Fridas värld bland tankar och ord. -

More than this.

 
– Men…

Jag andas in och tittar upp. Håller luften i lungorna och väntar in resten. Jag vet inte vad som komma skall. Men är det någonting som slår måste jag vara beredd. Ha syret i frontlinjen. På väg upp och ut. Då får jag några sekunder att hämta mig. Några sekunder av osäkerhet som verkar fullkomlig naturlig. Hon tittar på mig och fortsätter:

– Men du verkar inte vara en sådan som bara betraktar.

Jag ler snett.
Men jag säger ingenting.
För hon har så rätt, och så fel, på en och samma gång.
När jag skulle till att fylla arton knöt jag små elektriska spänningstrådar över livet genom att locka mig själv i fördärvet tillsammans med män som fick mig att tappa andan. Och som fick mig att inte göra det. Det var så enkelt. Så roligt. Så livsbejakande. Så kraftfullt. Jag och hjärtat levde i en oslagbar symbios med drinkar och nätter som aldrig verkade ta slut. Männen kom och gick. Känslorna likaså. Och det fanns någonting orubbligt i det just då.
Men det försvann – och jag har aldrig hittat tillbaka.
Inte till något av det.
Inte till det tillfälliga. Inte till det långvariga.
Ibland kan jag inte låta bli att känna några av dem på pulsen igen. Några av dem som var med då. Bara för att. Bara för att jag tror att jag kan hitta mig själv igen där bland dem. Bara för att se om de har svaren på hur jag blev så här återhållsam. Rädd. Osäker.
Det har de aldrig.
Så jag drar mig tillbaka igen.
Snabbt och tyst och sedan bygger jag upp alla murar igen. Ställer ett vakande öga i vakttornet och håller alla på avstånd med våld eller nonchalans eller vad som än krävs. Jag gör det för att jag måste. 
Alltså. 
Jag är inte redo för ett förhållande. Jag är knappt redo för att öppna upp och släppa in. Jag är inte redo ens för något tillfälligt. Och jag kan bli lite ledsen över att jag inte är det. Jag vill vara det. För jag har alltid älskat alla bitar av det. Det tillfälliga, det långvariga, det som kommer och går, det som känns ibland eller hela tiden. Jag har alltid varit bekväm med det och all skit som ibland följer. Men inte längre.
Och jag tror inte att jag kommer att vara redo på ett tag.
För den där kraften och styrkan och tilliten måste komma inifrån. Jag kan inte hitta den i någon annan eller på en sandlåda vid Stureplan när jag häller grus ur skorna klockan tre på natten. Jag kan kanske hitta vägen dit, men jag kan inte hitta verktygen.
Jag är helt enkelt inte där än.
Men jag hoppas att jag kommer dit snart.
Jag gör verkligen det. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0