Fridas värld bland tankar och ord. -

Ang. det som inte hör hemma här.

Vad tycker du om killarna som kommenterat?
– Vad jag tycker? Det jag tycker är att man inte ska ta sig rätten att göra illa andra människor. Det jag tycker är att man inte ska ”tycka” någonting om någon öppet och högt, om avsikten med det inte är upplyftande eller konstruktiv. Det jag tycker är att man inte ska lägga egna värderingar i någons liv. Det jag tycker är att det här livet, och människorna i det, är elakt och elaka nog och att man därför ska förstå innebörden av att glädjas med och glädjas av. Och det jag tycker är att man annars kan hålla käften. I övrigt har jag alltid ansett de här killarna som både trevliga och tillmötesgående. Jag har inget ont att säga om dem som personer. Men deras val att kommentera var kanske lite onödigt.

Hur känner du inför folk som inte verkar veta hur man glädjs över andras lycka och framgång?

– Jag blir väldigt ledsen av tanken på att människor är okapabla till att känna lycka över andras val i livet. Nu är inte meningen att vi, var och en av oss, ska sitta varje dag och känna oss alldeles sprudlande i bröstet för att andra har kärlek, pengar, framgång, vänner eller vad det nu kan vara – det är inte det jag menar. Men om vi får möjligheten att glädjas med dem, åt dem, då tror jag att livet blir allmänt bättre av att tillåta sig själv att ta den chansen. Och jag tror att man kan missa väldigt mycket här i världen om man går med en bitter, trångsynt tratt runt huvudet. Samtidigt så vet jag att världen inte fungerar så. Så hur jag känner inför folk som inte kan glädjas? Det är okej – så länge man kniper käft om det. Oförmågan att glädjas är inget att briljera med. Att vissa väljer att gå ihop och skylta med det genom att ironiskt värdera och kritisera någon annans framgång eller lycka är väldigt dumdristigt – och pinsamt. I min mening. Sedan finns det säkert andra som hyllar faktumet att det går att negativt värdera någon annan eller dennes liv. Det är ett fritt land vi lever i. Men jag tycker att moralen borde säga någonting om vett och etikett.


Så undrar också vad du tycker om killarnas onödiga kommentarer?

– Det ligger i en människas natur att känna avundsjuka, bitterhet, osämja, illvilja. Man kan använda sådana känslor mot andra människor för att själv lyckas eller för att själv må bättre, men jag tror inte på det tillvägagångssättet. Jag tror på respekt. På att sköta sig själv. På att man får vad man förtjänar om man kämpar för det. Nu vet inte jag vad avsikten med deras kommentar/kommentarer var, men jag fick ont i magen av dem och jag kan känna att de var respektlösa. Och att man överhuvudtaget väljer att lägga en kommentar hos någon som KAN KÄNNAS SÅ, som gör ont, det gör mig besviken. Men om kommentarerna var tänkta som upplyftande i något avseende var de jävligt klumpigt formulerade. Jag accepterar deras åsikter, men jag hoppas att de är lite mer respektfulla mot människor längre fram i livet. Och kommentarerna? De var onödiga.

 

Har du märkt av att någon missunnat dig det här eller nåt?

– Nej. Men jag upptäckte ganska snabbt att människor ger sig själva en rättighet att tycka, tänka och kommentera. Men det är okej. Eller nej, det är fan inte okej. Det är fult och det är ovärdigt. Det är vad det är. Men det gör inte det jag åstadkommit för mig själv mindre värdefullt för mig eller för dem som det faktiskt betyder något för. Jag tänker inte be om ursäkt för mig själv. Jag tänker inte vara Schweiz och jag tänker inte bära med mig en Jante-bibel var jag än går. Det jag tänker fokusera på är att vara lycklig och göra det som jag är här i livet för att göra. Jag är inte ute efter att stampa folk på tårna eller att skylta med mitt liv som någon jävla manual till hur man ska leva. Det är INTE hur jag gör det här. Men mitt liv är mitt liv. För i helvete, jag har skapat det här för mig själv. Jag tänker inte kliva åt sidan med det. Ska jag behöva tona ner det jag gör för att andra inte kan hantera välgång? Nej. Jag tänker inte var den personen. För vad skulle det säga om mig?

 

Det var det om det.

Jag trodde att det var slut med kommentarerna, men att behöva komma tillbaka till min hemstad i fysisk person och bli bemött med ironi och nedvärdering, med hårda ord, det gjorde väldigt ont i mig. Men det som varit tyngst är att höra mina bästa vänner säga att det gör ont i dem. Att det gör ont i mina vänner att behöva se, att behöva höra, hur jag blir behandlad – och hur människor tydligen tycker att det är okej att behandla andra. Det jag har gjort i livet är att följa min dröm. Förverkligat den. Och jag tänker aldrig, aldrig någonsin, be om ursäkt för det.

