Fridas värld bland tankar och ord. -

More than this.

 
– Men…

Jag andas in och tittar upp. Håller luften i lungorna och väntar in resten. Jag vet inte vad som komma skall. Men är det någonting som slår måste jag vara beredd. Ha syret i frontlinjen. På väg upp och ut. Då får jag några sekunder att hämta mig. Några sekunder av osäkerhet som verkar fullkomlig naturlig. Hon tittar på mig och fortsätter:

– Men du verkar inte vara en sådan som bara betraktar.

Jag ler snett.
Men jag säger ingenting.
För hon har så rätt, och så fel, på en och samma gång.
När jag skulle till att fylla arton knöt jag små elektriska spänningstrådar över livet genom att locka mig själv i fördärvet tillsammans med män som fick mig att tappa andan. Och som fick mig att inte göra det. Det var så enkelt. Så roligt. Så livsbejakande. Så kraftfullt. Jag och hjärtat levde i en oslagbar symbios med drinkar och nätter som aldrig verkade ta slut. Männen kom och gick. Känslorna likaså. Och det fanns någonting orubbligt i det just då.
Men det försvann – och jag har aldrig hittat tillbaka.
Inte till något av det.
Inte till det tillfälliga. Inte till det långvariga.
Ibland kan jag inte låta bli att känna några av dem på pulsen igen. Några av dem som var med då. Bara för att. Bara för att jag tror att jag kan hitta mig själv igen där bland dem. Bara för att se om de har svaren på hur jag blev så här återhållsam. Rädd. Osäker.
Det har de aldrig.
Så jag drar mig tillbaka igen.
Snabbt och tyst och sedan bygger jag upp alla murar igen. Ställer ett vakande öga i vakttornet och håller alla på avstånd med våld eller nonchalans eller vad som än krävs. Jag gör det för att jag måste. 
Alltså. 
Jag är inte redo för ett förhållande. Jag är knappt redo för att öppna upp och släppa in. Jag är inte redo ens för något tillfälligt. Och jag kan bli lite ledsen över att jag inte är det. Jag vill vara det. För jag har alltid älskat alla bitar av det. Det tillfälliga, det långvariga, det som kommer och går, det som känns ibland eller hela tiden. Jag har alltid varit bekväm med det och all skit som ibland följer. Men inte längre.
Och jag tror inte att jag kommer att vara redo på ett tag.
För den där kraften och styrkan och tilliten måste komma inifrån. Jag kan inte hitta den i någon annan eller på en sandlåda vid Stureplan när jag häller grus ur skorna klockan tre på natten. Jag kan kanske hitta vägen dit, men jag kan inte hitta verktygen.
Jag är helt enkelt inte där än.
Men jag hoppas att jag kommer dit snart.
Jag gör verkligen det. 

Låt mig vara.

