Fridas värld bland tankar och ord. -

The dark side.

Jag såg honom härom kvällen.
Han kan vara allt jag vill ha. Snygg. Charmig. Villig. Svår.
Åtråvärd.
Allt det som lockade mig förr. Som aldrig hämmade mig. Som fick mig att släppa loss. Att växla upp. Att ta kontroll. Att förlora den i precis rätt sekund. Men den senaste tiden har jag varit annorlunda. Jag har backat. Tagit ett steg i taget tills korsryggen slagit i närmsta vägg och sedan har jag ändrat riktning. Dragit fingrarna genom håret. En gång, två gånger, tre gånger, sextiosju gånger. Lite mer läppglans. Lite mer ögonskugga precis där ögonfransarna tar slut.
Det tar tid att återhämta sig från ett självförakt. 
I början var jag folkskygg. Svävande. Aldrig riktigt närvarande. På slutet har det yttrat sig annorlunda. I osäkerhet. Irritation. Ironi. Nonchalans.
Väldigt, väldigt mycket nonchalans.
Jag är på väg tillbaka nu. Men jag är inte riktigt där än.
 
När jag var yngre var jag oerhört rädd. För allt. Jag var rädd för att leva, för att inte leva, för att förlita mig på andra, för att förlita mig på mig själv. Det gjorde mig väldigt sårbar och den sårbarheten gjorde mig till en mycket svagare människa än vad jag egentligen var. Min mamma sa till mig härom dagen att det är "nästan fullkomligt vansinnigt att du är där du är i dag, med tanke på vem du var när du var yngre". Hon har rätt i det. Hade jag inte tvingat undan den där sårbarheten, det där ömtåliga, rädda skalet av den jag egentligen inte var, hade jag aldrig varit i närheten av där jag är i dag. Jag hade aldrig vågat lära känna mig själv. Aldrig vågat krossa gränser. Aldrig vågat satsa. Aldrig vågat drömma.
Nu blev det inte så. Jag bröt mig lös.
Men ibland kan jag fortfarande känna av den där sårbarheten. När jag ställs inför saker som utmanar mig. Som utvecklar mig. Som kräver nytt och mer. Som tvingar mig vidare i den där processen jag rullade igång för tio år sedan.
Men i dag letar jag efter kickarna. Efter adrenalinet. Efter utmaningen. I dag vill jag åt allt det jag var rädd för när jag inte visste vem jag var.
Och i dag vinner jag över sårbarheten.
Men det betyder inte att den är borta. Inte helt. Än i dag klarar jag bara av att vara sårbar med dem jag står allra närmast.
Jag tänker att det här självföraktet jag kämpat med de senaste tio månaderna är lite på samma sätt.
Jag kommer att behöva slåss mot det. Kanske för en lång tid. Kanske för en kort. Det kommer alltid att ligga där och knacka mig i mellangärdet när jag står inför situationer där jag behöver tycka bra om mig själv.
Jag skulle säga att jag vinner de flesta fighterna nu för tiden.
Men jag förlorar också en del. I höstas bröt det ner mig. I dag gör det mig revanschsugen.
 
Och jag vet inte om jag vann kampen när jag såg honom härom dagen.
Jag tror att jag snubblade någonstans där emellan. Tappade balansen när det slog mig i mellangärdet. Ställde mig upprätt lite för långsamt.
Men jag ställde mig i alla fall upp.
Och jag minns ett telefonsamtal jag hade med en vän i höstas. Jag satt ihopkuren på en köksstol hemma hos pappa med septembersolen i ansiktet och benen mot bröstet och gråten i halsen. Hade för första, och enda gången, närmat mig det jag berättar nu. Hon var tyst. Jag sa:
– Jag vet, det låter lite trasigt.
Hon sa:
– Nej, det är inte det. Det där låter bara inte som... du.
Hon hade rätt i det.
Precis som att det inte var jag att vara mördande sårbar och rädd som 12-åring, är det inte jag att vara självföraktande och nedvärderande som 21-åring. Jag måste påminna mig själv om det.
Det har bara varit en lång väg att gå.
Men jag tror att jag är på god väg till någonting bättre nu.

Kommentarer
Postat av: Susanna

VACKERT & hoppfullt skrivet! Du inspirerar mig mer än du kan ana, kloka & modiga Frida.
Kram, Susanna

2013-03-10 @ 16:11:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0