Fridas värld bland tankar och ord. -

Sommarkväll i Sthlm med pappa.


Den här jakten alltså.

Sms till bästis: "Jag har skaffat en dejting-app förresten! Hade 17 män efter mig på en halvtimme. En var typ jordens sötaste fotograf. Från Berlin. Några andra verkade rätt reko. Sedan skickade en kille en bild på sig själv och sin ENORMA penis. Då blev jag skiträdd och la ner."
Det här med att hitta kärlek alltså.
Alltid kommer någonting i vägen.


Livet och livet på täppan.

Jag känner mig lite bakfull på livet. Ni vet. Man överväldigas fortfarande av vardagen ibland och kan känna dessa enorma lyckorus över att vara vid liv, men så dör de ut och allt som blir kvar är en slitande jävla tomhet. Och huvudvärk. Och trötthet. Och febersymtom. Och värk. En herrans massa värk är vad som blir kvar. Och det är väl okej, det är inte det. Om jag behöver vakna ibland och känna mig som en åttioårig tant med 39 graders feber några gånger då och då som en konsekvens av att ha det jävligt bra, då kan jag leva med det utan problem. Det är bara det att jag börjar bli väldigt, väldigt sliten. Och jag har försökt hantera det med hjälp av telefonsamtal och soffhäng och smärtstillande och kaffe och tv-serier och lite naturgodis ibland. Jag har till och med legat i en väldigt osmickrande ställning och försökt massera min egen rygg.

Men den här tröttheten försvinner liksom inte.

Den pressar istället fram några såriga stråk i halsen och andningssvårigheter som börjar så fort jag kommer hem från jobbet. Väldigt frustrerande både psykiskt och fysiskt och jobbmässigt och människomässigt. Därför ska jag sova så länge jag bara kan i morgon. Inte en enda klockjävel ska jag ställa på min lediga dag.

Sedan ska jag och bästis och bästis sambo boka en resa till Spanien.

Livet – fuck you right back.


Eyes om the screen.

Jag kan inte sova. Täcket känns tungt och lakanet kliar mot benen, samtidigt som nacken liksom skaver mot kudden. Dessutom är tankarna så fucking högljudda att jag bara vill... sätta en kastrull på huvudet. Så. Ja. Nyss gick jag en runda i lägenheten. Fram och tillbaka. Käkade en bit gurka, ett knäckebröd med vitlökssmör och lite popcorn. Sköljde ner det med ljummen flädersaft. Borstade tänderna igen. Läste ett kapitel i "Revolt". Tittade en stund på OTH. Läste igen. Satte igång "New Moon". Gjorde research inför morgondagens intervju. Läste. Gav upp för det är så in i helvete jobbigt att hålla upp iphonen för att få ljus.
Och nu ligger jag här igen med stel nacke och förvirrat huvud och försöker stress-somna utan att lyckas.
Glamouröst liv ibland alltså.
Not.


I går.


Happiness.


Jag tvingade ut mig själv genom dörren vid halv tio-snåret. Kanske var det lite sent för en löptur men kroppen skrek och hade sig så jag blev så illa tvungen. Min mamma ringer fortfarande och uttrycker en hönsig oro när hon upptäcker att jag är ute och strosar själv i mörkret. Då brukar jag fråga henne vem hon tycker att jag ska ta sällskap med. Grannen? Någon på gatan? Och då brukar hon tjuta att jag "inte känner personerna och inte borde göra varken eller" för att jag är ung och sårbar och ensam och ja. Hon har lite problem med tanken på sin "lilla dotter i stora Stockholm" och det gör mig alldeles varm i kroppen på något vis. Hon tror att ondskan är större här. Att monstren är fler. Men samtidigt vet hon att jag aldrig varit lyckligare eller stabilare eller mer harmonisk, så hon nöjer sig med att mumla om stygga män och försiktighetsåtgärder i några minuter. Sedan är det bra. Och mörkret är inte så tätt här. Inte på samma sätt. Det är ihåligt och lättsamt och hanterligt. För jag lämnade allt otäckt kvar i flyttkartongerna vid årsskiftet. Dumpade smärtan längst vägen. Vann så jävla mycket när jag vågade satsa.
Hela livet, skulle jag vilja säga.
För det var fan jävligt tufft innan. Sorgen mördade mig. Det var inte mycket till liv att ständigt gå och leta efter bitar av sig själv. Jag skulle inte påstå att jag hittat dem. Det skulle jag inte. Men jag har ersatt dem med sådana som passar bättre. Som får mig att må bra. Som gör att jag kan sitta svettig och jävlig på tunnelbanan med en bok i handen och känna små lätta vingslag i bröstet.
Alltså. Ja.
Det är som att vara kär.
I livet och vardagen och i sig själv.
Jag har aldrig förstått hur harmoniskt och adrenalinfyllt det faktiskt kan vara att ha en normal vardag med sovande smärta och ett roligt jobb och bästa vänner och familj och vin och några biobesök ibland.
Jag tycker väldigt mycket om det.