Nu vill jag att vi håller en trevlig ton här hädan efter.

Och är snälla mot varandra.

 


Answers part 1.0

Först: som många av er uppmärksammade var det några killar som la vissa frågor som jag inte tänker välja att svara på. Varför? Av den enkla anledningen att det här är min blogg, min ventil, min plattform och jag väljer vad som ska lyftas fram här. Jag vill inte smutsa ner min blogg med några försvarstal eller med något jag inte tycker hör hemma här. Ni får en bättre förklaring till beslutet när jag svarar på de frågor som rör deras kommentarer. Men tills dess: enjoy!



Hur många gånger har du varit kär på riktigt?

– Två. Men jag har varit kär i flera i tanken. Jag har lättare att känna nu än jag hade när jag inte visste vad riktig kärlek var. Det är helt logiskt egentligen men jag ger bort mitt hjärta väldigt lätt om jag fastnar för någon. Däremot är jag mer varsam nu. Jag spoilar inga känslor och sitter mest och väntar på att någon ska läsa mina tankar. Jag har inte ork att ge och förlora. Då ger jag hellre i tanken och förlorar det av ren tristess. Alltså. Jag har inte varit kär så mycket i vuxen ålder. Tidigare har det varit ung kärlek, hundra procent rakt in i någon annans bröst och en åktur utav bara helvete. Hångel i soffor och sex på mopeder. (Jajajajaja, jag vet att pappa läser) Nu ska man plötsligt börja dejta och konversera över en middag och ett glas vitt för 69 kronor. Jag vet inte om jag vet hur man gör det. Och det skrämmer mig. Den här utvärderingen som blir. Jag har ingen lust att bli nekad. Eller nobbad. Jag tror att det är en punkt hos mig där jag fortfarande är väldigt trasig och svag. Men det är klart, jag har varit kär två gånger tidigare och det finns ingenting, ingenting som det. Jag har mersmak på kärleken men avsmak på trubblet. På smärtan. Så enkelt är det.

Du skriver då och då om någon slags sorg och självtvivel. Vad handlar detta om?

– Det första jag skrev här var ”det handlar om att dö”. Att känna hjärtat stanna, blodkärlen krackelera och allt liv sippra genom fingrar, tår och rännstenar. Men jag har funderat, kanske handlar det inte alls om att dö. Kanske handlar det mer om att få smaka på livet när det är som värst. Kanske handlar det bara om att leva. Leva, leva, leva men att behöva kämpa för att pussla ihop det varje timme, varje dag. Sorgen grundar sig i ett brustet hjärta, ett nära dödsfall, relationer som gått åt helvete och en splittrad familj. Självtvivlet grundar sig i det sätt som den där sorgen förstörde mig. Först i januari vann jag den där tjejen tillbaka. Hon jag var när jag fortfarande var hel och fin och glad. Vi kommer inte överens än, men hon finns där. Och det är det bästa som kunde hända mig den här våren.

 

Vilka egenskaper uppskattar du hos vänner/pojkvänner/kollegor?

– Jag har aldrig uppskattat vikten i att vara snäll tidigare. Men fan vad viktigt det är att ha snälla person runt omkring sig. Att vara en snäll människa. Annars? Respekt, ödmjukhet, öppenhet och målmedvetenhet. Att veta vad som är rätt och vad som är fel, och om inte – att kunna lära utav det.

 

Varifrån får du ditt mod?

– Jag vet inte. Ibland vet jag inte om jag är speciellt modig, ibland är jag kanske mer dumdristig eller någonting. Men… jag har en känsla i kroppen som säger till när jag måste göra någonting. Om jag inte lyssnar på den är det någonting inom mig som dör. Jag vet inte vad och jag vet egentligen inte om det är så, men det är så det känns. När jag var yngre la jag mycket tid och energi på att vara rädd. Det kvävde mig nästan och jag var så rädd för att leva, för att förlora, för att bli inlåst på toaletten, för att tappa kontrollen, för att sova borta. Rädsla har tagit så mycket av mitt liv så kanske har det blivit en omvänd drivkraft. Jag är väldigt sällan rädd nu för tiden. Jag är nervös, orolig, kaotisk, förvirrad – men nästan aldrig rädd. Kanske är det en synonym för det mod som kanske återspeglas här. Jag vet inte.

 

Det roligaste jobbet du gjort på Aftonbladet?

– Oj. Det roligaste med Aftonbladet, och journalistyrket i sig, är variationen. Men att få bevaka ”Let’s dance” under tio veckors tid har varit min största, och roligaste, utmaning hittills, där jag tvingats lita och lära på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Helvete vad det utvecklade mig i hjärtat och i hjärnan. Jag vann dessutom möjligheten att lära känna några riktigt bra människor på vägen och det i sig har varit ovärderligt för min fortsatta utveckling här i livet.

