Fridas värld bland tankar och ord. -

Push play.

               
För att göra en mycket lång och outgrundlig historia kort: jag har varit lite instabil det här året. Inte enbart på ett dåligt sätt. Jag har flackat en del kring både toppar och dalar och det har inte alltid varit mörkt. Det har varit fruktansvärt ljust många gånger också. Bländande, nästintill. Men det har stundvis varit förvirrande. Och jag har ibland haft svårt att hantera det och växlat mellan de här känslorna så okontrollerat att jag inte riktigt förstått varför. Men någonstans kom jag till insikt att jag måste försöka reda ut det. Släppa lös vad det än är som gror inombords. Men jag orkar inte skriva. Jag skriver jämt. Jag jobbar med ord och är så mätt på dem ibland att jag bara vill kräkas. Jag orkar inte sätta ord på mig själv när allt jag gör om dagarna är att sätta ord på annat. Så det har inte blivit av. Och jag har inte orkat prata med en vän eller flera för att jag helt enkelt inte... känner för det. För om jag ska prata måste jag få styra samtalet själv. Förklara det som ska förklaras och gå vidare. Och eftersom varje möte med en terapeut jag haft hittills i mitt liv fullkomligt chockat mig så fungerar inte det heller.
Så vad gjorde jag? 
Jo. Jag drog igång webbcameran på min livsviktiga lilla dator, la Rihannas "Unapologetic" i bakgrunden, satte mig tillrätta och pratade. Med mig själv.
I 27 minuter.
Jag grät tre gånger. Kanske flera. Jag orkade bara lyssna igenom och se femton minuter efteråt. För det räcker inte med att bara prata. Jag måste ju höra mig själv säga allt det där också. Höra vad det är jag känner, tycker, tänker. Men det var nyttigt. Det var jävligt nyttigt. Så varje gång något trycker på ska jag bara försöka prata av mig det. Jag har skapat en liten ljusblå mapp på datorn som heter "DIARY", där jag tänker spara varje fil så att jag kan gå tillbaka och höra mig själv igen.
Höra och se mig själv ledsen eller lycklig eller exalterad eller tom eller vad det nu kan vara.
Inte stänga in. 
Släppa ut.
Och börja om. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0