Fridas värld bland tankar och ord. -

I mitt nästa liv: make-up artist.

    

Gold digger.

 
   

.

Det spelar ingen roll var jag är. Eller var jag har varit.
Den 20 maj har alltid varit fläckfritt vacker. Gömt det mördande monstret under blomster och solsken och tanken om att det här kan vara den bästa dagen på hela året. Så kommer den krypande. Andnöden. Trycket. Det börjar försiktigt, sedan brakar det loss i hela bröstet.
Och jag bara tar emot.
Känner pulsen rusa genom kärlen i halsen. Det dunkar orytmiskt. Överallt. Bränner. Sliter. River. Och jag vet inte riktigt om jag andas. Det är bara luft som hastigt slussas in och ut. Utan plan. Utan vägledningen. Men jag bryr mig inte märkvärdigt. Jag vet att det är såhär det kommer att vara.
Det är den 20 maj.
Jag går alltid sönder den 20 maj. Som på nytt.
Jag tror alltid att det ska gå an. Att det ska gå bra. Att det inte ska kännas lika färskt, lika verkligt, lika hårt, lika kraftigt. 
Men det gör det.
Jag återkommer när jag hämtat mig. 

Skiftdag 5 av 5. Så trött. Kämpa kämpa!

       

Fucked up health.

Min fysiska hälsa just nu alltså... den är inte så bra. Immunförsvaret är helt trasigt och jag går runt med en molande värk i kroppen hela dagarna. Axlarna är stenhårda, ryggen gör ont, magen är i uppror, jag är ordentligt förkyld och det ger aldrig riktigt med sig. Inte något utav det. Ibland har jag till och med svårt att fokusera blicken. Andra gånger får jag tvinga hjärnan att tänka ett steg längre. Alltså. Jag vaknar aldrig riktigt utvilad och vill helst av allt sova. Jämt. Och jag måste hela tiden sysselsätta mig själv, för att inte känna att jag har svårt att slappna av. Att ladda om. När jag ska sova måste jag sätta igång en film eller en tv-serie eller vad som helst. Likadant när jag sminkar mig. När jag äter. När jag klär på mig. Jag måste låta hjärnan koppla an till någonting, inte något som kräver min fulla uppmärksamhet, men som ändå låter den fokusera på något tillräckligt för att ta bort känslan av att allt fortfarande är rätt risigt. Det kan hända att allt bli en ond cirkel, så kan det vara, men det är liksom det som håller det här lilla bygget uppe just nu.
Jag tänker att när jag får två dagar ledigt i veckan ska jag stänga av telefonen, läsa böcker, äta långa, långa, långa jävla frukostar så att det går över till att bli både lunch och brunch, ta promenader INTE för att träna, utan för att andas och sedan ska jag sova. 
Som Törnrosa.
I hundra jävla år.
Nästan i alla fall. 

Black summer.

     

Push play.

               
För att göra en mycket lång och outgrundlig historia kort: jag har varit lite instabil det här året. Inte enbart på ett dåligt sätt. Jag har flackat en del kring både toppar och dalar och det har inte alltid varit mörkt. Det har varit fruktansvärt ljust många gånger också. Bländande, nästintill. Men det har stundvis varit förvirrande. Och jag har ibland haft svårt att hantera det och växlat mellan de här känslorna så okontrollerat att jag inte riktigt förstått varför. Men någonstans kom jag till insikt att jag måste försöka reda ut det. Släppa lös vad det än är som gror inombords. Men jag orkar inte skriva. Jag skriver jämt. Jag jobbar med ord och är så mätt på dem ibland att jag bara vill kräkas. Jag orkar inte sätta ord på mig själv när allt jag gör om dagarna är att sätta ord på annat. Så det har inte blivit av. Och jag har inte orkat prata med en vän eller flera för att jag helt enkelt inte... känner för det. För om jag ska prata måste jag få styra samtalet själv. Förklara det som ska förklaras och gå vidare. Och eftersom varje möte med en terapeut jag haft hittills i mitt liv fullkomligt chockat mig så fungerar inte det heller.
Så vad gjorde jag? 
Jo. Jag drog igång webbcameran på min livsviktiga lilla dator, la Rihannas "Unapologetic" i bakgrunden, satte mig tillrätta och pratade. Med mig själv.
I 27 minuter.
Jag grät tre gånger. Kanske flera. Jag orkade bara lyssna igenom och se femton minuter efteråt. För det räcker inte med att bara prata. Jag måste ju höra mig själv säga allt det där också. Höra vad det är jag känner, tycker, tänker. Men det var nyttigt. Det var jävligt nyttigt. Så varje gång något trycker på ska jag bara försöka prata av mig det. Jag har skapat en liten ljusblå mapp på datorn som heter "DIARY", där jag tänker spara varje fil så att jag kan gå tillbaka och höra mig själv igen.
Höra och se mig själv ledsen eller lycklig eller exalterad eller tom eller vad det nu kan vara.
Inte stänga in. 
Släppa ut.
Och börja om. 

