Fridas värld bland tankar och ord. -

Den här livsglädjen.

Så. One Direction sjöng "Teenage dirtbag" inlindat i en färgglad pop-rock-explosion i går och jag kunde inte låta bli att gå tillbaka till den livstörstande lilla 19-åriga pusselbit jag var när den låten la grunden för mycket av det som är i dag. När vi stod där på trappan till gymnasiet, vitklädda och salongsberusade, och visste att vi aldrig behövde vända tillbaka. Vi var unga, fulla, smutsiga och vackra. Unga vuxna med hela världen som slagfält. Som mål. Som möjlighet. Jag grät hejdlöst när jag kastade mig i armarna på min familj när sista trappsteget var taget. Jag visste att allt började där och då. Den trygga sfären var borta. Alla förberedelser var redan gjorda. Det var dags för allt och lite till. 
Alltså.
Jag är 21 år gammal. Jag älskar att vara ung.
Jag älskar att tänka att jag har tiden till mitt förfogande.
Jag har alltid bråttom. Jag har liksom alltid haft det. Bråttom att bli bra, att göra karriär, att komma framåt, uppåt, åt sidan. Ibland har jag haft bråttom att bli kär, att prova nytt, att tänka om, att uppleva mer. Att känna och tänka och smaka och skratta. Ibland har det blivit fel och ibland har det blivit rätt.
bland har det handlat om att shotta sambuca klockan fyra på morgonen på Lanzarote. Ibland har det handlat om att tacka ja till ett jobbuppdrag som pushar alla gränser. Ibland har det handlat om att lämna någon klockan halv fem på morgonen i stället för att stanna hela vägen.
Det har alltid varit upp och ner och hit och dit. Mycket och mindre. Stort och litet.
Ibland har jag önskat att det skulle vara stabilare. Enklare. Mer romantiskt. Mörkare. Hårdare. Slagkraftigare. Jag har alltid önskat för nya saker – och letat dem. Hittat dem. Förkastat dem. Hållt hårt och aldrig släppt taget.
Och det enda jag vill just nu är att livet ska vara spännande.
Jag vill att det ska vara oförutsägbart och spontant och utmanande.
Jag vill ha roligt.
Den här våren har varit väldigt mycket så. Sommaren kommer att bli så väldigt mycket mer.
Jag har varit på resande fot under Melodifestivalen. Sett, hört, upplevt. Skrattat och gråtit. Jag har sett konserter och spelningar. Druckit vin. Groggar som varit alldeles för starka och andra som smakat saft. Dansat mig svettig. Hoppat på "Let's dance"-tåget en gång till. Bevakat världsstjärnor och flängt fram och tillbaka under nätter utanför diverse hotell och arenor och nattklubbar. Sovit för lite. Druckit öl. Sett fler spelningar. Jag har börjat förbereda en festivalsommar där jag ska vara på resande fot. Jag har läst böcker. Köpt lägenhet. Gjort långa intervjuer. Korta intervjuer. Skrattat ännu mer. Sagt ja till att fira midsommar i Leksand med största delen främlingar. Jag har fått vara bakom kulisserna på tv-produktioner och livshistorier. Jag har hamnat i konstiga, utmanande, sjuka, roliga och fantastiska sociala sammanhang.
Jag har, och har haft, väldigt, väldigt roligt.
Och jag ser så jävla mycket fram emot allt som komma skall. 
Ingenting tar slut här. Mycket har inte ens börjat.
Och jag älskar det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0