Det här med att vara singel och så. Det är ju knepigt ibland. Och oerhört härligt. Och rätt förvirrande där emellan. Den här tvåsamheten har ju en tendens att infiltrera de flesta samtal och hångel och drömmar och framtidsplaner och så vidare. Farmödrar och föräldrars vänner och gamla klasskamrater och allmän befolkning vill alla veta vem man älskar och om man älskar. Så står man där med rynkad panna och liksom "men vadå, jag älskar mig själv och min familj och mitt jobb och tanken på att livet är rätt bra" och de bara MEN DET RÄCKER INTE. Man SKA vara TVÅ. Och så blir man stressad och pressad och sitter ensam på kvällarna och grubblar över varför det inte är så. Och så gjorde även jag. I morse. På tunnelbanan. I exakt 16 minuter tuffade tankarna lika vingligt som vagnhelvetet. Och lagom vid första rulltrappan på T-centralen hade jag kommit fram till att jag är singel för att jag ger mig efter män jag inte kan få. För att jag är avbytare i en liga som inte är min. En liga som hos gemene man uppmärksammas som snygg, charmig, åtråvärd – och alltså utom räckhåll. Och sen tänkte jag att det är helt IDIOTISKT att jag nedvärderar mig själv så. Men det blir ju lätt så att man riktar allt misslyckande mot sig själv och glömmer bort att den där superdupersnygga killen faktiskt kan vara riktigt jävla dum i huvudet och en sådan vill man ju inte vara med. Och därför står ödet krigsfärdigt och stoppar från något att hända. Så det är ödets fel. Ödets "fel" att jag är glad och tillfreds och lugn och fnittrig och ganska härlig ibland – men bara en istället för två. Och så känns det bra tills nästa jävla person sitter mitt emot vid ett middagsbord och frågar hur det går med dejtandet och man skrattar och bara "vad är en dejt?" och folk spärrar upp ögonen och bara "men har inte du varit singel länge nu? När låg du senast? Vill du vara ensam jämt?" och man bara NEJ HAR JAG SAGT DET ELLER? Och så sitter folk där och mumlar att de ska para ihop en med en jävla kompis eller en arbetskamrat eller en "min kille har en kompis"-kompis som man inte ens vill röra med en TÅNG. Och man vill bara skrika att man inte är ett jävla välgörenhetsprojekt. Utan en fullt fungerande levande människa som inte tappat alla sociala funktioner bara för att männen kommer och går. 

Alltså. Kan man bara få vara NÖJD OCH GLAD EN STUND?

Tack. 


I'll love you with my glassheart.

– Vadå, vill du inte träffa någon? 

Det är som att livet karatesparkar mig rakt i magen och sedan sliter mig upprätt. 

– Eh. Alltså. 

Jag stirrar tomt framför mig. Eller tomt. Jag är inte så tom längre. Jag stirrar framför mig med en blick som är ovanligt nyvaken. Nyfiken. Och jag känner plötsligt hur jag kände när han tog min hand och jag dansade efter som att det var det naturligaste i världen.

Frihet. Lättsamhet. Glädje.

Han var så bestämd. Pressade upp mina valmöjligheter i hörnet på en värmande återvändsgränd och jag kunde inte sluta skratta. Jag kunde inte sluta för att det var som att jag inte längre kunde välja att känna något annat än saker som kändes bra. Som kändes rätt.

Han släppte inte min hand. Men jag släppte hans.

Och inte av den anledning som jag brukar. Utan för att jag skulle kunna vända mig emot honom och sträcka ut dem båda. För att jag ville. För att jag inte bara ville dansa efter.

Jag ville dansa med. 

I månader har folk frågat om jag "inte vill träffa någon". Och jag har gnagt på det. Sagt "nej" och "nja" och "jag har inte tid"

Men det handlar egentligen inte om det.

Det handlar egentligen inte om att jag inte vill träffa någon. Att jag inte vill bli kär. Att jag inte vill dela livet med någon. Att jag inte orkar, inte pallar, inte kan. Att jag inte vill ha någon. För det vill jag. Jag vill ha allt det där igen. Ingen som någon gång varit kär på riktigt kan väl gå ut med hjärtesplitter i hjärtat och gräva ner det någonstans och vägra laga det igen. 

Så det handlar egentligen inte om det. 

Det handlar om att någon ska vilja ha mig tillbaka.

Bestämt. Tydligt. Okomplicerat.

Utan några spel. Utan att vela. Utan att gräva med skon i marken och flacka med blicken och vattna något jävla gräs på andra sidan.

Det handlar egentligen inte om att jag är rädd för att älska någon, eller för att jag inte ska få ihop det med livet jag lever nu. Det handlar om att jag under väldigt lång tid övertygat mig själv om att ingen kan älska mig tillbaka.

Så jag har stängt av.