More than this.

 
– Men…

Jag andas in och tittar upp. Håller luften i lungorna och väntar in resten. Jag vet inte vad som komma skall. Men är det någonting som slår måste jag vara beredd. Ha syret i frontlinjen. På väg upp och ut. Då får jag några sekunder att hämta mig. Några sekunder av osäkerhet som verkar fullkomlig naturlig. Hon tittar på mig och fortsätter:

– Men du verkar inte vara en sådan som bara betraktar.

Jag ler snett.
Men jag säger ingenting.
För hon har så rätt, och så fel, på en och samma gång.
När jag skulle till att fylla arton knöt jag små elektriska spänningstrådar över livet genom att locka mig själv i fördärvet tillsammans med män som fick mig att tappa andan. Och som fick mig att inte göra det. Det var så enkelt. Så roligt. Så livsbejakande. Så kraftfullt. Jag och hjärtat levde i en oslagbar symbios med drinkar och nätter som aldrig verkade ta slut. Männen kom och gick. Känslorna likaså. Och det fanns någonting orubbligt i det just då.
Men det försvann – och jag har aldrig hittat tillbaka.
Inte till något av det.
Inte till det tillfälliga. Inte till det långvariga.
Ibland kan jag inte låta bli att känna några av dem på pulsen igen. Några av dem som var med då. Bara för att. Bara för att jag tror att jag kan hitta mig själv igen där bland dem. Bara för att se om de har svaren på hur jag blev så här återhållsam. Rädd. Osäker.
Det har de aldrig.
Så jag drar mig tillbaka igen.
Snabbt och tyst och sedan bygger jag upp alla murar igen. Ställer ett vakande öga i vakttornet och håller alla på avstånd med våld eller nonchalans eller vad som än krävs. Jag gör det för att jag måste. 
Alltså. 
Jag är inte redo för ett förhållande. Jag är knappt redo för att öppna upp och släppa in. Jag är inte redo ens för något tillfälligt. Och jag kan bli lite ledsen över att jag inte är det. Jag vill vara det. För jag har alltid älskat alla bitar av det. Det tillfälliga, det långvariga, det som kommer och går, det som känns ibland eller hela tiden. Jag har alltid varit bekväm med det och all skit som ibland följer. Men inte längre.
Och jag tror inte att jag kommer att vara redo på ett tag.
För den där kraften och styrkan och tilliten måste komma inifrån. Jag kan inte hitta den i någon annan eller på en sandlåda vid Stureplan när jag häller grus ur skorna klockan tre på natten. Jag kan kanske hitta vägen dit, men jag kan inte hitta verktygen.
Jag är helt enkelt inte där än.
Men jag hoppas att jag kommer dit snart.
Jag gör verkligen det. 

Beroende.

Å hej och hå. Om någon skulle fråga mig vad jag helst av allt skulle plocka med mig till en öde ö skulle jag svara Youtube. Har jag Youtube behöver jag inget sällskap. Jag behöver ingen mat, inget vatten, egentligen ingenting annat än denna lilla skattkista av fragment från livet. Jag älskar Youtube. Jag är inte speciellt förtjust att sitta på en grabbig hemmafest och kika på hemmasnickrade klipp där folk åker cross över en U-formad ramp iklädd kroppsstrumpa och sedan skratta så ölen sprutar. Inte riktigt. Men jag kan sitta vaken i timmar och söka efter intervjuer och framträdanden och diverse inspelningar tills dess att ögonen går i kors.
Som de senaste dagarna. 
Jag har sett alla (ja, alla) One Directions liveframträdanden från avsnitt ett till final i "X-factor", tre intervjuer med Selena Gomez, flera klipp från MMVA Awards, "Funny moments" med Demi Lovato och Simon Cowell, ett antal intervjuer med Jennifer Lawrence, Ian Somerhalder och Justin Bieber, flera hopklipp av Justin Bieber och One Directions "funny moments" i intervjuer, stora delar av Ellen Degeneres säsong 2011 och ett av Demi Lovatos framträdanden med "Skyscraper". Sedan sprang jag på en hel del annat på the road of klicking, men det där täcker väl de första timmarna.
Efteråt blir jag alltid nervigt inspirerad, exalterad – och fundersam. I ett.
Skriver på lösa trådar och hoppar i sängen och dricker en kopp te i total tystnad och planerar för framtiden.
Det kan vara så att jag både är lite störd och lite lätt beroende, ja. 
Men jag vägrar bli av med det.
 
