Fridas värld bland tankar och ord. -

A portrait of a woman


Textkommuikaton B+C.
Personporträtt - kvinna på bussen.

Här, i inlägget under, kan ni läsa om vad uppgiften gick ut på. 


Hennes raka hår saknar liv men tillsammans med bussens skumpande framfart rör det sig försiktigt likt en smekning vågrätt fram och tillbaka nedanför axlarna. Annars sitter hon blick stilla. Nagelbanden är lite upprivna men naglarna är lackade i ljus, genomskinlig färg och de taniga händerna ligger omsorgsfullt över minihandväskan i knäet. Handväskans pråliga yttre skriker dålig kopia av ett betydligt dyrare original men händerna har en beskyddande position över den, precis som att den för henne är värd mer än den egentligen kostar. Kanske vill hon verka rik, kanske vill hon ge sken av att leva i välfärd, kanske vill hon stå i rampljuset av större märken. Men den lilla väskan, med det lyxiga märket klart och tydligt i guldbroderi på framsidan, blir en konstig kontrast till bussens slitna fasad. Den passar inte in i den världen, äkta lyx paras ofta ihop med en illröd Ferrari eller en silverfärgad Corvette, inte med en skumpande buss i lokaltrafik. Den missanpassas lika mycket som hennes obekväma, stela ställning tyder på att hon känner sig.

Hon sitter på sätet längst fram på den upphöjda delen av bussen, kanske är det för att hon vill ha en överblick eller för att hon vill vända ryggen åt allt som finns bakom. Ungdomarna, de resterande blå sätena, han med alla tatueringar, den mörka killen med krulligt hår eller kanske sitt förflutna. Blicken hålls stadigt framåt och positionen är fortfarande orörlig. Kanske är det en trasslig barndom, ett krossat hjärta eller bara osäkerhet som får henne att vända ryggen åt allting som ligger bakom, men ändå så ger hennes yttre ett sken av att hon vill tillbaka och stanna kvar i vissa stunder. De små rynkorna kring ögonen och hudens slapphet längst käkens linjer skvallrar om att hon har passerat trettioårsstrecket med några år. Ögonskuggans ljusa pastellfärg ligger tät över ögonlocket och ögonen ramas in av svarta, skarpa linjer. Kanske för att ta henne tillbaka i tiden, för att ge henne ett yngre yttre eller kanske för att liva upp de sorgsna och inte så livfulla ögonen. Kanske fungerar de rosa ögonlocken som en falsk glädje kring något annars så sorgset. Hon lyfter ena handen från väskan och stryker en blonderad hårslinga bakom örat.

Mockajackan går i en beige nyans och slutar strax ovanför de lågskurna jeansen. Under de svarta skorna med en spets längst fram syns en liten klack. Hårbotten är mörkare än längorna som ligger spikrakt ned mot axlarna och som går i en ljusbrun ton med blonda inslag. Hon tittar fortfarande framåt men det ser ut som att hon egentligen inte ser människorna som kliver på eller husen som sveper förbi utanför. Som att hon har fastnat i sina egna tankars färd. Dagen har börjat gå mot sitt slut och hon ser inte alltför glad ut över att ännu en dag i hennes liv passerat. Att ännu en dag bara trallar vidare i sin jakt på slutet. Hon rör handen i en båge upp mot den röda stoppknappen och trycker på den med ett smalt finger. Händerna placeras återigen över den lilla väskan medan hon inväntar hållplatsen. När bussen börjar bromsa för hon den lilla väskan över axeln och den försvinner in under armhålan när hon lägger armen efter sidan. Blicken hålls fortfarande stadigt framåt och hon knycker lite men huvudet när hon kliver ut i mittgången. Det är precis som att hon söker en värdighet, en annan sorts karaktär med den lilla väskan, huvudet som hålls högt och de små klackarna under skorna. Som att hon inte vill verka vara en söt, gullig tjej utan mer som en stark, nonchalant, rik yrkeskvinna. Som att bussen bara är plan B. Som att hon egentligen är den där Hollywoodfrun med ett fullsmockat sminkbord och en väska i äkta original. Med en röd Ferrari till.


Slutprojekt Foto A





Det sista vi gör i Foto A är ett självporträtt,
som ska spegla de vi är & göras utefter en speciell fotografs genre.
Ja och det här är några utav mina. Blev inte som jag tänkt mig men det duger nog. Jag tog en fotograf som hette kommer-inte-ihåg som använde antika möbler och svartvitt. Sen valde jag att vara naken för att det speglar mig som person. Jag älskar att skriva, det är min passion och när jag gör det är jag helt utelämnande. Naken. Helt naken.