Visst har det varit någon natt här och där med människor jag antigen aldrig tyckt om eller gillat något fruktansvärt. Det har i slutändan bara resulterat i ny tristess. Ibland har jag till och med glömt bort att det hänt. Och i slutändan har det bara blivit ett obetydligt, blurrigt minne i raden av alla andra. Och folk har frågat och frågat om kärlek och när jag har sagt att "det inte existerar" har de rynkat på pannan och man vill bara skrika att män är veliga jävla valpar som stammar och samlar erövringar för att de inte vågar ett jävla skit.

Men man skriker ju inte.

I stället bygger man upp en övertygelse om att man är oälsklingsbar och hatar när någon kallar en "hjärtat". 

Tills man får vad man vill ha.

Tills någon är bestämd. Tills någon tar ens hand och får en att skratta. Tills någon vägrar släppa den. Tills någon är okomplicerad, enkel och lättsam. Tills någon slutar att spela spel.

Och då förstår man att alla pojkar man mött på vägen bara är små ledtrådar på skattkartan.

Och det ger ju en jävla massa hopp det faktiskt.


Love when it ain't.

Ett andetag. Det är allt som behövs för att det ska svida i ögonen. Allt som behövs för att jag ska pressa ur mig luften i ett enda ljudlöst stön. Luften är kylig, nästan kall, men jag skiter i det. Jag skiter i det och jag skiter i att håret står att alla håll och jag skiter i att jag river upp strumpbyxorna på en motorhuv när jag planlöst sicksackar mellan fickparkerade bilar och vejar för ångesten som kittlar i bröstet.
Jag är så arg. Lite sorgsen också kanske, men mest arg.
Så arg för att jag inte känner någonting. För att männen inte är rätt. Jag vill att de ska vara det. Att han ska vara det. Men jag känner inte för honom så som jag vill. Han bedövar bara rastlösheten när den tar över. Ger mig vad jag vill ha, ibland också vad jag behöver. För han är bra på så mycket. På att säga rätt saker. Att få mig att skratta. Att få mig att känna att jag duger. Att jag är åtråvärd på något vis. Men han kan inte tygla mig. Han klarar inte av att hålla mig kvar när jag vänder om. Och han tillåter mig att komma tillbaka när jag behöver. Han ger mig utrymmet som gör att jag aldrig, aldrig någonsin saknar honom.
Och jag blir arg för att jag är så.
För att jag vill bli omkullvräkt och överraskad och ibland till och med chockad. Att jag vill vara på helspänn och aldrig riktigt veta. Att jag vill kunna gråta och skrika och skratta och älska med allt jag har utan att veta när, var, hur eller ens varför. Jag vill att det ska vara förälskat vansinne utan tyglar, obarmhärtigt och vackert och berusande. Jag vill kippa efter andan och vara rädd för känslorna för att de är så övermäktiga. Jag vill tuktas av galenskaperna och jag vill att det ska vara stillsamt först i efterskalven av någonting makalöst.
Annars får det vara. 
Jag svänger runt gatuhörnet. Håller hårt i en lyktstolpe, försöker pressa ut det arga från kroppen genom att skrapa med naglarna mot den grågröna målarfärgen. Vad gör jag om jag förväntar mig för mycket av kärlek? Vad gör jag om jag bara sopar massa chanser under mattan för att jag får för mig att det är för enkelt? Att det känns för lite. Är för lite. Innehåller något mycket stabilare och fullständigare än ett passionerat vansinne utan dess like.
Vad gör jag om okontrollerad förälskelse är något man bygger upp tillsammans med någon?
Jag stirrar framför mig.
Alla dessa män. Alla dessa pusselbitar som aldrig passar ihop. Någon skadad jävel som bara klarar av sina känslor när han är full. Någon annan som ger och ger och ger och som får mig att ta utan att ge tillbaka. Utan att hungra efter mer. Någon jag inte känner alls men som får mig att tänka att "det är kanske såhär det ska vara med någon men inte med honom". Och någon ljushårig en som drömmer om fel saker.
Jag suckar.
Det är inte männen det är fel på.
Det är mig och tanken på att kärlek alltid ska vara exakt så som jag upplevde den för första gången. 

