Fridas värld bland tankar och ord. -

Just you and me.

Det här med familj. 

Jag tänker hela tiden att jag måste läka min. Att jag måste hjälpa till att stötta upp det som fallit. Men det är svårt att parera något som inte längre existerar. Att bygga på grundstenar som smulats ihop och blåst bort i en orkan som inget i hela vida världen hade kunnat stoppa. Ändå försökte jag så mycket förr. Gång på gång. Dränkte upprepade misslyckanden i vin och shots och stjärnklara nätter som blev grumliga så snabbt. Och jag försöker fortfarande ibland. Inte dränka eller föra samman eller gå tillbaka. Men att gå vidare till någonting bättre. Men det här kommer aldrig att bli bättre. Aldrig som jag vill. Och den sorgen kommer att sitta där som en tyngd över hjärtat för resten av mitt liv.

Och det är en väldigt lång tid.

Lång nog att driva en till helvetet och tillbaka några gånger till.  


The dark side.

Jag såg honom härom kvällen.
Han kan vara allt jag vill ha. Snygg. Charmig. Villig. Svår.
Åtråvärd.
Allt det som lockade mig förr. Som aldrig hämmade mig. Som fick mig att släppa loss. Att växla upp. Att ta kontroll. Att förlora den i precis rätt sekund. Men den senaste tiden har jag varit annorlunda. Jag har backat. Tagit ett steg i taget tills korsryggen slagit i närmsta vägg och sedan har jag ändrat riktning. Dragit fingrarna genom håret. En gång, två gånger, tre gånger, sextiosju gånger. Lite mer läppglans. Lite mer ögonskugga precis där ögonfransarna tar slut.
Det tar tid att återhämta sig från ett självförakt. 
I början var jag folkskygg. Svävande. Aldrig riktigt närvarande. På slutet har det yttrat sig annorlunda. I osäkerhet. Irritation. Ironi. Nonchalans.
Väldigt, väldigt mycket nonchalans.
Jag är på väg tillbaka nu. Men jag är inte riktigt där än.
 
När jag var yngre var jag oerhört rädd. För allt. Jag var rädd för att leva, för att inte leva, för att förlita mig på andra, för att förlita mig på mig själv. Det gjorde mig väldigt sårbar och den sårbarheten gjorde mig till en mycket svagare människa än vad jag egentligen var. Min mamma sa till mig härom dagen att det är "nästan fullkomligt vansinnigt att du är där du är i dag, med tanke på vem du var när du var yngre". Hon har rätt i det. Hade jag inte tvingat undan den där sårbarheten, det där ömtåliga, rädda skalet av den jag egentligen inte var, hade jag aldrig varit i närheten av där jag är i dag. Jag hade aldrig vågat lära känna mig själv. Aldrig vågat krossa gränser. Aldrig vågat satsa. Aldrig vågat drömma.
Nu blev det inte så. Jag bröt mig lös.
Men ibland kan jag fortfarande känna av den där sårbarheten. När jag ställs inför saker som utmanar mig. Som utvecklar mig. Som kräver nytt och mer. Som tvingar mig vidare i den där processen jag rullade igång för tio år sedan.
Men i dag letar jag efter kickarna. Efter adrenalinet. Efter utmaningen. I dag vill jag åt allt det jag var rädd för när jag inte visste vem jag var.
Och i dag vinner jag över sårbarheten.
Men det betyder inte att den är borta. Inte helt. Än i dag klarar jag bara av att vara sårbar med dem jag står allra närmast.
Jag tänker att det här självföraktet jag kämpat med de senaste tio månaderna är lite på samma sätt.
Jag kommer att behöva slåss mot det. Kanske för en lång tid. Kanske för en kort. Det kommer alltid att ligga där och knacka mig i mellangärdet när jag står inför situationer där jag behöver tycka bra om mig själv.
Jag skulle säga att jag vinner de flesta fighterna nu för tiden.
Men jag förlorar också en del. I höstas bröt det ner mig. I dag gör det mig revanschsugen.
 
Och jag vet inte om jag vann kampen när jag såg honom härom dagen.
Jag tror att jag snubblade någonstans där emellan. Tappade balansen när det slog mig i mellangärdet. Ställde mig upprätt lite för långsamt.
Men jag ställde mig i alla fall upp.
Och jag minns ett telefonsamtal jag hade med en vän i höstas. Jag satt ihopkuren på en köksstol hemma hos pappa med septembersolen i ansiktet och benen mot bröstet och gråten i halsen. Hade för första, och enda gången, närmat mig det jag berättar nu. Hon var tyst. Jag sa:
– Jag vet, det låter lite trasigt.
Hon sa:
– Nej, det är inte det. Det där låter bara inte som... du.
Hon hade rätt i det.
Precis som att det inte var jag att vara mördande sårbar och rädd som 12-åring, är det inte jag att vara självföraktande och nedvärderande som 21-åring. Jag måste påminna mig själv om det.
Det har bara varit en lång väg att gå.
Men jag tror att jag är på god väg till någonting bättre nu.

Den mördande sorgens helg.