 

Hur gör du för att inte förlora dig själv i Aftonbladet-karusellen?

– Jag litar på magkänslan. Det är ingen hemlighet att Aftonbladet är en karusell eller att kvällstidningsvärlden är ett av de roligaste, och svåraste, yrkeslandskapen. Men jag känner att så länge man har någorlunda koll på sin egen integritet och sitt eget hjärta så är det en upplevelse utan dess like. Där man inte bara följer med utan där man faktiskt styr själv. Det är mycket press och stress och intensitet. Men någonstans har jag haft turen att hitta det här skinnet på näsan och vågat följa känslan i magen. Det har hjälpt mig väldigt mycket och jag är väldigt tacksam över det.

 

Har du märkt av vassa armbågar i kvällstidningsvärlden?

– Ja och nej. Jag känner att de här spetsade, målinriktade armbågarna krävs mer för att ta sig in på redaktionen, in till en anställning, mer än vad det krävs för att kunna göra sitt jobb. Sedan har jag snäst av en och annan Expressen-reporter och bokstavligen hoppat över en säkerhetsvakt, men det går på ren instinkt. Det är vad som krävs för att ditt jobb ska kunna bli så jävla bra det bara kan bli och den förväntan, att det du gör inte bara ska vara bra utan skitbra, är annorlunda jämfört med andra tidningar. Men att kvällstidningsreportrar aldrig vässar ner de där armbågarna och är otrevliga tycker jag inte stämmer. Vi konverserar med konkurrenter och ber om ursäkt klockan 02.00 i telefonen, med det finns en annan sorts konkurrenssituation, ett vinstintresse, ett ”vara bäst och först”–behov som inte finns på många andra ställen. Det, i sin tur, kan återspeglas som vassa armbågar.

 

Vad gör du för att klara en jobbig dag?

– Just nu sover jag. Gärna i soffan, gärna med kläderna på och gärna i fosterställning framför ”One Tree Hill”. Jag är både känslomänniska och en inbiten grubblare så det är få gånger jag verkligen kan stänga av huvudet. När jag sover och när jag tittar på ”One Tree Hill” klarar jag av att placera huvudet någon annanstans. Så när det är tufft är det där jag hamnar. Tyvärr är jag en sådan som helst kämpar mig igenom saker ensam. Jag har alltid ansett att så länge jag har orden har jag ett ställe att lägga bort smärtan eller tyngden. Men jag försöker bli bättre på det. Att släppa in människor att dela det som är lite svårare här i livet. Den här senaste tiden har lärt mig hur viktigt det är att inte välja att vara ensam om man inte behöver.

 

Vem/vilka är dina förebilder?

– Om jag ens blir hälften av de genuina och starka personer som mina föräldrar är kommer jag att vara väldigt lyckligt lottad. Deras omtänksamhet och osjälviskhet är, och har alltid varit, överväldigande. Helt jävla överväldigande. Jag har haft den tryggaste uppväxten i hela vida världen. Mina föräldrar formade en livrädd, osäker liten pojkflicka till en person som vågade tygla sin egen framtid – och satsa på den. Utan att tveka en gång. Alltså, utan mina föräldrar hade jag aldrig varit här i dag. Jag vill också bli den personen, den föräldern, en vacker dag. Förhoppningsvis kommer jag att få den möjligheten.

 

Vad gör dig lycklig?

– Jag har så svårt med lycka. Jag skyndar att använda den för att jag tror att den ska försvinna. Det var inte så länge sedan jag insåg att jag sammanlänkade lycka med mina prestationer. Det var så jävla läskigt att inse och det känns helt livsfarligt när man tänker på det. Att den enda gången jag kan känna mig lycklig är när jag blir dunkad i ryggen tack vare en prestation. Herregud. Men jag har förstått nu (det tog bara 20 år) att lycka inte är något sällsynt. Något som känns som ett jävla fyrverkeri inombords varje gång. Lycka är små fragment av saker som gör livet helt fantastiskt. Mina vänner är lycka. Min familj är lycka. Min gudson är lycka. Ett glas vin på balkongen är lycka. Att se min lillasyster ta studenten är lycka. Allt fint som känns i bröstet är en bit av lycka. Och det är alldeles fantastiskt.


Så. Det var de tio första frågorna.

Tusen tack för att ni är så fina. Och för att ni undrar och för att ni får mig att tänka och känna. Jag fortsätter svara på de andra i fortsatta inlägg, så de inte blir så långa och text-tunga allihopa.


RSS 2.0