiration – inte som rätt eller fel.
 
Men två viktiga saker jag lärt mig det senaste är: variation och struktur. Nu för tiden försöker jag köra mer strukturerade konditions – och styrkepass. Kör jag ett hårdare styrkepass kör jag lättare kondition på slutet, kör jag ett hårdare konditionspass väljer jag en muskelgrupp att fokusera en kortare stund på efteråt. Allt för att variera musklerna och pressa dem till sitt yttersta.
 
Veckoschema, på ett ungefär: 
Måndag: Kickstartar veckan med kondition i någon form. Löpband eller cykel i 20-30 minuter. (Jag gillar inte crosstrainer, men det är ett bra alternativ annars.) Kettlebell med tempo. Rodd. Benpress och nittio grader med viktboll. Om jag pallar går jag ner på löpbandet igen. Men ibland är jag lat.
Tisdag: Värmer upp på löpbandet med gång i tio minuter. Kör sedan bröst, skuldror och mage med hjälp av kabelmaskiner och fria vikter. Tränar rumpa på pilatesboll och mer skuldror vid maskinerna. Stärker upp bäcken och korsrygg via stabliseringsövningar. Avslutar med benpress och nedvarvning tio minuter på löpband. 
Onsdag: tränar en timme med min PT, vilket jag gör en gång i veckan. Senast (i dag) såg det ut såhär: knäböj, bröst med fria vikter, skuldror vid maskin, armhävningar i tre olika set (på boll, på golv och i kabel), rygglyft på boll, kettlebell på tid och slutligen burpees på tid. Jocke (min tränare) lägger upp mina pass vecka efter vecka för att hitta en bra variation, och ibland också under pågående pass beroende på hur hårt jag sliter på mina muskler. I vanliga fall tränar vi ännu mer ben, men just i dag var jag så trött efter knöböjen så då passade vi på att köra mer armar, bröst och skuldror, samt en dos kondition i form av kettlebell och burpees. (Jag hatar burpees. På riktigt. I dag låg jag i fosterställning på golvet efteråt och bara skakade med tårar i ögonen för att jag tagit ut mig så hårt. Men jag är samtidigt så jävla motiverad att bli bättre på det.)
Torsdag: Ska börja gå på pass på torsdagar. Spinning, bodypump eller body combat. Annars är det kondition som gäller på torsdagar i olika former. Och benstyrka efteråt.
Fredag: Så jävla ledig. Ligger i soffan. 
Lördag: Ledig ibland, men går ofta till gymmet under förmiddagen och kör ett längre styrkepass där jag fokuserar på någon del av kroppen som jag vill lägga lite extra tid på. Hänger en del nere hos alla starka män för bänkpress och bröstträning med fria vikter.
Söndag: Min bästa träningsdag. Tar en längre promenad på löpbandet och kör sedan ett ordentligt styrkepass där jag går igenom hela kroppen. Provar nya grejer Jocke lärt mig under veckan och utforskar nya träningsformer.
 
Exempel på övningar jag gör under veckan: utfallssteg med vikter, olika typer av "nittio grader" med vikter, plankan i varierade former, rump/magövningar på pilatesboll, rodd med skivstång och så vidare. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska lägga upp sin träning, men våga utforska och prova på. Jag har lärt mig på vägen. Och ja, det har gett resultat. Det jag är mest glad över är att mina ben och min rumpa är på väg tillbaka till sitt ursprungsläge. Och det faktum att jag går runt och känner mig stark och smidig i stället för trött och mosig.
 
Så ja. Det var vad jag hade att säga just nu. Och annars Milla, tack för din kommentar! Det värmer verkligen att få vara till inspiration. Stort lycka till med allt!

Nej, jag orkar inte med det ibland.

Det här med att vara sin egen lyckas smed, vad fan är det för jävla påhitt egentligen? Fatta vilken press det sätter på en ändå. Är jag ledsen måste jag jobba för att göra mig själv glad. Är jag uppgiven måste jag locka för att göra mig själv på humör. Är jag sorgsen måste jag skriva det i något ruttet litet block för att ingen finns till för att höra. Vill jag nå högre och få mera måste jag hela tiden fokusera på bitarna för att ta mig själv dit. Vill jag kasta mig i famnen på människor och be dem bära alla mina problem så gör jag raka motsatsen för att det är så det tysta regelverket funkar. Så sitter man på jobbet en tisdag i mars med avskavt naggellack och sväljer en alvedon i dagsgammal kaffekopp med tanken på att man alltid kan göra livet lite, lite bättre.
 
Ibland känns det som att det är just den inställningen som skickar en rakt ner i fördärvet.

Last train home.

 
När jag vaknade vid tolvsnåret tidigare i dag var det som att pressa en nål genom plasten på en ballong. Som att ömsa skinn. Som att bli döpt i någon helig sörja och sedan nollställas för att börja om på nytt. De senaste sex veckorna har varit... intensiva. Det har varit ett unikt och fantastiskt vansinne som började första februari i ett blåsigt Karlskrona och som slutade först i morse klockan 06.00 när jag stapplade över tröskeln här hemma. Det har varit en enorm press. Ett ständigt adrenalin under huden. Oerhörda mängder skratt och ett besök på akuten. Det har varit utvecklande och underhållande och lärorikt. Men framför allt har det varit väldigt, väldigt roligt. Alltså. Det finns någonting magiskt i att få vara med om någonting som når ut. Att få vara en del av det. Och jag tror att det kommer att ta sin lilla tid att smälta hela den här upplevelsen. Det är mycket som behöver landa i tomrummet jag känner just nu. Men i morgon är det måndag. Måndag på riktigt.
Verkligheten väntar. 