De låg i undre garderoben längst in mot väggen. Ibland i skåpet över. Gömda. Förbjudna. Men rullade man datorstolen sakta över parketten kunde man oupptäckt betrakta dem ändå. Tillslut gav mamma upp. Hon slutade gömma dem för glatta livet. Slutade byta plats. Julklapparna fick istället ligga där och locka i någon förrådsgarderob. Men hon höjde alltid pekfingret och sa "ni får titta men inte röra!".
Självklart rörde vi ändå.
Petade med fingret på färgglada fyrkanter och surnade när de var mjuka. Sken upp när de plötsligt blivit flera. Julen var en sådan spännande högtid. Det var tända ljus och tomtar och lussebullar och ogräddade pepparkakor som jag inte fick forma till könsorgan. Naturligtvis gjorde jag det ändå. Jag var nyfiken på det oupptäckta redan som ung. Om än lite rädd för det just då. Och mamma suckade med rullande ögon och hängde upp två stora, stora pepparkakshjärtan i köksfönstren och skrev mitt och min lillasysters namn med glasyr på dem. Sedan fick de hänga där tills julen stökades undan.
Och jag satt där med min unga, naiva bild av livet och tänkte att julen alltid skulle vara precis sådär. Sådär spännande. Sådär ljuvlig. Sådär familjär. Jag trodde att jag alltid skulle få höra mamma svära så in i helvete högt när hon glömde knäcken på spisen. Att jag alltid skulle få jaga julklappar över hala parkettgolv. Att jag alltid skulle få sitta mellan mina föräldrar och knapra pepparkakor.
Bränna tungan på glögg.
Jag hade sett fram emot det så mycket.
Den dagen vi kunde sitta där tillsammans och jag skulle vara gammal nog att dricka alkoholhaltigt. Den dagen då pappa skulle låta mig få en irish coffee till julgodiset och mamma skulle säga att det var okej att få halsbränna av rött vin. Och vi skulle sitta vakna så länge. Jag och mamma och pappa och min lillasyster. Vi skulle sitta där och prata om livet och julklapparna och idrott och saker vi längtat efter och pappa skulle ryta åt hunden att sluta tigga av julskinkan.
Jag hade sett fram emot det så mycket.
Att växa upp i traditionerna tillsammans med min familj. 
Jag kommer aldrig att få den möjligheten. Hade jag vetat det förr, när jag fortfarnde drömde om en jul som komma skulle, hade jag njutit ännu mer av den jag redan fick. Den alkoholfria glöggen och de tidiga mornarna och den där fula slingan med snöbollar som min mamma satte upp runt mitt fönster varje år. 
Då hade jag inte suckat när jag var sjutton år gammal och min mamma pressade ner mig i köksstolen och sa "du ska vara med och baka och HÖR SEN". Då hade jag kramat om henne så hårt jag bara kunnat och strukit mjöl över hennes kind och sedan kastat deg på min lillasyster och bara skrattat. Sedan hade jag kiknat när pappa stuckit in huvudet i köket på jakt efter en bit pepparkaksdeg och skakat på huvudet när mamma beordrat honom till kylen där vi hade den "ätbara" degen. Viss var till för att ätas, annan för att bakas. Det var ord och inga visor.
Men det blev inget mer av det.
Och jag sörjer det så mycket att jag tror att jag ska gå i bitar ibland.
Jag har inte förlorat mina föräldrar. Inte min lillasyster.
Men jag har förlorat min familj. Min jul. Mycket av det jag hade och det jag längtade efter.
Det har gått två jular sedan dess.
Jag har hatat dem båda. Bara önskat dem bort och förbi.
Och det kändes så sorgligt just i dag när chefen skickade ut ett mejl och frågade vilka som kunde jobba julhelgen och jag stod alldeles likgiltig inför beslutet. Jag såg mina kollegor våndas. Ingen ville. De ville vara med sina familjer. Med dem de älskar på högtiden som alla värderar högst. De ville dit som var hem. Försökte pussla för att få det att funka. Ringde samtal. Skickade sms. Ojade sig. De VILLE ju fira jul.
Men inte jag.
Jag är inte redo att älska den igen. Inte än.
Inte på det här sättet. Det här nya, tomma sättet.
Inte nu. Inte i år. 

Shine bright like a diamond

Jag håller en smörgås hårt i handen. En sådan med skagenröra på. Från Statoil. Som smakar så jävla illa men som man inbillar sig är god och värd alla dessa kronor och sedlar som man slänger upp på disken. Den har börjat falla i bitar av fukten från min hud. Men jag har bara den, så jag håller fast. Håller kvar. Jag är arton år gammal, till att fylla nitton men det känns så långt borta. För stunden känner jag mig närmare sjutton. Kanske till och med femton. Rädslan är så uppjagande. Så exalterad. Lite som att någon gett mig uppåttjack och sedan knuffat in mig i spökhuset på Gröna Lund. Och den här rädslan håller på att mala ner mig till en halväten mack-smörgås som ligger i handen hos en ung tjej som är på väg att förändra livet sådär bara bums. Och lite som något som är på väg att falla i bitar. Men jag biter ihop. Klämmer tag om brödbiten. Och så är det någon som tar mig i hand. Inte i smörgåshanden som jag diskret torkar av mot insidan av skinnjackan, utan i den andra. Och snabbt hamnar jag i ett pulserande virrvarr av nyfunnen vänskap, snabbmakaroner som inte räcker till, mariekex i massor och brända falukorvar. Jag dricker gin och tonic ur en petflaska och det är alldeles ljummet. Nästan varmt. Och så börjar jag mitt första universitetsår med att hångla med någon jag glömmer namnet på och äta frukost bestående av ägg, grönt te och fem bitar Marabou-choklad. 
 
Två år senare lämnar jag ett höstkyligt Sundsvall med frusna kinder. Hjärtat pumpar snabbt och jag kippar efter andan tätt intill en betongpelare på tågstationen. Jag väljer ett säte med blicken vänd norrut, men tåget rör sig hackigt och skakigt åt söder. Jag lämnar. På riktigt den här gången. Jag lämnar det som har varit min verklighet och min vardag så länge. Det enda jag alltid haft att falla tillbaka på. Skolan. Lärare. Klasskamrater. Vänner för livet som aldrig tvekar att hålla om när jag sitter likblek i ansiktet och skakar inför beslut som känns alldeles för stora för att ta. Men jag väljer att lämna i förtid. Signar upp för att göra det på avstånd, gör rum för annat i livet att få plats. Och jag vet att det är rätt. Att beslutet jag tagit är det enda rätta för min egen lycka. Precis som alla de andra. Alla de beslut som jag tagit de senaste två åren har förändrat mitt liv för alltid. Och för alltid till det bättre. Men jag vet att jag kommer att sakna. Att jag kommer att sakna den unga exaltationen av att vara på väg någonstans. Och de vänner som jag fått. De är så begåvade. Så smarta. Så enastående individer. Jag kommer att sakna att ha dem runt omkring mig. 
 
Men det var dags för mig nu. Att gå vidare. 
Och jag kommer aldrig att ångra att jag bet ihop och slet med mig livet femton mil norrut den där augustidagen 2010 trots att jag var ung och rädd och knappt kunde hålla huvudet över ytan. Hur jag vägrade låta den smärta jag bar på vinna över det enda jag kunde kontrollera. Allt annat kunde den få ta, men drivkraften var min. Den skulle smärtan aldrig få. Och jag kommer aldrig att ångra att jag vågade offra saker som jag älskade för chansen att bli den människa jag är i dag. Och jag kommer aldrig att ångra beslutet jag tagit nu. Att lämna för att förverkliga annat. Att göra klart på distans. För i hjärtat, herregud det här hjärtat som fått så mycket fina minnen under de här åren, bär jag med mig så mycket styrka att jag vet inte vad.
Att två år av livet kan ge såhär mycket. Hade jag vetat det hade jag aldrig varit så rädd och skagenröra-kladdig om händerna som jag var den där första dagen för så länge sedan. Och jag kan vara stolt över mycket. Jag måste påminna mig själv om det. Kanske inte över betygen, de är skrattretande dåliga men jag ville bara leva. Hitta min plats. Och jag gjorde det.
Men jag hittade så mycket mer än så.
Jag hittade mig själv.
Och nu överväldigas jag ständigt av lyckan av att bara vara vid liv. Över tillfredsställelsen av att bara vara jag.
Tack, studentlivet. För mig själv. För kunskapen. För mognaden. För vännerna. För framtiden. För att du lyfte livet till höjder jag inte visste att jag hade inom mig. 