Here we go, you and I.

Ibland tänker jag att jag inte behöver kärlek som är min egen. Att det räcker med mina bästisar och deras barn och deras män (inte på det viset. VERKLIGEN INTE på det viset. Men känslan som jag får när jag ser dem tillsammans. Lycka, tror jag att det kallas) och deras hus och deras familjealbum och deras trygghet. Ibland tänker jag att det räcker så. Att jag kommer att bli jävligt lycklig av att sitta med ett glas rosé i handen på bästis veranda med min gudson i knät och få hångla med vackra män lite hur jag vill. Att allting kommer att kännas väldigt harmoniskt när jag har så mycket kärlek att slösa på dem och på mig själv och på en fylleresa till Barcelona. 
Men så går livet sönder. 
Inte alltid mitt. Ibland andras. Deras, kanske. Och då måste jag ha den där lyckan att dela med mig av. Då är det min tur att må alldeles förträffligt bland välstrukna lakan och dubbla tvättlaster och frukostflingor i soffan och någon allmän "live, love, laugh"-fotoram med pussbilder från iphonen. Då är det jag som ska ta emot med öppna armar och skaka på huvudet åt alla singelupptåg och alla hotshots man tar när man försöker läka ett litet hjärta som fått alldeles för mycket stryk. Då är det min tur att följa med på krogen och avfärda män vid baren och erbjuda en plats på soffan och sedan envist ligga skafötters trots att jag har en man som är bara min i en säng någonstans alldeles bredvid. 
Jag kan inte bara hålla på och skyffla möjligheterna till det under mattan när det inte är bara jag som är i behov av den lyckan. Den stabiliteten. Det hoppet som man får av att se två personer älska villkorslöst. 
Sedan kanske det går åt helvete igen, så kan det ju faktiskt vara, men då är det så.
Jag måste sluta vara så himla orolig.
För jaja, det har gått käpprätt ner i underjorden en och två och tre och kanske till och med fyra gånger men det må så vara. För jag lever och andas och skrattar, herregud vad jag SKRATTAR, och går och pussas och kramas och ler fortfarande. Jag gör ju ändå det.
Det är dags att jag vågar lita lite på att jag klarar falla igen.
Men inte bara det. Det är dags att våga lita på att det kan bli hur bra som helst. Att lita på att någon faktiskt kan älska mig och vilja göra det för resten av livet. Det är dags att våga öppna dörrarna igen. På vid jävla gavel. Att bjuda upp till dans och inte bli stel av skräck vid varje felsteg.
Att faktiskt våga älska för min egen skull och för dem som behöver mig lycklig. 
Och jag tror fan det är rea på en sån där fotoram med medhörande buskap nu alltså.

Always hold you.

