Fridas värld bland tankar och ord. -

.

Det spelar ingen roll var jag är. Eller var jag har varit.
Den 20 maj har alltid varit fläckfritt vacker. Gömt det mördande monstret under blomster och solsken och tanken om att det här kan vara den bästa dagen på hela året. Så kommer den krypande. Andnöden. Trycket. Det börjar försiktigt, sedan brakar det loss i hela bröstet.
Och jag bara tar emot.
Känner pulsen rusa genom kärlen i halsen. Det dunkar orytmiskt. Överallt. Bränner. Sliter. River. Och jag vet inte riktigt om jag andas. Det är bara luft som hastigt slussas in och ut. Utan plan. Utan vägledningen. Men jag bryr mig inte märkvärdigt. Jag vet att det är såhär det kommer att vara.
Det är den 20 maj.
Jag går alltid sönder den 20 maj. Som på nytt.
Jag tror alltid att det ska gå an. Att det ska gå bra. Att det inte ska kännas lika färskt, lika verkligt, lika hårt, lika kraftigt. 
Men det gör det.
Jag återkommer när jag hämtat mig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0