Fridas värld bland tankar och ord. -

And the simple darkness.

Okej. I fredags vaknade jag när klockan ringde och tog mig inte upp ur sägen.

Det var som att slå huvudet i en vägg, sedan både storgrät och spydde jag i dryga halvtimmen innan jag sov i totalt arton timmar. Utmattning, kan man kanske kalla det. Och jag var totalt likgiltig inför livet i två dygn efter det. Stängde in mig i mitt sovrum och drack cola light. Orkade inte äta, orkade inte prata, orkade inte bry mig om någonting. Jag såg inget värde med minsta lilla som jag gjorde eller skulle till att göra. Vid ett tillfälle satt jag i mitt vardagsrumsfönster och stirrade ner på en liten unge som gallskrek på gatan och bara hånflinade åt hela situationen. Tänkte att jag kunde pricka honom med bordslampan eller en tallrik eller soffkuddarna om jag ville. Och när man vill kasta saker på barn har man väl tappat det lite. Vilket var exakt vad jag gjorde. Tappade det. Men så tog jag mig ändå ut genom dörren för att köpa en bok och sedan var det bara att vänta ut mörkret. När jag sedan vaknade i söndags kände jag en molande hunger och en försiktig livsglädje och jag gick en långpromenad i solen. I dag mår jag relativt bra. Jag känner mig "tillbaka". Trött, men tillbaka. Jag har mörka ringar under ögonen som svider som satan när jag ska försöka sminka över dem på morgonkvistarna, men svullnaderna har i alla fall gått ner. Och jag äter. Så om jag bara kan få lite påsk så ska vi se att det här reder sig till slut med. Men alltså, att tappa gnistan sådär… att tappa all vilja, all mening, allt värde, all glädje… det är så jävla svart. Att ligga där under täcket med kramper kring mellangärdet och inte önska för någonting, inte ens att bli bättre, det är livsfarligt. Det är verkligen det. Men någonstans så visste jag ändå att det inte var vem jag är eller hur jag tänker och att en dålig dag inte betyder att jag har ett dåligt liv. Men just i den stunden var det precis så. Jag stirrade på mig själv i spegeln och såg bara tomhet och ett par vilda, rödsprängda ögon utan något som helst uns av liv. Men jag antar att det är så det blir när man sätter en enorm press på sig själv, i alla kanaler, i tre månaders tid. Till slut kommer kroppen och psyket till en gräns där inget av det orkar hålla något uppe. Så det var min fredag det. Och i stort sett vad som ligger och skaver inombords fortfarande. Jag måste bli lite försiktigare med mig själv. Sluta definiera mig själv efter mina prestationer. Sluta se på mig själv som att de är allt jag är. Det finns mycket mer kring mig än bara det. Ibland rusar bara livet lite för snabbt och man jobbar lite för hårt och sedan krävs det ett totalt breakdown för att få en att vakna upp.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0