Finding our voices

Jag vet inte när jag slutade titta på den, eller hur det hände. Bara att det blev så. Men med kylan mot mina nakna axlar på pappas balkong vill jag bra grabba tag i det mörkvioletta och rosa och lätt blåa och säga förlåt. Förlåt himlen, för att jag inte sett dig på ett tag. Jag vet att det varit vi väldigt ofta här i livet. Jag vet att det har varit stjärnklara nätter och mörker och solnedgångar och den här längtan som jag har i bröstet. Det här triggande begäret som jag har, det som driver mig. Som pushar mig. Som fick mig hit. Jag vet att du alltid varit den som fått gestalta den här känslan jag har. Att nå högre. Och större. Men kanske slutade jag längta när jag flyttade till Stockholm. Kanske slutade jag därmed också att titta. Jag vet inte. Men nu ser jag igen. Jag ser och jag längtar och jag tänker. Och jag är sådär förvirrad igen. Du vet.

Jag har fått allt och jag har det fortfarande kvar.

Men jag har fått distans på det.

 

Hur mitt jobb blev mitt liv. Mina kollegor min familj. Och hur den som tog hand om mig var jag. Den som slet och tröstade och berömde och klappade på axeln och vaggade till sömns ibland. Jag gjorde allt det för mig. Den enda jag hade var mig själv. Och det har inte varit lätt alla gånger, det har det inte. Så när jag kom tillbaka upp till Söderhamn och till Sundsvall för en stund och till alla dem som funnits där för mig så omringade jag mig själv med människor. Jag vägrade vara ensam. Jag ville inte. Jag orkade inte.

Kanske är det därför det blivit så mycket vodka de senaste dagarna. Vad vet jag. Men jag började snabbt släta ut de där utslitningsskadorna jag orsakat genom att vara allt för mig själv. Jag började snabbt andas lugnare och lättare och tätare på något vis.

Och jag började också förstå hur lycklig jag varit. Det var väldigt överväldigande igen. Väldigt stort. Fint. Betryggande. 

Och i dag ringde telefonen.

 

Det kom ett erbjudande igen. Bara en idiot tackar nej till det som sades. Jag vet det. Jag sa inte heller nej. Det gjorde jag inte. Jag bad om betänketid till måndag och sedan hamnade jag i den där gråzonen igen där jag famlar lite. Famlar och slåss och tänker och skrattar och funderar och gråter ibland. Det är inte konstigt att jag gör det egentligen. Jag har tagit en hel del stora beslut de senaste månaderna. Och jag är bara tjugo år gammal. Jag får inte glömma bort det. Även om håller på att bygga någonting här. För det kräver. Framgång kräver väldig mycket innan den ger någonting tillbaka. Det har jag lärt mig ändå, under det här året. Och jag tar lite stryk av det ibland och jag är inte superkvinna på något vis. Även om jag tycker det väldigt ofta.

Så jag reagerade lite lätt kaotiskt.

Ville helt hysteriskt se en fotbollsmatch i Stugsund. Gick runt på ICA Kvantum i trettiofem minuter, för att sedan komma ut med ett limstift. Rev upp en flyttkartong. Tänkte åka till Stenö havsbad och ta årets första dopp. Jag har ju för fan inte badat än. Körde runt med bilen. Stora vägar, skogsvägar och sådana jag aldrig åkt. Klöste bort nagellacket från varannat finger samtidigt som jag fnittrade lite osammanhängande. 

Sedan hittade jag mig själv ute på balkongen med händerna fjäderlätta och lugna kring räcket.

 

För det här som kom i dag, inget kunde komma bättre. Lägligare, men ändå så olägligt. Jag är stolt över det. Och glad. Och förvirrad. Och det ger mig ett verktyg att använda senare i livet. Men jag måste ändå få fundera. Överväga. Och himlen är så rosa ikväll. Så ljus för att vara september. Så penselblå på vissa ställen. Och jag fryser lite. Det gör jag. Men jag tycker om att känna något som jag inte varit med och valt. Eller bestämt. Eller tänkt eller önskat. För kylan i september är precis som du, himlen.

En bra vän ibland. Okontrollerbar. Laddad.

Och lika väl igenkännbar var i livet jag än befinner mig. 


Jahapp.

Det händer någonting väldigt obehagligt med mig när jag står inför förändringar i livet. Jag kan inte hantera någonting. Inte kontrollera vad än som kommer min väg. Istället ligger jag under täcket om nätterna och flämtar som om livet är på väg att lämna min kropp. Jag vet inte varför det blir så. Kanske stålsätter sig kroppen för risken att förändringarna ska göra ont. Men istället för att bygga upp ett försvar så släpper huvudet bara lös en massa demoner från det förflutna. Från stunder då saker faktiskt gick käpprätt åt helvete. Men det har alltid varit förändringar jag själv inte valt. Jag måste påminna mig själv om det. De som komma skall har jag varit med och påverkat. Och de är inte dåliga. Inte på något vis. Men det är dåligt att vara Frida Söderlund i en förändring. Det är det.
Jag måste alltid bevisa att jag styr över förändringarna. Över livet.
Att det är jag som är smeden till det här jävla järnet som bränns och hettar och glöder utav bara helvete. Det är oftast så också. Jag ska inte sticka under stol med det. Jag är det mest spontana, impulsiva kontrollfreaket ni någonsin skulle kunna föreställa er. Så länge jag får välja gör jag. Så länge jag får välja känner jag. Så länge jag är medveten om omedvetenheten så släpper jag på spärrarna.
Det är helt bisarrt hur det ens går ihop.
Men jag vill veta att allt jag gör... leder någonstans. Det behöver inte vara speciellt stort eller viktigt eller långsiktigt. Jag ska bara kunna motivera det efteråt. Om det så är med en axelryckning eller med en hel fucking roman där jag staplat upp anledningarna i punktform.
Kanske är det därför jag skräms till döds av tanken på att tvingas stå inför förändringar som inte är mina att forma. De om några har skjutit mina knäskålar till tusentals benflisor så att jag tvingats försöka stå utan stöd och utan hjärta och utan hjärna och med en massa smärta som tvingat sin in överallt.
Så kommer det inte bli den här gången. Jag vet det.
Men kroppen glömmer ingen smärta.
Inte huvudet heller. Eller hjärtat för den delen.
Så ja, förändringar och jag går egentligen inte ihop. Och ändå ägnar jag all tid jag har åt att skapa nya vardagsmoment och nya verkligheter och nya drömmar och nya mål och allting nytt nytt nytt för gammalt är jobbigt om det inte är bra nog.
Väldigt kluvet. Väldigt förlamande och skakande och jobbigt också. Speciellt just nu. Och jag tycker inte riktigt om att inte kunna hantera.
Herregud. Jag hoppas ingen psykolog läser min blogg.
Det här är ju ännu en sak man skulle behövas tvingas in i terapi för.