Jag vet inte, men kanske har hjärtat känt sig lite svältfött på sista tiden. Kvävt. Bortprioriterat. Och jag förstår det. Jag var mycket bättre på att förälska mig förr. För hjärtats skull. Och kanske lite för huvudets. För ordens. Jag lever mycket bättre, mycket mer, med fjärilar i magen. Om de så är glada och fria eller helt jävla sönderhuggna. Men i dag befinner jag mig i ett mellanläge. Ett dödläge, om vi skulle fråga hjärtat. Jag vägrar känna för någon. Det spelar ingen roll vad jag skulle känna. Lycka. Sorg. Smärta. Vänskap. Kärlek. Likgiltighet. Det är som att jag stängt av hela funktionen. Jag pratar med mina vänner om män och attraktioner och hur jag bara ger och tar utan att bry mig. Hur jag agerar rent fysiskt och sedan är det som att det aldrig hänt. Men jag säger det inte så. Jag får det att låta lite bättre. Som att det är något sorts behov fastän det bara är ett tidsfördriv. Något försöksexpriment där jag bara ser om jag pallar känna. 
Jag gör aldrig det. 
Så nu motarbetar vi varandra. Jag och hjärtat. Och jag förstår att det blir så men jag önskar att mitt undermedvetna kunde låta mina nätter vara. För jag drömmer så stort. Så intensivt. Så verkligt. Om allt det jag inte fått av dem jag älskat. Och om allt jag inte gett till dem jag egentligen inte vill ha. Och hjärtat bara äter och äter av allt vackert som produceras när jag inte har kontroll. 
Men i natt var det näst intill fruktansvärt. Jag vaknade kallsvettig och utmattad med hans ögon på min näthinna. Med känslan av hans händer runt mina. Jag fick gnussa vänster handflata med höger handrygg i flera minuter för att känna något annat än hans beröring precis där. Och jag vet att det är den gamla förälskelsen som gör att jag känner det så tydligt. Fastän han nästan aldrig höll min hand. Bara i det tysta. I mörkret. När ingen annan såg. Men i natt höll han dem så alla kunde se. Och han höll hårt. Som att han aldrig skulle släppa taget.
Och det var allt vad jag önskade förr. Men inte i dag. 
För när han släppte föll jag så hårt. Och jag vet att det fortfarande gör ont. Någonstans här inne. Och jag vet att jag alltid kommer att älska honom för den jag trodde att han var. Och den som han var när han var med mig. Och jag kommer alltid att få svårt att andas av tanken på hur han aldrig höll min hand så som han höll den i natt.
Jag menar. 
Det är lätt att säga att kärleken är meningen med livet, att den är vacker och passionerad och fullkomligt överväldigande, när man älskar och blir älskad tillbaka. Men det är inte så jävla lätt när man fortfarande inte kan hitta alla bitar av sitt hjärta efter att det krossats och blivit bortvalt så många gånger att hälften vore nog.

Love before I was me.

Jag har dammat av mina gamla dagböcker. Läst saker. Fått jävligt ont av vissa grejer. Skrattat så jag grinat åt andra. Och herregud. Mitt ibland alla glasyrprydda hjärtbakelser och välskrivna sms och kyssar i regn och denna extrema monogami, så har jag varit en jävligt dålig flickvän. Jag tror inte jag skulle vara det i dag, jag hoppas inte det, men vissa sidor av mig i det skick jag blir när jag är kär är helt fruktansvärda. Jag tappar allt förstånd.
Och jag vet inte.
Det blev inte bättre när jag var kär andra gången. Kanske till och med värre. Jag tillät allt ont att existera, att växa till ett kärlekslöst monster att äta av varje vacker stund och sedan försvinna allt längre bort med smulor av mig kring käkarna. Jag vet inte riktigt varför det blev så. Kanske för att jag inte läkt från han den första, kanske för att jag fortfarande då inte lärt mig hur man hanterar kärlek.
Eller sig själv när man är kär.
Jag tror att jag har bättre koll i dag. Även om jag inte varit kär så mycket sedan dess. Förmodligen inte alls.
Men jag har också förändrats.
Jag är inte lika ung. Inte lika bekräftelsekåt. Inte lika sårbar. Lika osäker. Lika beredd att ge allt jag äger och har och känner och vill och kan till en annan människa.
Jag är bättre på att vara jag.
Rätt jättebra faktiskt. 
Och kanske är det precis det som krävs för att vara en bra flickvän.
Någon gång. 

Love ain't around.

Jag sa till en vän härom dagen att jag inte tror att jag kan bli kär. Inte just nu.

Jag är inte kapabel till det. Inte i stånd att bry mig. Och jag minns att jag var rädd för det förr. Att det skulle komma hit hän. Att jag skulle tvinga ute kärleken så länge att jag inte längre vet hur jag ska släppa den tillbaka in igen. Kanske är det precis så det är just nu, jag vet inte.

