Fridas värld bland tankar och ord. -

13 goes 14.

Det känns surrealistiskt att 2013 är borta. 
Lite som att det inte är på riktigt. Lite som att det är något som hände på fyllan. Något som kommer att komma tillbaka när ruset övergått till tristess och säga: "hej, här är jag, tror du verkligen att jag skulle lämna dig när vi blivit så bra vänner?". Och man skulle skratta och säga att nej nej, det är ju vi för alltid. 
Det är en märklig känsla jag har, inombords.
Men jag känner ingen tomhet, det är inte det. Istället känns det som att saker har fallit på plats. Som att 2013 verkligen bara... vände blad. Släppte taget, sa hejdå. 
Klippte navelsträngen.
2013 har redan lärt mig allt det kan, det finns inget kvar för mig att upptäcka. Jag har krälat i rena mardrömsscenarion, jag har kämpat och rivit och slitit. Jag har skrattat, herregud, vad jag har skrattat. Och utvecklats. Och blivit bättre. Starkare. Tryggare. Förverkligat drömmar mitt i veckan. Vunnit över svårigheter. Förlorat vissa slag, men gått vidare ändå. 
Jag har... jag har en känsla av att 2014 kommer att komma med något ännu större.
Det är det som håller mig vaken. Det är det som känns. Det är det som gör mig förvirrad, förvirrad i inbillningen om att när något håller mig vaken, håller mig på spänn, så borde det vara tomhet. Eller sorg.
Det är inte så nu.
Inte den här gången.
Inte det här året.
Jag säger inte att det känns fel. Men det känns märkligt. Märkligt för att det kanske är... rätt. 
Exalterande.
På många sätt känns det som att stå längst fram i kön till en karusell. Man har valt den. Karusellen. Banan. Känslorna som kommer att komma med, även om man inte exakt vet vilka. Och trots att man vill springa därifrån så står man kvar. 
Skräckblandad förtjusning, antar jag att det kallas. 
 
Och det är så det känns. 

RSS 2.0