Run for your life.


Goodnight - say hello to tomorrow.

Så är det natt på nytt. Söderhamn ligger i dvala under trasiga gatlyktor och bakfyllan från i går. Jag har inte sett en människa på fyrtio minuter. Men samtidigt är det väl bara idioter som trallar runt på gatorna alldeles för sent en söndagnatt. Jag är gärna en av dem. Det finns en stillhet här, en normalitet, en nostalgi och en längtan som jag gärna andas in. För jag har varit så skör här. På de här gatorna. Men jag är inte det längre. De senaste månaderna har lärt mig om valfrihet. Valmöjlighet. Rätten att välja själv vad som ska kännas och inte. Rätten att släppa in och hålla emot. Jag vet inte, men det finns en säkerhet i mig nu som aldrig funnits förr. En trygghet i att finnas till. Att vara en del av livet. Att kontrollera det. Att släppa på kontrollen. Jag har ett helt annat tålamod. En helt annan sinnesro. Visst är jag fortfarande lika schizofren. Lika känslomässigt rörig och intensiv. Det är inte det. Men det finns någonting i mig som lovar att allt kommer att bli bra. Att jag är lösningen på vad än som gör ont. Att jag är den som måste välja, våga, vilja. Och att jag kan lita på att jag kommer att klara mig helt okej.
För det här är bara början.
Början på gator och städer och smärta och kärlek och skratt.
På livet.
På mig.
Jag har nåt punkten där jag kan sitta ensam på en gata med femton kalla sommargrader mot kinden och bakfyllan i huvudet och säga:
- Fan, jag gjorde det. Jag klarade det. Jag kom dit jag ville och jag fick det jag önskade.
Trots alla gator och städer och smärta och sorg och kärlek och skratt så har jag rett mig helt jävla okej.
Och det är ändå inte fy skam.


Ja.

Fy fan vad jag är dum i huvudet ibland.


Never alone

Att ringa till människor 25 mil norrut och säga "jag kommer hem i helgen", och höra dem tjuta "ja!" i någon sorts euforisk stund med kastrullslammer eller barnskrik eller OS-sändningar i bakgrunden, det gör mig väldigt glad.
För jag är så vansinnigt trött på mig själv. På mig själv och mitt eget sällskap.
Så det känns rätt fint att veta att någon annan blir glad av det - och att det nog kommer rädda mig från en jävligt trång och jävligt vit tröja.


Answers part 3.

Jag undrar vad du drömmer om att göra efter examen.
– Jag drömmer om att få resa. Bli kär. Få känna solen i Miami och pulsen av att ha gått hela vägen upp till Machu Picchu. Känslan av läppar i nacken. Karriärsmässigt känner jag mig så stimulerad just nu, så automatiskt längtar jag inte efter något som har med det att göra. Men det är klart, jag vill hitta tid att ge ut min bok och kämparglöden att slåss för tv-rutan. Men annars drömmer jag väldigt mycket om världen. Vad den kan erbjuda mig och vad jag kan erbjuda den. Jag är väldigt spänd inför det.


Kan du beskriva dig själv väldigt kortfattat?

