Fridas värld bland tankar och ord. -

Dag 1 - Om mig

Det är många av mina bloggvänner som har börjat med "30 dagar, 30 olika ämnen" och för att inte vara sämre tänker jag ge det ett försök. Det finns en färdig lista med ett ämne jag ska skriva om varje dag och även om jag hatar att bestämma i förväg vad jag ska berätta för er så är det nog bra eftersom självdiciplinen är låg och tiden nästan minimalisk. Idag ska inlägget handla om mig och imorgon om min första kärlek. Exalterad? Let's try this.

Frida Marie Söderlund är en gammal själ i en ung kropp. Ibland känner hon sig lite avig, inte rätt för livets passform men hon har heller aldrig önskat vara en i mängden. Hon är dumdristigt våghalsig och ger hjärtat i kupade händer utan att blinka till den som får henne att känna någonting annat än den där sorgen som grott fast i flera års tid. Hon pratar väldigt mycket, är så pass klumpig att även en kopp med handtag glider ur händerna och har ett humör som ofta åker bergochdalbana. Det sistnämnda beror mycket på ett hett temperament och en tävlingsinstinkt fostrad i idrottens värld. Livet är aldrig enkelt för fröken, hon bestämde sig tidigt för att ska man känna, ja då så ska man känna till hundra procent och ska man leva, ja då ska man leva fullt ut. Hon har precis lugnat ner sig lite efter ett och ett halvt års rockstjärneliv där alkoholen flödade, men saknar att skrapa upp knäna på alldeles för höga klackar och ramla över tröskeln först vid lunchtid dagen efter. Idrotten har tagit upp tiden som annars spenderades på O'Learys barstolar och i intensiteten på dansgolvet, men efter ett nyligen påbörjat studentliv så är det dags att fylla upp köksskåpet med resorb och stapla vindunkar på rad igen. Hon är redo att utforska en ny stad.


Just nu växlar hon mellan att tycka att hon är bäst i världen och att dra täcket över huvudet. Mycket för att hon inte riktigt kan förstå sig på sig själv och har en dragkamp med framtiden och det förflutna. Aldrig står hon mitt emellan, utan antingen vill hon leva om eller leva nytt. Här och nu är aldrig bra nog. Rastlösheten pockar i kroppen och hjärtat dunkar hårt. Framtiden vill in och det förflutna hänger i byxbenet och fröken Söderlund springer fram och tillbaka för att hon inte riktigt vet vilket som får henne att må bra. Stanna, hör hon folk ropa. Stanna där du är, men hon lyssnar inte. Hon har aldrig lyssnat på andra och alltid försökt bana sin egen väg. Säger någon att hon ska gå och köpa bröd på ICA går hon automatiskt till Hemköp. Varje litet steg ska vara eget och ibland vaknar hon och slår sig själv i pannan. Dumma, dumma Frida och sedan skrattar hon så magen gör ont. Hon lyckas ofta trassla till det för sig själv men är någonstans väldigt glad att livet utformat sig som det gjort. För hade hon inte fått alla käftsmällar och blivit tvingad att besöka väldigt mörka platser hade hon inte haft den erfarenhet hon har idag och ingen möjlighet att sätta ord på saker som gör ont. I det kan hon idag se en liten mening med varför många tunga saker knackat på dörren - och fortfarande väntar på verandan. Men när hon är lycklig är hon lycklig och hon har ofta skrattet

väldigt nära till hands.

Livet har gett henne mycket fint.


Frida Söderlund är en bra lyssnare och en väldigt passionerad människa som skulle dö inombords utan chansen att skriva. Utan stunder då hon får vara kreativ eller dela på en kaka med människor hon älskar. Hon älskar tv-serier, att läsa och kunskap, även fast självdiciplinen till att plugga är dålig. Men h

on har väldigt mycket att lära, den här unga fröken. Först och främst måste hon hitta en plats i livet som ger henne ro. Och en människa som lugnar ner den rastlösa och vilda elden som brinner i bröstet.


RSS 2.0