Fridas värld bland tankar och ord. -

Let's talk.

 
Jag tror det tog en halvtimme innan reporter-Roxanne fick en syl i vädret under vår intervju tidigare i dag. Vi satt på en av bänkarna uppe på Östra berget i Söderhamn och drack kaffe ur två blå plastmuggar och jag pratade om kämparglöd och universitetsstudier, att rastlöshet är ett fulare ord för målmedvetenhet och varför jag älskade att klättra i träd som barn. Det var väldigt roligt. Men svårt tillfälligtvis. Lärorikt för någon som alltid annars ställer alla frågor själv. Vi satt där under det hotande, grå molntäcket och såg gymnasietrappan torna upp sig på andra sidan stan, trappan där jag en gång stod med studentmössan på huvudet och hon frågade vad jag kände då. Då för tre år sedan.
– Jag kände "nu jävlar". Att jag skulle bevisa för alla som trodde på mig att de hade rätt. För både lärare och vänner och min familj var väldigt tydliga med att de trodde att jag kunde nå dit jag än ville. De trodde otivelaktigt på det innan jag själv ens gjorde det. Så jag kände bara "nu jävlar. Nu börjar min resa". 
– Men vad tror du Frida 19 år skulle säga om Frida nästan 22?
– Eh, oj. Gud.
Jag harklade mig. Stammade. Letade ord. Tog bort ord. Försökte samla tankarna och väva ihop dem till något som inte skulle få den tickande gråten i bröstet att explodera. För den fanns där. Gråten. Jag visste varför, samtidigt som den fullständigt överrumplade mig. Tidigare hade jag berättat att jag aldrig såg tillbaka eller försökte vända om efter det som jag fått offra på vägen dit jag är i dag. Och så satt jag plötsligt där och behövde backa bandet. Jag spände fast blicken i trappan på andra sidan stan och svarade:
– Stolt. Hon skulle vara stolt.
Och det skulle hon också. Frida nästan 22 är gladare än Frida 19. Stabilare. Lugnare. Hon har en större tillit till sig själv. Lättare till skratt. Frida 19 var väldigt rörig. Fokuserad, men rörig. Det var upp eller ner. Höger eller vänster. Glad eller ledsen. Ljus eller mörk.
Fram och tillbaka.
Hon letade efter lycka överallt utan att veta att hon kunde hitta den inombords. 
Frida 19 ville väldigt gärna vara Frida nästan 22.
Det blev hon också.
Och resan dit... herrejävlar vilket äventyr det har varit.
Jag skulle inte göra en sekund annorlunda.
Inte en sekund.
 
(Intervjun kommer att publiceras i Ess Magasin – ett digitalt magasin för ungdomar i Söderhamn som är på väg ut i vuxenlivet.)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0