Livet just nu.

Jag tycker fortfarande att ni ska hänga med mig lite mer på Instagram. Fridasoderlund är det oerhört kreativa nicknamet. Där får ni hänga med på frukostar i sängen och annan allmän bevakning av mitt bekräftelsebehov. Lite gym, några kanelkakor, mycket schlager. Jävligt mycket schlager för tillfället. Och påsar under ögonen. Och bilder där jag ligger i sängen och ser söt ut och säger att jag är trött. En BILDFEST med andra ord. Det kan ni ju bara inte missa! 

Ordinary tuesday.

 

The dark side.

Jag såg honom härom kvällen.
Han kan vara allt jag vill ha. Snygg. Charmig. Villig. Svår.
Åtråvärd.
Allt det som lockade mig förr. Som aldrig hämmade mig. Som fick mig att släppa loss. Att växla upp. Att ta kontroll. Att förlora den i precis rätt sekund. Men den senaste tiden har jag varit annorlunda. Jag har backat. Tagit ett steg i taget tills korsryggen slagit i närmsta vägg och sedan har jag ändrat riktning. Dragit fingrarna genom håret. En gång, två gånger, tre gånger, sextiosju gånger. Lite mer läppglans. Lite mer ögonskugga precis där ögonfransarna tar slut.
Det tar tid att återhämta sig från ett självförakt. 
I början var jag folkskygg. Svävande. Aldrig riktigt närvarande. På slutet har det yttrat sig annorlunda. I osäkerhet. Irritation. Ironi. Nonchalans.
Väldigt, väldigt mycket nonchalans.
Jag är på väg tillbaka nu. Men jag är inte riktigt där än.
 
När jag var yngre var jag oerhört rädd. För allt. Jag var rädd för att leva, för att inte leva, för att förlita mig på andra, för att förlita mig på mig själv. Det gjorde mig väldigt sårbar och den sårbarheten gjorde mig till en mycket svagare människa än vad jag egentligen var. Min mamma sa till mig härom dagen att det är "nästan fullkomligt vansinnigt att du är där du är i dag, med tanke på vem du var när du var yngre". Hon har rätt i det. Hade jag inte tvingat undan den där sårbarheten, det där ömtåliga, rädda skalet av den jag egentligen inte var, hade jag aldrig varit i närheten av där jag är i dag. Jag hade aldrig vågat lära känna mig själv. Aldrig vågat krossa gränser. Aldrig vågat satsa. Aldrig vågat drömma.
Nu blev det inte så. Jag bröt mig lös.
Men ibland kan jag fortfarande känna av den där sårbarheten. När jag ställs inför saker som utmanar mig. Som utvecklar mig. Som kräver nytt och mer. Som tvingar mig vidare i den där processen jag rullade igång för tio år sedan.
Men i dag letar jag efter kickarna. Efter adrenalinet. Efter utmaningen. I dag vill jag åt allt det jag var rädd för när jag inte visste vem jag var.
Och i dag vinner jag över sårbarheten.
Men det betyder inte att den är borta. Inte helt. Än i dag klarar jag bara av att vara sårbar med dem jag står allra närmast.
Jag tänker att det här självföraktet jag kämpat med de senaste tio månaderna är lite på samma sätt.
Jag kommer att behöva slåss mot det. Kanske för en lång tid. Kanske för en kort. Det kommer alltid att ligga där och knacka mig i mellangärdet när jag står inför situationer där jag behöver tycka bra om mig själv.
Jag skulle säga att jag vinner de flesta fighterna nu för tiden.
Men jag förlorar också en del. I höstas bröt det ner mig. I dag gör det mig revanschsugen.
 
Och jag vet inte om jag vann kampen när jag såg honom härom dagen.
Jag tror att jag snubblade någonstans där emellan. Tappade balansen när det slog mig i mellangärdet. Ställde mig upprätt lite för långsamt.
Men jag ställde mig i alla fall upp.
Och jag minns ett telefonsamtal jag hade med en vän i höstas. Jag satt ihopkuren på en köksstol hemma hos pappa med septembersolen i ansiktet och benen mot bröstet och gråten i halsen. Hade för första, och enda gången, närmat mig det jag berättar nu. Hon var tyst. Jag sa:
– Jag vet, det låter lite trasigt.
Hon sa:
– Nej, det är inte det. Det där låter bara inte som... du.
Hon hade rätt i det.
Precis som att det inte var jag att vara mördande sårbar och rädd som 12-åring, är det inte jag att vara självföraktande och nedvärderande som 21-åring. Jag måste påminna mig själv om det.
Det har bara varit en lång väg att gå.
Men jag tror att jag är på god väg till någonting bättre nu.

Porny weekend.

 
Är i Karlstad. Jobbet har bokat in mig på vad som skulle kunna vara en bordell. Rummet bara skriker porr med röda väggar och gulröd belysning. Men jag klagar inte. Jag är enormt förtjust i hotellrum. Jag får stöka till hur mycket jag vill och när jag kommer tillbaka är sängen bäddad och golvet sopat och badrumsbänken skurad. I Malmö förra helgen låg det till och med choklad på sängen och en pk-gullig lapp när jag kom tillbaka en eftermiddag. Det var väldigt fint. Hur som. Jag har pressat i mig apelsiner, bisolvon, strepsils, alvedon och nässpray sedan i går kväll. Någonting står inte riktigt rätt till i min kropp men jag känner mig oförskämt pigg i huvudet. Ikväll genrep, i morgon Andra chansen. Ni vet väl var ni följer Sveriges mest briljanta bevakning va? Klart ni gör. Men jag länkar ändå utifall. Här hittar ni den. Ses där! 

RSS 2.0