Happiness 2.0


Omslagspappret prasslar i vinden.
Jag hör det så tydligt fastän det knappt hörs allt. Salsasåsen har bildat rödklibbiga fuktfläckar på mina fingerspetsar. Jag ler. Inte för att jag kan minnas när jag senast log åt kladdiga fingrar och kryddig sås. Men jag ler åt det och jag ler åt stolarna av stål som trycker mot huden. Åt den malplacerade uteserveringen på Kungsgatan som består av några få bord och som inte ger utsikt åt så mycket mer än trafik och människor och Schibsted-skrapan som reser sig alldeles där vid Kungsbron.
Jag ler åt det och åt våren som stiger från asfalten.
Det var så länge sedan sist.
Jag minns hur jag kallsvettades om nätterna. Klöste mina vältapetserade väggar i vild panik och flämtade med mörkrets äckliga fingrar runt struphuvudet. Grät och skrek och tuppade av när det började flimra framför ögonen. Då när ångesten ströp tillförseln av allt syre i luftrören. Jag kunde inte känna tårna, inte benen, inte armarna, inte hjärtat.
Jag trodde att jag skulle dö.
Men jag gjorde aldrig det.
Nu pressar jag tumspetsen mot det såsklibbiga pekfingret och känner hur det svider till. Det är jag och fingrarna och våren och salsasåsen där på Kungsgatan.
Herregud.
Jag har inte känt våren på flera år. Nu gör jag det.
Nu känner jag våren och syret och livet.
Och plötsligt känns det nästan omöjligt att förstå hur jag kunde tappa bort mig själv så som jag gjorde. Hur jag kunde tappa bit för bit tills det inte fanns någonting kvar. På samma sätt känns det ibland omöjligt att förstå hur jag orkade stå upp utan grund. Hur jag kunde stå där i tomma intet med en vrålande avgrund som sved under fotsulorna.
Alltså. Ja. Jag vet inte.
Jag har aldrig, aldrig känt våren som jag gör nu.
Men jag har heller aldrig varit så hängivet lycklig som jag är över att få leva precis just nu. Jag har aldrig varit så öppen och mottaglig och törstig på att få vara glad. Och jag har aldrig varit så lycklig över ett par såsklibba fingerspetsar i skenet av våren på Kungsgatan i Stockholm.
Tack för det.

When life tears you apart.

Jag står länge och tittar på löpsedlarna.

"Paret Reinfeldt skiljer sig"

Helt obrydd står jag där framför den illgula fyrkanten och de feta bokstäverna. Nästintill handlingsförlamad med ögon som svider av torka. Muttrar lite med armarna i kors. Försöker skyla mig. Men någonstans tror jag att svärtan liksom hoppar på mig. Att bokstäverna börjar dansa mörbultande på mitt bröst och tvingar mig att minnas.

För jag tror aldrig att man läker från att behöva se kärlek dö.

Och jag kan känna allt än i dag.

Allt.

Hur strålkastarna tränger igenom mörkret. Lyser upp det som redan är ljust. Den vita snön och den där vitgrå volvon som alltid stått där längst järnvägsstängslet. Ända sedan jag var liten. Men för mig är allt svart.

– Hallå?

Hon svarar men jag kan inte säga någonting. Snön är så jävla ful. Så jävla fel. För det finns ingenting som är ljust eller vitt eller luddigt. Ingenting. Livet är som en felgjord soldat. Lycka ett rostigt vapen. Något att pressa genom bröstet på andra människor. Endast. Som en sliten kökskniv pressas det rakt in i luftvägar och nerver.

– Frida?

Ibland reflekteras ljuset i eggen på knivbladet. Det där ljusa, vackra, lyckliga man så häftigt åtrår. Man kan förnimma det precis innan spetsen borrar sig in i hjärtat och allting krackelerar. Men det finns inget sådant. Inget ljus. Inte på riktigt. Det är bara mörker överallt. Allt är bara lögn. Jag kniper hårdare om ratten. Struntar i om bilen går rakt eller snett eller bakåt.

– Frida?!

Hon låter frustrerad. Tror att jag är sådär svävande igen. Som när jag ringer och berättar om ett ligg som bjöd på frukost. Eller som inte gjorde det. Sådana där saker som är så viktiga när man växer upp. Men det finns inget viktigt. Inte egentligen. Allting är bara på låtsas. Fejk. Tillfälligt. Uppfunnet endast för att lura mänskligheten om att livet är värt att leva. Att smärta är värd att ridas ut. Men det är inte sant. Pulsen rusar och jag domnar bort i fingrarna. Gasar fastän jag inte vill. Hela kroppen skenar och tyngden från benen pressar pedalen i golvmattan.

– Mamma och pappa ska skiljas.

Jag säger det så snabbt att jag inte vet om jag sagt det på riktigt. Om jag verkligen uttryckt eller bara tänkt. Men tystnaden i telefonluren gör sitt. Tystnaden och den häftiga gråten som mördar mig inifrån. Och i en timmes tid sitter jag och hulkar med hjärtat som sittdyna och känner hur andan pressas ur bröstet för varje attack. Kroppen går sönder. Inifrån och ut.

Det finns ett mörker man antingen dör i eller reser sig ifrån.

Och jag tog mig inte upp.


Just ain't the same. But...