Första bilden i färg också.


Vi skapar nöje av allvar, smart eller idiotiskt?

Plötsligt dök hon upp där på teven. Hon hade blivit en komedi, en rolig berättelse i fina klänningar, en skrattattack som gav utlopp för en sorts skadeglädje. Men sedan dök hon upp igen, i en av världens mest kända talkshows, och skrattet tystnade lika fort som det konkret började. För ingen ville längre skratta åt någonting så allvarligt och sårbart. Jag kände mig kluven mellan tanken att det var ett bra sätt att göra en komedi, en glädje utav ett problem eller om det bara var förnedrande och en förolämpning.


Detta tankerus skedde för ett par veckor sedan då jag i min ensamhet, om man inte räknar godis som sällskap, zappade mellan kanal tre och fem. På femman dök hon upp som den roliga och tokiga tjejen med välkammade lockar, solglasögon på huvudet, en glansig scarf och en klänning som matchades med ett par höga klackar. Det kändes inte som ett problem, det kändes som en livsstil att hon utan hämningar drog sina bankkort om och om igen.  Men på trean satt hon där med tårfyllda ögon, hennes händer skakade och blicken var ostadig och skrek ut en stor ångest. Ett köpberoende ger samma kick som heroin, visste ni det? En shopaholics bekännelser.. vilken var egentligen den rikigta berättelsen och har vi rätt att visa upp den som en komedi över hela världen? Eller är det ett smart sätt att ge insikt? Vart skiljer vi på rätt och fel?


Det jag pratar om är den nya biofilmen En shopaholics bekännelser och ett avsnitt av Operah. Filmen är en komedi medan Operah tog upp problemet där shopaholics, eller köpberoende, grät ut sin ångest över skulder, över förlorad tillit och över alla klänningar och kjolar som hängde i garderoben oanvända med prislapparna kvar. En av kvinnorna som var gäst i talkshowen berättar hur hon slog sönder sitt och makens nya middagsbord med en slägga bara för att beroendet tig över när hon såg ett annat bord. Det må låta vansinnigt, men det är sorgligt. Att köpe en möbel, ett klädesplagg eller en prydnadssak ger samma kick för en shopaholic som heroin ger för en drogmissbrukare. Plötsligt känns det mycket allvarligare, inte sant? 


Har vi då rätt att sätta ihop en filmproduktion innehållande en shopaholic och klistra på genren komedi, när det egentligen borde vara ett drama? Är det inte förolämpande för människorna som är fast i det på riktigt eller är det en väckarklocka för oss andra med en lite trevligare signal? Vi människor är kanske så trötta på att vakna av skrikiga, ilskna toner som signalerar problem. Kanske är det rätt sätt. Kanske är det inte det. Vad tror ni?


Much have been done, and has to be done

Det känns som att jag har hunnit med väldigt mycket idag.
Jag är i stort sett klar med modefotograferingen, hann med två till teman idag tillsammans med Isabelle & Timmy. Tack båda två för att ni ställde upp. Sitter och försöker komma på nåt finurligt namn till båda fotograferingarna .. funderar på "fun and pattern" och "punk is the new fabulous". Bilder får ni se senare .. tänkte göra ett inlägg med endast mina H&M fotograferingar senare när allt är redigerat och klart.

Nu ska jag fortsätta med lite saker som borde ha gjorts men som hamnat lite på sidan av allting när skolan satte igång sin slutspurt. Imorgon blir det iallafall Gävle med Isabelle. Jag tror att jag behöver komma bort en stund.
PEACE OCH PUSS



Fotograferingen med Timmy.
En liten tjuvkik kan jag allt ge.
Hoppas han inte blir sur på mig, för bilderna blev faktiskt grymt snygga!

Number two



Kommer jag att lyckas bli klar i tid?
Det är den stora frågan ..
Det här är iallfall en början på den andra sidan av hemsidan ..
.. måste göra klart den och sen måste jag göra resten.
Det är inte skitkul att ligga efter, speciellt med modefotografering och ett filmmanus som ska göras. Men jag klagar inte, för det är trots allt roliga saker!

The good and the bad

Fick en skoluppgift där vi skulle tänka lite kring Anne Franks öde och förintelsen.
Och det här är väl vad jag har att säga om det.

Ett öde som berör.