(Nu ska jag kika på när Beyonce intervjuas i "Oprahs next chapter" samtidigt som jag äter lite frukost. MAJ GAD SO EXCITED. Och jag driver inte.)
 
 

Min pappa.

  
Pappa och hans kompis ligger längst bak på gräsplanen på Ullevi. Det är den åttonde juni 1985 och de är 24 år gamla. Bruce Springsteen har precis fått läktaren att gå sönder under hans "Born in the USA"-turné och pappa och hans vän har väl ramlat ihop lite av samma anledning. Av exaltation. Iver. Livet. Kanske har de "tankat" lite väl mycket i baren också. Men de ligger där och orkar inte röra sig en meter till.
Det är 23 år sedan.
Jag är 21 år gammal när jag får följa med pappa tillbaka i tiden. Det är den 11 maj 2013 och Bruce Springsteen kör "Born in the USA"-skivan i sin helhet under sin "Wrecking ball tour". Pappa visste att det skulle bli så. Han nämnde det tjugofem gånger när vi hastade i oss minikebab och pommes på centralen och sedan klämde oss in i en tunnelbanevagn på blå linjen. Tjugofem om inte fler.
– Det måste bli "Born in the USA". Det är den enda skiva som är kvar som är så pass relaterad till Sverige.
Han hade rätt.
Och när strålkastarna slocknar och "I'm on fire" drar igång börjar fingrarna skaka. Jag kan se min Hälsingering, som är en halv storlek för stor, vibrera upp och ner över långfingret. Sedan gråter jag. Okotrollerat. Den okända kvinnan på min vänstra sida börjar langa näsdukar som hon lägger i mitt knä.
Jag är lik min pappa på många sätt. Men det tog tid för mig att bli som honom.
Han har alltid varit så självklar. I alla situationer. Så självklart stadig, så självklart stark, så självklart rolig, så självklart överraskande, så självklart spontan, så självklart irriterad, så självklart omtänksam.
Jag behövde tid på mig att växa och bli så. Så orubblig på något sätt.
Jag är inte det alltid, men varje gång livet sviktar så finns han där och ger mig bitarna som fattas.
För mig är det ovärderligt.
Vi har samma humör. Men jag är mer känslostormande i mitt. Pappa exploderar. Min lillasyster fungerar exakt likadant. När jag pendlar fram och tillbaka och aldrig verkar landa går min pappa och min lillasyster går rakt på sak. Pang. Bara sådär. Rakt på en känsla. De väntar aldrig in någonting.
Inte livet. Inte någonting.
Pappa har aldrig gjort det. Aldrig väntat. Det finns något, för mig, helt ofattbart i hur han bara accepterar situationer. Hur han tar sig an dem och gör dem till någonting mycket bättre. Han kan omvandla det allra mörkaste till någonting bra genom att addera saker som får honom att må bra. Att skratta. Att se det stora i det lilla. Och bakom det där stabila finns fortfarande en 24-årig kille som ligger längst bak på Ullevi 1985. Som råkade starta ett drinkkrig på en strandbar i Bali och som körde runt i en folkabuss från fest till fest.
Vi blev lite så både jag och min lillasyster också, till slut.
Vilda. Livstörstande. Nyfikna. Spritt språngande galna då och då. Ostoppbara på något sätt. Vi banade våra egna stråk och vägrade låta någon säga att det inte gick. 
För bakom oss hade vi någon som sa att ingenting är omöjligt.
Tack för det, pappa.
Tack för livet. Du har gjort det till någonting jag aldrig någonsin kommer att kunna förklara i ord.
Jag älskar dig.
 

Naked.

 
Jag hade inte kunnat lägga upp den här bilden för några månader sedan. Osminkad, blek och sliten efter en hel natts jobb. Men jordskredsångesten får inte slå rot längre. Inte på samma sätt. Jag försöker tvinga tillbaka den till den gudsförgätna lilla, skithåla som den kom ifrån. Där kan den gott stanna och aldrig återvända.
För jag är starkare än ångesten.
Punkt.

Den här livsglädjen.