Jag hade leopardpumps och en Kiss-tröja slarvigt instoppad i en kjol som är två storlekar för liten om då vore i dag. Och jag hade så bråttom. Så bråttom iväg från prinskorvarna och julklapparna för att livet var så fantastiskt så fort det blev vin-luddigt och han log åt mig i mörkret. Jag visste inte då att det var min sista jul att skratta i kör tillsammans med alla dem som betydde hela världen för mig. Hade jag vetat det då hade jag inte haft så bråttom. Så bråttom bort till allt det som aldrig varade länge nog. Till det som skulle slita mig itu några månader senare. Men livet fungerar så. Agerar oberört och oförutsägbart. Visar sin skörhet när en artonåring längtar bort. När hon har så ont så ont och inte tror att det kan bli värre.
Då blir det det.
Och jag har börjat erkänna för mig själv hur det färgat mig. Hur det tog fram ett mörker i mig som jag inte visste fanns och hur jag tappade bort mig själv i det. Nu, för första gången sedan de där låga leopardpumpsen och Kiss-tröjan, kan jag skratta igen för att det kommer naturligt. Fastän julen alltid är jobbig och tung och inte som då. Inte som jag önskar att den hade fortsatt varit för resten av mitt liv.
Men det är just det som kommer emellan.
Livet.
Och jag längtar inte bort längre. Jag har kämpat så jävla hårt för framgång och lycka och min familj har kämpat så länge med sina egna krig, sina egna stormar, och för att komma tillbaka till den där julen för två år sedan.
Kanske kommer vi aldrig att hitta dit igen.
Jag tror inte det.
Men det betyder inte att här och nu behöver vara sämre.
Det kanske kan bli bättre.
Så fastän julen är svår så är jag glad att jag kan ta på mig ett par ännu högre pumps ikväll, en alldeles ny klänning och skratta med mina vänner för att livet är oförutsägbart och skört.
För att lycka kommer tillbaka.
För att julen bara är julen.
Den är fri att forma. Att stöpas i nya former.
Och jag säger tack för det.

Världen är inte som den ska.

– Det är en sorgens dag för pressfriheten i hela världen.
Johan Perssons mamma sitter i ett soligt Etiopien och uttrycker det så läskigt tydligt. Exakt de orden som är så farliga för varje solig dag. För varje individ. För varenda en utav oss. För dig och för mig och för de som ännu inte finns här hos oss.
– Det är det som är så hemskt också. Att det inte är bara Johan och Martin som drabbas. Utan hela pressfriheten. Jag menar... det är hemskt.
En mamma sitter där och gråter. Klarar inte av att berätta hur det var att krama sin son efter det att han dömts för terrorbrott och kan komma att spendera de närmsta 18 åren i etiopiskt fängelse. Istället håller hon handen över munnen. Det grå håret rör sig i vinden. Hennes man får ta till orda. Säga att "det betydde väldigt mycket".
Hon vet. Hon vet att hela grejen med att inte få krama sin son på år och dar i slutändan kan komma att handla om så mycket mer. Om inte journalister har sin frihet att väcka debatt, kommer många, många människor att tvingas gråta i tysthet och ensamhet. Så länge alla modiga och duktiga människor ska kuvas under rättsväsenden och makthavare kommer folket att skrika ohört.
Man kan tycka vad man vill om journalistik.
Att det är lögn. Att det är smutskastning, svartmålning och bara en jakt på rubriker. Jag skulle säga att det är sant – men ändå inte. Journalistiken är livsviktig. Pressfriheten främjar rättvisa. Det är en förutsättning för demokrati och kallas den tredje statsmakten för att inget organ, ingen yrkeskår, har samma möjlighet att förändra och förbättra vårt samhället och den här världen. Ingen. Och om inte journalistkåren får kritisera makten och vara folkets röst, om inte de får avslöja orättvisor och missförhållanden, skapa bättre förutsättningar och en bättre värld, vem ska då göra det? Vem? Va?
Tänk på det, läs det här och förstå, förstå varför sådant här inte ska få ske år 2011.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Det är en sorgens dag i dag.
En sorgens dag.

Nu är nu och sen är nu.



Jag har ägnat morgonen åt att betrakta 2011.
Inte mitt 2011 – utan världens.
All den svarta, rivande, jävla sorg som våldtagit det här året om och om och om igen. Vi blev sju miljarder människor i år. Sju miljarder människor men vi blev aldrig snällare. Aldrig mer genuina. Och världen gav igen. Straffade oss med saker som gjorde ont överallt. Blåslog oss med naturkatastrofer och slet våra hjärtan itu med människor som fick oss att skrika "vad händer med den här världen? Så här kan vi inte ha det!". Det kunde vi egentligen inte heller, men det var så det var. Så det fortfarande är. Vi har aldrig varit mer inriktade på att förgöra ondska och synder. Att jaga en bättre värld på det enda sätt vi ansåg möjligt. Vi gav igen med samma medel och glömde konsekvenerna av det. Ondska föder ondska. Likasinnat attraherar. Jorden vrålade underifrån och samtidigt som den splittrade markskikten splittrade den liv. Människor höll krampaktigt tag i stormar som rev inifrån och ut. Kämpade för att förstå varför helvetet plötsligt blivit en plats på jorden. Japan lamslogs, Norge massakerades. USA tog livet av en ond man men folket fick se sina hus, sina familjer, försvinna i vinden. I Thailand kämpade människor mot vattnet och i Afrika försökte folket överleva avsaknaden av det. Människor började protestera – överallt. Mot allt som gjorde ont och polis och makthavare slog tillbaka. Slog. Tillbaka. Ondska föder ondska. Likasinnat attraherar. Folket ville förgöra. Förbättra. Avsatte diktatuerer, men på bekostnad av liv och material och hälsa och tid och pengar. Men det som blev kvar var värt mer. Hopp. Trygghet. Början på något bättre.

Och kanske är 2011 ett av de svartaste åren på länge, men vi förenades i tragedierna. I den här mörka, onda, våldtäkten visade vi att kärlek övervinner allt. Att mod och vilja och omtanke fortfarande finns i oss alla och fortsätter vinna över makt, status och pengar.
Att i slutändan finns det ingenting mer värdefullt än att vara tillsammans.
Vi förenades inför ett 2012 som inte kommer att bli som 2011 på något sätt.
– 2012 kommer att bli bätte. Det måste bli bättre.
Världen kommer att få läka och människor andas. Tro. Hoppas. Leva. Leva för att 2011 var året då det bara handlade om just det. Överlevnad.
Nu är det dags att ta vara på det.

Bilder: Getty Images / Rich Lam och Weheartit.

Is that alright?