– Jag är ett kreativt, känsloladdat kaos. Jag känner väldigt mycket hela tiden och jag blir lätt överväldigad av det mesta. Jag är också extremt lat när det gäller saker som jag inte känner hundra procent för. Jag tappar lätt intresse och fokus och omtanke inför saker eller människor jag inte anser ger mig någonting i utbyte. Annars är jag en prestationsmänniska. Jag jobbar jävligt hårt för saker och jag lägger min själ i det. Ibland är jag däremot sjukt dum i huvudet. Jag tror att det har med min impulsiva sida att göra. It creates good memories though.


Finns det någon text, bok eller artikel, som har påverkat dig extra mycket på något sätt?

– Jag hittar små fragment av den sortens inspiration varje dag. Det kan räcka med ett citat, en titel eller en rubrik och jag kan känna någonting väldigt starkt inför det. Den senaste gången jag blev väldigt, väldigt påverkad var när jag läste Hungerspelen-triologin. Det finns en ärlighet i dem som man inte får chansen att uppleva varje dag.


Någon har sagt att alla journalister drömmer om att skriva en roman. Om du skulle skriva en bok, i vilken miljö skulle den utspela sig?

– Någonstans i spillrorna av ett väldigt trasigt hjärta. Mitt i verkliga livet. Ingen himmel, inget helvete, ingen värld som Narnia. Bara livet.

Vilken dvd-box skulle du helst krascha på en öde ö med?

– One Tree Hill. Det är fan tack vare OTH jag överlevt överhuvudtaget, så det känns som att den skulle kunna få mig att andas på en öde ö också.

Vilken musik kan du inte vara utan just nu?

– Partymusik. Det var så fruktansvärt länge sedan jag var full eller adrenalinfylld eller ute bland folk så jag lyssnar på up-tempo musik lite titt som tätt hela tiden för att svänga lite med håret. Och känna puls.


Vad drömmer du om i livet?

– Att göra ett avtryck. Att inte bli bortglömd. Att påverka. Att kunna ge någonting av mig själv. Att få leva fritt. Att få ett långt och lyckligt liv med dem jag älskar allra, allra mest.


Vad gör du om tio år?

– Om tio år hoppas jag att jag är på smällen. Just nu har jag ingen längtan efter barn och jag vet att jag inte kommer att ha den på många år, men om tio år vill jag ha hittat tillfredsställelsen i att bilda familj. Alltså, inom mig har jag en otrolig saknad och en otrolig dragning till att ha en komplett familj runt mig. Och jag längtar efter att få vara två. Men inte efter barn. Inte än. Men om tio år är det nog så, och då är jag en bästsäljande författare, en sjukt skillad programledare, husägare, öl-drickare (måste lära mig), magasingrundare och London-bo. Gotta' think big, hoho.


Vem är din idealman?

– Jared Leto. Herregud, jag önskar att jag inte behövde välja en kändis men vad fan. Han är snygg, han är smart, han är jävligt talangfull och han har en vilja att nå någonstans. Att förändra. And I wouldn't say no to that.

Är det viktigt för dig med snyggt utseende, ditt eget och andras?

– Tyvärr. Det har varit nära att förstöra mig många gånger, känslan av att inte vara fin nog. Jag kan få väldigt, väldigt, väldigt mycket ångest av att befinna mig i en situation där jag inte känner mig snygg nog, vacker nog, smal nog. Utseendet hos killar, karlar, män, say what ever, är det som fångar mitt första intresse. Jag behöver ren fysisk attraktion, annars blir det inte spännande nog för mig. Jag önskar jag kunde se förbi det, både när det gäller mig själv och när det gäller andra, för jag vet att RIKTIG skönhet kommer inifrån – men jag har stora problem med det är jag rädd.


Lovely day.





Noisy happy heart

Det här livet alltså. Tidigare år har jag suttit med rödsprängda ögon och markerat ut datum där jag gått söder. Ett efter ett har jag bockat av och samtidigt rispat in sår efter sår i bröstet. Men inte längre. Det här året har gett mig så många datum där lyckan är så fullständigt överväldigande att jag inte vet hur jag ska hantera den.
I dag är ännu ett.
Herregud.
Här sitter jag på tunnelbanan med armarna om knäna och gråter och snorar för att jag är så jävla glad.
Det känns helt fantastiskt.
Helt fantastiskt.


Hold on. The moon is with you.