Så. One Direction sjöng "Teenage dirtbag" inlindat i en färgglad pop-rock-explosion i går och jag kunde inte låta bli att gå tillbaka till den livstörstande lilla 19-åriga pusselbit jag var när den låten la grunden för mycket av det som är i dag. När vi stod där på trappan till gymnasiet, vitklädda och salongsberusade, och visste att vi aldrig behövde vända tillbaka. Vi var unga, fulla, smutsiga och vackra. Unga vuxna med hela världen som slagfält. Som mål. Som möjlighet. Jag grät hejdlöst när jag kastade mig i armarna på min familj när sista trappsteget var taget. Jag visste att allt började där och då. Den trygga sfären var borta. Alla förberedelser var redan gjorda. Det var dags för allt och lite till. 
Alltså.
Jag är 21 år gammal. Jag älskar att vara ung.
Jag älskar att tänka att jag har tiden till mitt förfogande.
Jag har alltid bråttom. Jag har liksom alltid haft det. Bråttom att bli bra, att göra karriär, att komma framåt, uppåt, åt sidan. Ibland har jag haft bråttom att bli kär, att prova nytt, att tänka om, att uppleva mer. Att känna och tänka och smaka och skratta. Ibland har det blivit fel och ibland har det blivit rätt.
bland har det handlat om att shotta sambuca klockan fyra på morgonen på Lanzarote. Ibland har det handlat om att tacka ja till ett jobbuppdrag som pushar alla gränser. Ibland har det handlat om att lämna någon klockan halv fem på morgonen i stället för att stanna hela vägen.
Det har alltid varit upp och ner och hit och dit. Mycket och mindre. Stort och litet.
Ibland har jag önskat att det skulle vara stabilare. Enklare. Mer romantiskt. Mörkare. Hårdare. Slagkraftigare. Jag har alltid önskat för nya saker – och letat dem. Hittat dem. Förkastat dem. Hållt hårt och aldrig släppt taget.
Och det enda jag vill just nu är att livet ska vara spännande.
Jag vill att det ska vara oförutsägbart och spontant och utmanande.
Jag vill ha roligt.
Den här våren har varit väldigt mycket så. Sommaren kommer att bli så väldigt mycket mer.
Jag har varit på resande fot under Melodifestivalen. Sett, hört, upplevt. Skrattat och gråtit. Jag har sett konserter och spelningar. Druckit vin. Groggar som varit alldeles för starka och andra som smakat saft. Dansat mig svettig. Hoppat på "Let's dance"-tåget en gång till. Bevakat världsstjärnor och flängt fram och tillbaka under nätter utanför diverse hotell och arenor och nattklubbar. Sovit för lite. Druckit öl. Sett fler spelningar. Jag har börjat förbereda en festivalsommar där jag ska vara på resande fot. Jag har läst böcker. Köpt lägenhet. Gjort långa intervjuer. Korta intervjuer. Skrattat ännu mer. Sagt ja till att fira midsommar i Leksand med största delen främlingar. Jag har fått vara bakom kulisserna på tv-produktioner och livshistorier. Jag har hamnat i konstiga, utmanande, sjuka, roliga och fantastiska sociala sammanhang.
Jag har, och har haft, väldigt, väldigt roligt.
Och jag ser så jävla mycket fram emot allt som komma skall. 
Ingenting tar slut här. Mycket har inte ens börjat.
Och jag älskar det.

Jobbonsdag.

 
¨
1. Jobbet är som mest glamouröst när man sitter på dammig asfalt utanför Friends arena och skriver för glatta livet. När en intervju blivit försenad med två timmar. Och det börjar snålblåsa. Och när man inser att datorns batteri suger röv. Men jag älskar det ändå så mycket så att jag dör. Jag vill ha det PRECIS så. Omväxlande! Utmanande! Spännande! Inte som i går!
2. Fick gå på 1D-konserten. Alltså. Jag är 21 år gammal. Pojkband gör mig lite lyckligare i själen. Det gör de faktiskt.
3. Arma jobbnatt! Tur jag hade pappdocke-Harry som höll mig sällskap när riktiga bandet var totalt försvunna i natten.

It's sunny bitches.