Jag säger det till henne med sprucken röst. Ansiktsuttrycket är lättsamt men rösten ihålig och jag fingrar distraherande på kanten av det mörka linnet. Plockar bort smuts som inte existerar.
– Vadå, menar du?
Mamma sätter sig på soffkanten och hennes rynkor blir tiotals kring ögon och mun med den bekymrade rynkan i pannan.
– Ja, alltså. Det jag är mest rädd för är att stå ensam när mina drömmar slår in.
Hon nickar långsamt, säger "men du är inte ensam" och jag slungar iväg ett "jag vet" lika snabbt som om allting vore tidsbegränsat. Och tummen rör sig i speedad fart fram och tillbaka över linningen på linnet samtidigt som jag får skamsna rosor på kinderna för att jag kopplar ihop ensamhet med obefintlig kärlek. För att jag utesluter familj och vänner från den där känslan av att ha allt man behöver. För att jag inte fyller tomrummet med de gånger de får mig att skratta så jag kiknar. Men det är så svårt ibland. För det är ändå kyligt att rulla över på andra sidan sängen. Det är ändå förstörande att vakna och somna med blanka tankar och tom inkorg. Det är ändå jobbigt när kroppen skriker efter fysisk närvaro och beröring så mycket att hela huden stramar. Det är ändå tungt att tänka på allt som kom bara gick igen.
En av mina största drömmar har precis slagit in.
Och jag grät så mycket av lycka att jag hade ljusrosa svullnader under ögonen och svettpärlor i hårfästet. Men ingen av dem, de som strök sina fingrar längst min ryggrad hela nätterna, de som sa "vi" fler gånger än de sa "jag", ingen av dem lät det nå dem. Ingen hade viljan att gratulera, viljan att veta, viljan att säga "fan, nu fick du det där du ville ha". Och jag kan inte låta bli att känna att det gör lite ont.

Men kärleken var alltid på deras villkor.

De ristade in sina budord i min hud, lämnade märken av dem på mina handflator och skickade dem rakt in i hjärtat där de fick slo rot och förgöra. Där deras villkor blev mina villkor bara för att jag älskade dem runt jorden och tillbaka. Bara för att jag öppnade, offrade, lovade.

Och i slutändan var det jag som fick stå ensam när mina drömmar slog in.

Men vet ni vad?

Det känns ändå okej.

Jag överlevde.

Och jag, mot resten av världen, det kan bli bra ändå.

Bara jag. Och jag. Och ni, förstås.

Jag var aldrig riktigt ensam.

Ni fanns här hela tiden.

Ni, mina vänner och min familj.

Tack för det.

Tack.


The long way home

Mamma och pappa hade köpt oss matchande kläder. En virkad, tunn minitopp i klarorange och en spröd kjol i liknande nyanser. Jag fick hålla upp den för att kanterna inte skulle landa på vattenytan när min mamma bad mig posera framför kameran. Det blixtrade en gång, sedan knastrade det i några sekunder när kameran rullade filmen. På den tiden hann jag och min lillasyster byta plats och det tog ungefär lika många sekunder innan Elin låg och plaskade i vattnet. Hon halkade i full färd med att hålla kjolen från vattenytan och dränkte istället varje centimeter från den där kanten till den virkade minitoppen. Hand i hand med mamma traskade hon sedan iväg till hotellet igen för att byta kläder. Det bildades fuktiga spår på de ljusa stenplattorna efter dem.
Det är det första jag tänker på när jag ser den där bilden. Det andra är betydligt mörkare och spåren brutalare. Stenplattorna är gråare. Avtrycken gräver sig rakt in där de skär som mest. De har vita kuddar under armarna. Möbler i bagageluckan. Kartonger i baksätet. Och den där grinden, den som jag sparkat på så många gånger för att den frusit fast när jag behövt komma in och ut som mest, den slår igen med ett dovt klingande när de lämnar gården och försvinner. Jag minns hur jag, några dagar tidigare, frågat min bästa vän vad jag skulle komma att känna precis då. "Sorg", svarade hon. Men jag känner ingenting. Och när jag tänker tillbaka kan jag inte ens känna kylan mot huden. Ni vet, den som smeker och sticker samtidigt. Den som bara existerar när vinter håller på att bli vår. Jag kan inte känna alls. Inte luft, vind, väder, smak, lukt eller sorg. Men på kvällen lägger sig trycket över bröstet och smärtan blir så fysisk att jag tror att revbenen knäcks. Rakt av. Bara sådär. Och det är där det förtärande mörkret gör sitt intåg.
Och jag släpper in det.

Tomorrow comes to soon

Solen har redan börjat försvinna bakom trädtoppar som inte längre är gröna. Kvar lämnas ett färgpussel i rosa, gult och blått och jag kommer på mig själv med att bara betrakta det i långa stunder. Vart man än är i världen så ser himlen likadan ut. Det är färgsprakande, blått och kompakt mörker. Svärta som nästan känns obegriplig tills dess att tusentals små, små spotlights blinkar till och förgyller det till något nästan minst lika fängslande. Och överallt finns det människor som sliter sönder sig själva för att få klättra bland de där trädtopparna. För att fånga de små glittrande diamanterna i händerna fastän de hör hemma där vi inte kan få tag på dem. Vi siktar mot stjärnorna för att de är omöjliga att nå. Så misslyckas vi på vägen är det ingen som klandrar oss. Ingen som tuggar i sig vårt misslyckande som en delikatess. Det är bara en "tycka synd om"-klapp på ryggen och ett "bättre lycka nästa gång" och så börjar vi om. Och fastän stjärnorna inte är våra att ta, tycker jag att det är fantastiskt att se hur människor sträcker sig från de där trädtopparna. Hur de kastar sig ut i hopp om att flyga. Hur de vinglar på en ostadig gren och återfår balansen igen. Hur de är högt över världen. Hur vi gör allt det där för att nå dem. Hur du och jag åtrår de där stjärnorna som en naken människa mitt i natten.
Jag menar egentligen inte att de är omöjliga att fånga. Stjärnorna kanske, ja.
Men inte våra drömmar. Inte förverkligandet.
Inte livslusten, älskandet, viljan. Det finns där och så länge vi jobbar hårt nog kommer stjärnorna till oss. Vi behöver inte klättra för klättrandes skull. Vi behöver kämpa. Så när jag sitter här nu, med tårar i ögonen för att jag kan se spillror av mina drömmar från pappas köksfönster, så undrar jag en sak: är ni med mig?
Är ni med mig på den här resan mot förverkligandet?
För jag börjar få lite ångest längst ner i tårna jag.