 

Alltså. Jag har hängt med några män de senaste veckorna. Vissa för första gången. Andra för sjuhundrafemtioelfte. Och jag kommer på mig själv med att gräva en skyttegrav mellan mig och honom. Ett ställe där jag kan lägga mig tillrätta med en skrapladdad bössa och rikta in mig på vad jag ska krossa om han kommer för nära. Avståndet är det viktigaste. Jag bryr mig inte om något annat än att han ska ge mig det jag har lust med.

Och att han ska ge fan i mitt hjärta. 

 

Förr var jag beroende av att vara nära. Men nu, när natten kommer tvingar jag dem bort. När alla anledningar till varför vi två är med varandra i den sekunden drunknar i det där mörkret så pressar jag dem så långt bort jag förmår. Flyttar händer och fötter och ben. Tankar och förväntningar och allt det som känns. Rullar ihop till en S-liknande form med mina knän uppdragna mot kroppen. Somnar med likgiltigheten och vaknar med nonchalans. Sedan lämnar jag dem.

 

Samtidigt. Allt som är själviskt med kärlek vill jag åt. Någon som pillar mig i håret. Som räcker mig tv-dosan. Som vet hur mycket jag älskar lätta fingertoppar mot nakna underarmar. Som frågar hur jag mår. Som svarar när jag ringer åtta på morgonen och tre på natten och femhundra gånger på eftermiddagen. Som pussar mig på pannan när jag kommer hem alldeles för sent, men som aldrig gnäller. Som låter mig vara fri. Som är okej med att jag river ut hans garderob trötta söndagar i jakt på något som är för stort för min kropp.

 

Men säg mig, vem klarar av att älska utan att få tillbaka?

För det är så det kommer att bli. För jag är inte kapabel att ge tillräckligt. Inte nu. Jag klarar inte det. Inte på samma sätt som förr. Kanske kommer jag att kasta mitt hjärta i hans famn, säga något om att han ska ta hand om det och jag kommer att vara bara, bara, bara hans, men jag kommer inte att orka bygga och kämpa och ta hand om. Jag tror inte det. Jag tror att jag kan älska, men jag kan inte ge allt. Inte utrymme, inte tid, inte bekräftelse. Jag har för mycket i livet för det just nu.

Och vem vill vara med någon som knappt har tid att ro sig själv i hamn?

 

Alltså. Jag förstår min situation. Och allt det där. Jag förstår att det faktiskt finns tider i livet när kärlek inte passar in. Inte den här sortens. Jag är där nu. Och ibland känns det lite sorgligt, det gör det.

Men ja. Det är ändå fan så mycket billigare med påslakan-set för en. 


Jag vill älska så som ni.


Han lägger de rynkiga händerna mot bröstet. Pressar dem försiktigt, försiktigt mot sin jordfläckiga tröja. Drar dem sakta upp och ner för att demonstrera smärtan. Jag sväljer hårt.
– Frida, ibland gör det så ont att jag inte får någon luft.
Jag tar ett vackligt steg framåt. Farfar står hukad mot grindpelaren. Fäster blicken någonstans bakom min rygg och fortsätter:
– Jag kan komma på mig själv med att prata med henne och tänka "vad fan svarar hon inte för". Och när jag kollar dit så är hon inte där.
Panikartat försöker jag hitta någonting att säga. Något som mildrar smärtan. Men vad säger man till någon som tvingas vakna utan personen den älskar? Vad säger man till någon vars kärlek sedan nästan 60 år tillbaka kanske inte kommer att komma hem igen? Jag tar några steg närmare och stödjer orden längst bak på tungan.
– Hon kanske får komma hem snart igen. Vi får hoppas på det, säger jag.
Han nickar frånvarande. Säger någonting om ensamheten men att hunden är ett bra sällskap. "Bättre än ingenting". Hunden ja. Inte ens den fick gå smärtfri från min mammas och min pappas skilsmässa. Han fick hitta ett nytt hem hos farmor och farfar. Men han verkar ha anpassat sig. Ha hittat hem. Värre är det väl med oss andra. Men jag har accepterat att jag aldrig kommer att läka. Att den här sorgen ständigt kommer att knuffa ut mig i det där tomrummet som river och sliter. Men jag har också förstått att ett hem är någonting jag kan bygga åt mig själv. Även om det är ett tungt jävla renoveringsarbete.
– Vill du ha en gurka med dig till Stockholm?
– Va?

