Fridas värld bland tankar och ord. -

6 maj 1991 vs 6 maj 2013

Tjugotvå var så oerhört långt borta när vi var nio år gamla. Men det var så självklart att vi skulle få det. Vi skulle leva i tretton år till och bli tjugotvå. Det fanns inget tvivelaktigt eller konstigt med det. Barn ska leva. De ska leva för att bli vuxna och skaffa barn av sina egna. Och jag skulle, precis som min mamma, få barn när jag blev tjugotvå. Det var vad jag sa då när vi var nio år gamla och skulle leva i tretton år till.
Men det blev bara jag som fick göra det. Det var bara jag som fick de där åren.
I dag skulle Linus ha fyllt 22 år.
Det gör han säkert också. Någonstans.
Någonstans fyller han 22 och i evigheten lär det inte finnas bakfyllor av den här sortens. De som vi har här nere och som påminner oss att vi lever och att vi skadar oss själva när vi gör det. Men det är okej. Så länge vi lever är det okej att ta konsekvenserna av att vara vid liv.
Jag ska till att fylla 22 och jag kommer inte att skaffa några barn. Än. Jag kommer att ha en skitstor födelsedagsfest och bjuda alla på vodka med redbull. Jag har redan planerat det. Jag har redan planerat för att få de där sex månaderna tills det är dags. Jag hoppas att jag får dem. Och jag tar dem lite för givet. Jag lever inte varje dag som att det vore den sista, men jag lever varje dag så som jag vill. Genom att planera framåt, sträva uppåt, skratta, jobba, prata. Ta en öl ibland. Inte en öl en annan. Genom att puffa huvudkudden innan jag går och lägger mig och lägga fram kläder till nästa dag.
Nästa dag.
Jag önskar att Linus hade fått en nästa. Flera nästa. Femhundrasextiosju nästa.
Jag önskar att hans dagar inte tagit slut. Men det gjorde de. De tog slut och det är ingenting jag kan göra något åt. Inget mer än att leva mitt liv så som jag vill precis i dag. Och fortsätta planera framåt.
Ha livsglädje. Vilja. Målmedvetenhet.
Han var en sådan som lovade mig ett nytt kärleksbrev efter sin båtsemester.
Jag fick inget. Men livet får mitt.
Får det som skulle ha varit hans. För att han hade velat ha det så.

 

Grattis på födelsedagen min vän och första kille som gav mig en långtradare på fritids.
22 är inte så tokigt. Tretton år har gått.
Jag saknar dig fortfarande. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0