Rainbow connection

Det är som att jag håller hjärtat i handen. Som att jag ser de små rosaröda skorporna spricka vid varje hjärtslag. Som att jag ser ärren lysa vitt där någon rispat för hårt. För fan vad ont det gör när jag pressar nageln i ett av de oläkta såren. Bara för att se om jag fortfarande kan känna någonting där smärtan en gång varit som värst. Det kan jag och det är självklart egentligen, att ett sår gör ont när någon vandaliserar det igen. Men det har varit lite sådant på sistone. Lite smärta. För när livet blivit avigt har det där vakuumet exploderat i bröstet och jag har flutit runt som en orörlig massa i ingenstans. Utan att känna. Kanske är det mitt eget personliga skydd. Kanske orkar inte den här kroppen något mer. Kanske har jag blivit av med den där ingången som avlat smärta som grodyngel. För jag kan skratta oftare nu. Skratta utan att hosta upp resterna av de där leendena i en grötig grimas efter en sekund. Skratta utan att knäcka ett revben eller två. Skratta för att jag varit tjugo år gammal i lite mer än en vecka. Skratta så som jag gjorde i juni. Som jag gjorde med Medelhavet kring anklarna och med turkisk hetta i hårbotten. När solen gjorde mig blind och när jag förlorade mig själv i ett bländverk som jag byggde upp så snabbt och ostabilt att det är galet hur mycket jag älskade det ändå. Hur mycket jag trodde på att vi kunde bli vi fast vi egentligen aldrig riktigt var.
Det är ovant att upptäcka hur jag kan skratta som då, utan att gråta av ångest några timmar senare. Som jag gjorde då. Men då är inte nu. Och nu är inte då.
Det här är inget bländverk. Inget luftslott.
Det här är verkligheten.
Och den gör inte så ont.
Trots allt.

Lock me in a cave.

– Har er relation försämrats…. sedan allting?

Jag låser fast blicken på rondellen lite längre bort. Irriteras av att bilrutan är så ren att det ser ut som att det inte finns någonting där. Inget hinder. Inget glas. Men det finns alltid barriärer och snubbeltrådar och känslor och saker som river sönder verkligheten och pressar tillbaka en bakom den där jävla glasrutan. Som gör att man sitter där med gråten i halsen och pressar handflatorna mot det där hindret som vägrar ge med sig. Som man inte ser. Som bara finns där och låser fast en i en position som öppnar upp för helvetet att nästla sig in.

– Ja, den har försämrats jättemycket.

– Gud, vad tråkigt.

Han har frustration i rösten och jag fingrar lite lätt på kanten av rutan. Drar med nageln längst den raka ytan, känner kylan slicka fingertoppen.  Viskar ett lätt ”ja” till svar. Sanningen är den att relationer alltid försämras. Att det är väldigt svårt att få någonting att fungera, att få någonting att bli bättre, när två individer varit alldeles för nära att gå under. När det är alldeles för mycket smärta och smuts och sorg som infekterar varje litet sår. River upp varje litet ärr, varje minne som pulserar hotfullt under huden. Och man glömmer aldrig smärtan. För det där första slaget, det träffar alldeles i mellangärdet. Hårt. Ordentligt. Och illamåendet sprider sig ända ut i mungipan. Målmedvetet. Frätande. Förstörande. Det andra slaget träffar i knävecken och det tredje spräcker hela hjärtat i miljarder jävla bitar. Och man knäböjer och ber dem att ta tillbaka det. Att sätta tillbaka alla bitar, att inte stampa, krossa och förstöra. Att inte samla ihop dammet av allt som bara grusats och gå iväg med resterna av det som var dit där man aldrig kommer finna det igen. Man ber och ber och ber och ber och man slutar aldrig att be.

Men man får aldrig något svar.


He lives on my shoulder

Känner du dig ensam ibland?

Du vet, som man gör när mörkret är obekant och ingen riktigt säger rätt saker. När du står på tå i en bar och har en person i ryggen, två axel mot axel och skrattar åt saker som bara blir roliga så fort den där klunken bränner längst matstrupen. När du står där och ändå känner det där tomrummet, det där frätande jävla tomrummet som kommer när man kliver över tröskeln till sin egen lägenhet och ändå inte känner sig hemma. Då när man vrider upp "Too many pills" med Ryan McAllister på högsta volym och rasar ihop i fosterställning ovanpå sängen. Då när en enda punkt blir det enda du stirrar på i flera minuter. Tills ögonen svider och hela världen blir suddig. För jag känner så nu. Jag har varit där några dagar. I ekot av saker som tar andan ur mig. Saker som var. Hans hand på mitt lår. Hennes skratt i mitt öra. Våra kroppar i sanden, solen i ögonen och leendet i mungipan. Saker som fick ensamheten att kännas så långt borta. Nu känns inte det där mörkret lika välbekant längre. Men på något vis är det befriande att veta att det är på grund av att jag inte varit ensam, som jag känner mig ensam. Det är på grund av att jag varit lycklig som den gör så ont. Ensamheten.

– How are you?

Det kommer som en knuff i bröstet. Meddelandet. Och jag kan höra i minnet hur han frågar på sin enkla engelska och jag kommer ihåg hans ansiktsuttryck. Artigt undrande. Spegelbilden av mig i hans mörka ögon. De där leende, mörka ögonen.

– I'm fine.

Jag knappar ihop meningen på tre sekunder, klickar enter och släpper taget. Och så vrider jag upp "Too many pills" och faller raklång ner på lakanet.


Don't you forget about me

– Fuck.
Jag stoppar den blåslagna tummen i munnen utan att tveka en sekund. Undrar egentligen varför, för det dunkar och svider ännu mera i fingerspetsen när jag pressar tungan hårt mot den.
– Men va fan.
Jag väser den andra svordomen med tummen fortfarande pressad mot gommen och trycker ner tavelramen med högerhanden för att den ska hamna på samma höjd som bilden bredvid. Bilden från en natt i Turkiet. En natt då jag och en av mina bästa vänner vinglade runt på strandpromenaden, berusade på hemmagjorda groggar och mojitos som restaurangpojkarna ordnat åt oss efter stängning. En natt där vi sedan gick vidare och dansade till tidiga morgonen bland alldeles för mycket kärlekskrankt testosteron. Tre av fyra bilder föreställer Turkiet sommaren 2011. Juni och augusti. Incekum och Side.
Men en bild föreställer Kreta 1999.
Och hur mycket jag än längtar tillbaka till de där stunderna i Turkiet när jag lappade ihop brustna delar med nya erfarenheter, nya upplevelser, sena nätter och drinkar som smakade saft, så finns det ingenting jag inte skulle göra för att få tillbaka den där kvällen i Kreta 1999.
Det finns ingenting jag inte skulle göra för att få tillbaka en ynka minut med min familj.
Med min familj precis som den var där och då.
Tillsammans.

Come a little closer

– Alltså, har du ingen annan låt?

