Fridas värld bland tankar och ord. -

Min pappa.

  
Pappa och hans kompis ligger längst bak på gräsplanen på Ullevi. Det är den åttonde juni 1985 och de är 24 år gamla. Bruce Springsteen har precis fått läktaren att gå sönder under hans "Born in the USA"-turné och pappa och hans vän har väl ramlat ihop lite av samma anledning. Av exaltation. Iver. Livet. Kanske har de "tankat" lite väl mycket i baren också. Men de ligger där och orkar inte röra sig en meter till.
Det är 23 år sedan.
Jag är 21 år gammal när jag får följa med pappa tillbaka i tiden. Det är den 11 maj 2013 och Bruce Springsteen kör "Born in the USA"-skivan i sin helhet under sin "Wrecking ball tour". Pappa visste att det skulle bli så. Han nämnde det tjugofem gånger när vi hastade i oss minikebab och pommes på centralen och sedan klämde oss in i en tunnelbanevagn på blå linjen. Tjugofem om inte fler.
– Det måste bli "Born in the USA". Det är den enda skiva som är kvar som är så pass relaterad till Sverige.
Han hade rätt.
Och när strålkastarna slocknar och "I'm on fire" drar igång börjar fingrarna skaka. Jag kan se min Hälsingering, som är en halv storlek för stor, vibrera upp och ner över långfingret. Sedan gråter jag. Okotrollerat. Den okända kvinnan på min vänstra sida börjar langa näsdukar som hon lägger i mitt knä.
Jag är lik min pappa på många sätt. Men det tog tid för mig att bli som honom.
Han har alltid varit så självklar. I alla situationer. Så självklart stadig, så självklart stark, så självklart rolig, så självklart överraskande, så självklart spontan, så självklart irriterad, så självklart omtänksam.
Jag behövde tid på mig att växa och bli så. Så orubblig på något sätt.
Jag är inte det alltid, men varje gång livet sviktar så finns han där och ger mig bitarna som fattas.
För mig är det ovärderligt.
Vi har samma humör. Men jag är mer känslostormande i mitt. Pappa exploderar. Min lillasyster fungerar exakt likadant. När jag pendlar fram och tillbaka och aldrig verkar landa går min pappa och min lillasyster går rakt på sak. Pang. Bara sådär. Rakt på en känsla. De väntar aldrig in någonting.
Inte livet. Inte någonting.
Pappa har aldrig gjort det. Aldrig väntat. Det finns något, för mig, helt ofattbart i hur han bara accepterar situationer. Hur han tar sig an dem och gör dem till någonting mycket bättre. Han kan omvandla det allra mörkaste till någonting bra genom att addera saker som får honom att må bra. Att skratta. Att se det stora i det lilla. Och bakom det där stabila finns fortfarande en 24-årig kille som ligger längst bak på Ullevi 1985. Som råkade starta ett drinkkrig på en strandbar i Bali och som körde runt i en folkabuss från fest till fest.
Vi blev lite så både jag och min lillasyster också, till slut.
Vilda. Livstörstande. Nyfikna. Spritt språngande galna då och då. Ostoppbara på något sätt. Vi banade våra egna stråk och vägrade låta någon säga att det inte gick. 
För bakom oss hade vi någon som sa att ingenting är omöjligt.
Tack för det, pappa.
Tack för livet. Du har gjort det till någonting jag aldrig någonsin kommer att kunna förklara i ord.
Jag älskar dig.
 

Kommentarer
Postat av: EMMA

Herregud så fint du skriver. Blev tipsad om din blogg sedan en tid tillbaka och har sedan dess bara velat sitta på ditt sovrumsgolv med en kopp kaffe och låta dig berätta saker för mig.

2013-05-14 @ 15:12:25
URL: http://finest.se/emmaholden

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0