 

6 maj 1991 vs 6 maj 2013

Tjugotvå var så oerhört långt borta när vi var nio år gamla. Men det var så självklart att vi skulle få det. Vi skulle leva i tretton år till och bli tjugotvå. Det fanns inget tvivelaktigt eller konstigt med det. Barn ska leva. De ska leva för att bli vuxna och skaffa barn av sina egna. Och jag skulle, precis som min mamma, få barn när jag blev tjugotvå. Det var vad jag sa då när vi var nio år gamla och skulle leva i tretton år till.
Men det blev bara jag som fick göra det. Det var bara jag som fick de där åren.
I dag skulle Linus ha fyllt 22 år.
Det gör han säkert också. Någonstans.
Någonstans fyller han 22 och i evigheten lär det inte finnas bakfyllor av den här sortens. De som vi har här nere och som påminner oss att vi lever och att vi skadar oss själva när vi gör det. Men det är okej. Så länge vi lever är det okej att ta konsekvenserna av att vara vid liv.
Jag ska till att fylla 22 och jag kommer inte att skaffa några barn. Än. Jag kommer att ha en skitstor födelsedagsfest och bjuda alla på vodka med redbull. Jag har redan planerat det. Jag har redan planerat för att få de där sex månaderna tills det är dags. Jag hoppas att jag får dem. Och jag tar dem lite för givet. Jag lever inte varje dag som att det vore den sista, men jag lever varje dag så som jag vill. Genom att planera framåt, sträva uppåt, skratta, jobba, prata. Ta en öl ibland. Inte en öl en annan. Genom att puffa huvudkudden innan jag går och lägger mig och lägga fram kläder till nästa dag.
Nästa dag.
Jag önskar att Linus hade fått en nästa. Flera nästa. Femhundrasextiosju nästa.
Jag önskar att hans dagar inte tagit slut. Men det gjorde de. De tog slut och det är ingenting jag kan göra något åt. Inget mer än att leva mitt liv så som jag vill precis i dag. Och fortsätta planera framåt.
Ha livsglädje. Vilja. Målmedvetenhet.
Han var en sådan som lovade mig ett nytt kärleksbrev efter sin båtsemester.
Jag fick inget. Men livet får mitt.
Får det som skulle ha varit hans. För att han hade velat ha det så.

 

Grattis på födelsedagen min vän och första kille som gav mig en långtradare på fritids.
22 är inte så tokigt. Tretton år har gått.
Jag saknar dig fortfarande. 


Let's talk.

 
Jag tror det tog en halvtimme innan reporter-Roxanne fick en syl i vädret under vår intervju tidigare i dag. Vi satt på en av bänkarna uppe på Östra berget i Söderhamn och drack kaffe ur två blå plastmuggar och jag pratade om kämparglöd och universitetsstudier, att rastlöshet är ett fulare ord för målmedvetenhet och varför jag älskade att klättra i träd som barn. Det var väldigt roligt. Men svårt tillfälligtvis. Lärorikt för någon som alltid annars ställer alla frågor själv. Vi satt där under det hotande, grå molntäcket och såg gymnasietrappan torna upp sig på andra sidan stan, trappan där jag en gång stod med studentmössan på huvudet och hon frågade vad jag kände då. Då för tre år sedan.
– Jag kände "nu jävlar". Att jag skulle bevisa för alla som trodde på mig att de hade rätt. För både lärare och vänner och min familj var väldigt tydliga med att de trodde att jag kunde nå dit jag än ville. De trodde otivelaktigt på det innan jag själv ens gjorde det. Så jag kände bara "nu jävlar. Nu börjar min resa". 
– Men vad tror du Frida 19 år skulle säga om Frida nästan 22?
– Eh, oj. Gud.
Jag harklade mig. Stammade. Letade ord. Tog bort ord. Försökte samla tankarna och väva ihop dem till något som inte skulle få den tickande gråten i bröstet att explodera. För den fanns där. Gråten. Jag visste varför, samtidigt som den fullständigt överrumplade mig. Tidigare hade jag berättat att jag aldrig såg tillbaka eller försökte vända om efter det som jag fått offra på vägen dit jag är i dag. Och så satt jag plötsligt där och behövde backa bandet. Jag spände fast blicken i trappan på andra sidan stan och svarade:
– Stolt. Hon skulle vara stolt.
Och det skulle hon också. Frida nästan 22 är gladare än Frida 19. Stabilare. Lugnare. Hon har en större tillit till sig själv. Lättare till skratt. Frida 19 var väldigt rörig. Fokuserad, men rörig. Det var upp eller ner. Höger eller vänster. Glad eller ledsen. Ljus eller mörk.
Fram och tillbaka.
Hon letade efter lycka överallt utan att veta att hon kunde hitta den inombords. 
Frida 19 ville väldigt gärna vara Frida nästan 22.
Det blev hon också.
Och resan dit... herrejävlar vilket äventyr det har varit.
Jag skulle inte göra en sekund annorlunda.
Inte en sekund.
 
(Intervjun kommer att publiceras i Ess Magasin – ett digitalt magasin för ungdomar i Söderhamn som är på väg ut i vuxenlivet.)

"Livet börjar i maj!" sa bossen.

 

RSS 2.0