Jag tittar upp under en genomdränkt lugg. Den klibbar fast över ögonbrynen och får några vattendroppar att landa rakt i ögonen. Jag måste blinka några gånger innan jag ser klart igen.

– Jo, vad vill du höra då?

Pappa har glasögonen alldeles på nästippen och deckaren på bröstet. Jag har lyssnat på samma låt i flera dagar och ler åt att det tog över en vecka innan han protesterade mot min obotliga monogami till en och samma låt. Med ett klick sätter jag igång Bruce Springsteen och passar på att blåsa håret när jag inte längre vill drunkna i melodier och ord och samarbetet dem emellan. Värmen från hårtorken får svettpärlor att bildas alldeles i hårfästet och även om luftkonditioneringen cirkulerar i hotellrummet kliver jag ut på balkongen för att få rätt kroppstemperatur igen. Ett hundratal meter ner dukar servitörerna upp för middag. Prydligt strukna dukar ovanpå andra lika prydligt strukna. Bestick i blankpolerat silver. Servitörer som skrattar. Jag tittar på klockan. En halvtimme tills vi ska gå ner. Blinka åt kockarna så att det får rosor på kinderna och beställa både vitt vin och cola samtidigt för att de har alldeles för mycket sprit i drinkarna.

En stund senare ser jag till så att lockarna ligger rätt på ansiktets vänstra sida. Den grå klänningen faller ner över de brunbrända benen men slutar redan en decimeter över knäna. Örhänget har fyra triangelformade fjädrar i ett gemensamt hänge. Vi går i en skrattande klunga, jag och min familj. Min lillasyster trycker på hissknappen så många gånger att den slutar blinka.

– Hello, crazy Swedish girls!

De står i en klunga vid dörren, men han är inte där. Blicken letar efter honom automatiskt. Söker. Navigerar. Men så drar min syster med mig till grönsaksbordet och vi börjar plocka. Och plocka. Och plocka. Och någonstans tar hungern och maten och kockarna över all min koncentration. Tills jag står och pillar av stekta champinjoner från mörkt lantbröd. Jag vill bara ha svampen.

– Oh my god, you look beautiful tonight.

Jag ler redan innan jag tittar upp och han står nonchalant lutad mot en av pelarna. Han blinkar åt mig och betraktar mig uppifrån och ner, nerifrån och upp. Skakar leende på huvudet.

– Oh my god.

Han återupprepar sig och jag tar några steg närmare.

– Are you gonna make me laugh tonight?

Jag syftar på kvällens show och han nickar.

– Yeah, I'm gonna make you laugh.

– Good.

Vi börjar gå mot terassen och jag berättar om skrattattacken jag fick på soldäck tidigare under dagen. Hur jag skrattade i en kvart så tårarna sprutade åt allt fast ingenting egentligen var roligt.

– Anthony thought I was crazy.

– Did he make you laugh?

Han låter sur. Stött. Jag stannar upp en sekund. Tittar på honom.

– Oh, come on. Don't be jealous just because he was there.

Jag blänger på honom och han blänger tillbaka. Men jag orkar bara hålla mig allvarlig i några sekunder innan jag lipar åt honom. Han börjar skratta. Sedan ägnar vi resten av middagen åt att jävlas med varandra och i slutet av kvällen tar han min hand, kysser handryggen och ber om en dans.

Han får den.

Och just den stunden, när han snurrar mig för trettionde gången, är jag hög på livet och det smakar sött i min mun. Och det känns exakt så resten av den kvällen när termometern visar 32 grader klockan elva och vi skrattar till klockan tre.

Sött.

Och fint.

Och jätte, jättebra.


A little far from home

De har ställt studsmattan i helt fel hörn. Den antika trävagnen som min mamma målade så omsorgsfullt en sommar för flera år sedan har de ställt mitt på gräsmattan. Min mamma ställde den i studsmattehörnet. "Annars är den i vägen för Dizel", sa hon. Men de som bor där har inget den kan vara i vägen för. Ingen hund. Inga tonårsdöttrar som vill ligga exakt där på koordinaten och sola för dit når inte skuggan från trädet. Men de har en liten dotter. En liten dotter med myggbitna ben och långt, blont hår som hon borstar med en liten kam i plast.
– Du växte upp här va?
Mannen ställer frågan med ett enkelt leende. Han har placerat händerna i sidan och står mitt på garageuppfarten. Den garageuppfart där jag trillat omkull och skrapat upp knäna flera gånger om. Den som gav mig ångest när jag övningskörde pappas alldeles för dyra Volvo. Det var så förbannat svårt att få i ettan och lyckas parera bilen rakt mellan murarna. Pappa sa alltid att jag hamnade alldeles för långt åt vänster.
– Ja. Nästan arton år bodde jag här.
Jag låter blicken svepa över fontänen och blommorna som breder ut sig över jorden min mamma och pappa planterat så noggrant. För så länge sedan.
– Det är ett väldigt bra ställe att växa upp på. Speciellt för henne.
Jag nickar åt den lilla tjejen. Jag vet inte vad hon heter. Bara att hon hoppar lika högt över den lilla muren som jag gjorde i hennes ålder. Tårna är så när på att snudda de ojämna stenarna, men hon landar enkelt på två ben på gräset nedanför. Jag ler och frågar vart hon har sitt rum.
– Vi bor alla på övervåningen.
Kvinnan i huset svarar och jag nickar. Vill fråga om mitt rum står orört på nedervåningen. Men jag hinner inte säga något innan hon pratar igen.
– Men det blir ju bra när de blir äldre och bor där nere. Med ingången som finns i hallen där. Då kan de komma och gå som de vill.
Jag tänker på hur vi rymde ut genom fönstret. Hur handtaget på ytterdörren nere är trögt. Hur låset klickar högt när man drar runt spärren. Det fungerar inte att komma ut och in obemärkt. Genom fönstret däremot, där går det bra. Men kanske kommer den lilla tjejen bli mer tillåten att gå ut i skydd av mörkret än vad vi var.
När jag kör därifrån funderar jag över hennes uppväxt. Om de där väggarna kommer ge henne samma trygghet och om hon också kommer upptäcka att trappan är hal men att den har 16 trappsteg. Femton om man inte räknar med golvet i hallen. Ankarvägen 5 bereder kamp för någon ny nu. För en familj som, förhoppningsvis, kommer att hålla ihop på samma sätt som min gjorde och som kanske kommer att kunna fortsätta leva i samklang på ett sätt min inte kunde.
Sexton trappsteg. Inget som knarrar.
Jag ler med gråten i halsen när jag åker därifrån.

Tidigare inlägg
RSS 2.0