Kanske berör Anne Franks öde mer för att vi ändå någonstans förstår vilka bra saker det ändå kom ur någonting så dåligt. Vi ser plötsligt en konkret skillnad på rätt och fel, vi har lärt oss att vara tacksamma och band mellan människor borde och måste ha stärkts efter en händelse som denna. Det här är ett öde som ingen borde ha fått utstakat, det här är en händelse som egentligen inte borde ha hänt. Men, vad hade hänt med människovärdet om en händelse som denna aldrig hade ägt rum? Vad hade hänt med synen på att någon är mera värd om ingen hade bevisat hur fel det är att ta makt över ett helt folk och anse att vissa borde dödas, upplösas eller försvinna. Om det inte hade hänt, hur hade vi då kunnat se det på ett sådant nyktert sätt som vi gör idag?


Anna Frank var inte ensam om att få berättat för sig och konkret bevisat att hennes människovärde inte ens existerade. Genom förintelsen förintades först värdet på människan och sedan den fysiska kroppen, men banden familjer emellan och tacksamhet stärktes, och någonstans vet vi alla om det, att inte bara dåliga saker kom ur flera år av hemska öden. Adolf Hitler må ha gjort fel, men någonstans, efter förintelsen och när allting sjunkit in, höjdes synen på människovärdet avsevärt. Vi vet nu att man inte gör så, man skyller inte fel på en speciell folkgrupp och man förtrycker och dödar inte en annan människa. Det öde som egentligen är hemskt är det som vårt värde har fått utstakat för sig, att det måste hända hemska saker, det måste hända katastrofer och dödande, för att människor någonstans ska inse vad som egentligen är viktigt. Det är så vi fungerar och kanske är det ingenting som kommer att förändras.


Om man ser runt om i världen så pågår det förintelser fortfarande. Inte lika stora som den på fyrtiotalet men det pågår. Krig, är inte det en förintelse? Svält, är inte det också en sorts förintelse? Och det är vi människor som orsakar våra egna förintelser. Vi kanske borde tänka på att vi inte längre har en Adolf Hitler att skylla på, vi har ingen syndabock eller ett svart får, men efter chocken på fyrtiotalet kanske vi inte ser att de små förintelserna också är förödande. Krig orsakas av vår art, svälten orsakas av vår art och kanske det inte kom bara bra saker ur förintelsen trots allt? Även fast vi vet vad som är viktigt, såsom kärlek, vänskap, familj och värdighet, så har vi ändå glömt bort de små förintelserna vi själv skapar, för att vi tycker att det inte är en sådan stor grej, för att det inte blir samma chock och för att inte sex miljoner judar dog. Vi har lärt oss mycket men har mycket mer att lära.


Anne Frank dog i koncentrationslägret Bergen - Belsen, tillsammans med ofantligt många andra. Hennes öde berör av den anledning att hon lämnade ett spår efter sig och av den anledning att Anne Frank var precis som alla andra tonåringar. Hon bevisade genom sin dagbok någonting som kunde ha fått ett slut på förintelsen. Genom sin dagbok bevisade Anne Frank att judarna var precis som vilka andra människor, tonåringar, barn och vuxna som helst. De var inte mördare, förstörare eller onda. Den ena kraft som var ond var den som oskyldigt anklagat en hel folkgrupp för jordens problem. Vem vet vilken förändring dagboken egentligen kunde ha fått? Den kunde ha blivit uppbränd, sönderriven eller kastad i havet för att sjunka och aldrig mer återses. Men om den gav ett sådant märke på människor flera, flera, flera, flera år efter händelsen, vilket märke skulle den då inte lämna under tiden?

  

Anne Franks öde är ett öde som berör.

För att det kom ut bra saker av någonting dåligt. Förståelse, vänskap, kärlek, mod, värdighet.

Men också för att det fortfarande är någonting att grubbla över.


Let's get playful, let's get bubbly playful


Blev väldigt pixligt ser jag, men iallafall, här är min reklamannons för min parfym Playful Bubbly!

Playful Bubbly

Litet smakprov på oredigerade bilder

  
Vilken av dess tre gillar ni?

Lite "behind the scenes" från min annonsfotografering.
Har ju gjort en parfym/parfymflaska med namnet: Playful Bubbly och min abolsuta favoritmodell Isabelle fick ställa upp och vara lekfullt bubblig. Bea och Pontus var så snälla och assisterade!


Isabelle redo för ännu en tagning och Bea assisterar med fläkt!


Pontus och Bea fixar Isabelles hår medans jag iaktar från min plats på stegen.


Isabelle fixar lite med flaskan


Pontus och Bea fixar åt den lata fotografen Frida

Peace och Pussar
Frida


RSS 2.0