Så är fullmånen här igen. Jag hatar hur den brinner om natten. Kroppen får ingen ro. Andetagen går så trögt. Som en klibbig jävla massa utan rytm. Samtidigt älskar jag att se den glöda. Att känna hur det sticker i ögonen av det som är gult och orange och varmt. Min mamma sa en gång att om man saknade någon skulle man be den personen gå ut och titta på månen en speciell tid. Sedan skulle man göra samma sak själv. Och vetskapen om att den där andra personen tittade på exakt samma måne skulle få dem att kännas nära.
Hon har rätt i det.
Det har hon alltid haft.
Så idag värker det lite extra i mig. För jag mördas av den här vetskapen om att jag inte saknar någon på det sättet, som jag kan be vara närmre. Jag har valt att inte sakna när jag valt att inte älska. Jag vet det.
Så i stället måste jag stå ut med smärtan av att de jag saknar med samma gastkramande grepp om hjärtat är dem jag inte längre kan ringa.
För att de inte längre finns här hos mig.
Och det gör lite ont.
Jävligt ont faktiskt.


Min lediga lördag.


Nemän. En normal uppdatering.

Jag är lite lätt apatisk efter min Värmlands-vistelse. När jag kom innanför dörren spatserade jag på stappliga skavsårsfötter rakt mot soffan och föll raklång ner på kuddarna där jag låg orörlig i en timme. Jag vet inte riktigt varför det blir så, men jag tror att det kan ha att göra med alla snabba ryck som sliter och drar åt alla håll. Låt mig förklara: först så befinner man sig i Stockholm och så plötsligt är man i Karlstad och så "tjoff" sitter man i en lada i de värmländska skogarna och så "pang" så ska man upp på en moped alá 1962 och ett dygn senare sitter man blöt och trött och konstig i bilen på väg mot Stockholm igen och vardagen och allt det där. Kroppen och psyket blir lite lätt dampigt och schizofrent av sådana grejer – även om det är obeskrivligt roligt att få komma ut och göra någonting annorlunda. Hur som. Resultatet blir ett uppslag eller liknande i Aftonbladet. Troligtvis i helgen. I'll keep you updated.

Hemma i Sthlm igen.


I saw your potential

Jahapp. Så har man hamnat i Karlstad. Jag ligger ensam på ett hotellrum och tänker på saker som jag inte borde tänka på alls. Klockan ringer om sex timmar och regnet öser ner utanför fönstret. Men i morgon ska det bli sol och vi måste kasta i oss frukost på 15 minuter exakt för att komma iväg i tid. Sedan är det jobb som gäller i 24 timmar i stort sett. Non stop. Uppkopplad i ett och det känns ju som att jag borde sova nu bara därför, men det kan jag såklart inte. Jag har en konstig magkänsla men det kan ha och göra med att klockan är 00.21 och jag är så "nedkopplad" som det bara går att bli. Rakt in i jobb-mood i morgon och jag blir som en robot.
På riktigt alltså.
Det är sjukt vad skillad man blivit.

Goodnight.


Fucked up. Fast bra.

I tisdags hade jag sådant lyckorus i hela kroppen att jag fnissade mig igenom löprundan efter jobbet. I går hade jag en sådan fantastisk kväll med en av mina bästa vänner att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Det var mat och det var latte och det var cider och det var spelning och det var fan kanske inte jättesmart att sitta som två unga tjejer och sminka sig sotsvarta mitt på Malmskillnadsgatan, men herrejävlar vad jag skrattade. Så pass att jag fick stå med två fingrar under nedre fransraderna i flera minuter för att inte få gråsvarta tårar i ansiktet. Sedan såg vi en gammal kärlek spela på en pub och var vakna till tre. Jag kollade på norsk sex-tv med skämskudde i famnen medan hon låg raklång på golvet och pratade i telefon med mannen i sitt liv som hon vägrar släppa taget om men egentligen inte borde heller. Man ska vara rädd om saker som är på riktigt.
Hur som.
Kanske är jag lite väl trött på jobbet i dag men jag har mer energi än jag haft på länge. Och jag ville bara säga det. Så nu vet ni.
Hejdå.


Tidigare inlägg
RSS 2.0