Jag vaknar upp ur dimman.
– Vill du ha en gurka med dig?
– Ja, gärna.

Så går vi sakta över gräset och jag håller farfar hårt om axlarna. Åttioett år gammal och fortfarande så stark. Fortfarande med samma kärlek till blommorna och grönsakerna och de små växthusen som står bakom femrumsvillan. Till farmor. Och när vi går där och minns tillbaka till mina myggbitna barnsben, kurragömma-lekarna och "kompismakaronerna" från lokalhandeln är det jag som knappt får ner luften.
I våras satt vi vid köksbordet med förstoringsglas och försökte hitta vigseldatumet i de slitna guldringarna. Ingen av dem mindes hur länge de varit gifta. Farmor var pigg den dagen, hon skrattade när jag berättade att det var över 50 år. Farfar sa: "det är inte konstigt att det börjar växa mossa på en".
Men deras kärlek... jag tror inte jag sett kärlek som den.
Så oövervinnlig. Så genuin. Så självklar.
Och jag tänker på hur trasig vi alla kommer att bli den dagen den tvingas ge upp för någonting större än oss alla.
Livet.
Och dess slut.
Så jag drar farfar närmare mig där vi går över gräsmattan. Så gömmer vi tanken på sorgen när mina fingrar blir brunfläckiga av gurkorna. När jag missar att ta emot klasarna med vindruvor och saften sakta sprider sig via mina nagelband och färgar dem rödlila. Men det gör ingenting. Jag fnissar. Farfar ler.
När jag åker därifrån pussar jag honom på den rynkiga kinden och säger att vi ses snart igen.
Sedan ser jag honom gå sakta tillbaka in på gården med ryggen lite, lite rakare.
Åttioett år gammal och fortfarande så stark. Så hängiven kärleken.
Jag vill också älska så någon gång.

Yes, I do. And you don't?

Kristen Stewarts otrohet. Någonstans kan jag inte sluta tänka på den. På den och på att kärlek är skört. På hur vi kämpar och trasslar och slåss för den. Vårdar, ger och tar. Men ändå sitter de där små djävlarna på axlarna och viskar att mycket vill ha mer. Så med vårt eget hjärta i någon annans bröst och med deras hjärta i vår egen hand tänjer vi ibland på gränserna tills dess att allting exploderar i små skamfulla, vidriga ögonblick som krossar verkligheten i tusen små hjälplösa bitar. Jag tror inte att det någonsin går att laga kärlek efter det. Det tror jag inte. Men jag vet inte om vi egentligen menar att vara otrogna. Om det verkligen ligger i vår natur. Men jag tror på att vi kan vara elaka. Utan förstånd. Dumdristiga. Våghalsiga. Älskvärda. Ovärdiga. Fantastiska. Och jag tror att känslor kan ta över oss så pass att vi inte kan sortera dem. Som förvirring och förstånd. Rätt och fel.
Attraktion i motsats till kärlek.
Alltså.
Jag tror att vi kan tappa bort oss i det fysiska. Attraktion känns snabbare än kärlek. Den kan komma som en blixt från klar himmel. Ni vet. Pulsen skenar. Det blir svettigt hela vägen ut i nagelbanden. Blicken flackar. Andetagen går hetsigt upp och ner genom strupen. Kommer aldrig riktigt hela vägen ner till magen. Allting lindas in i någonting bubbligt och konstigt och sött och elektriskt. Kroppen reagerar på närvaron av någon annan. Automatiskt. Skriker att det är någonting med den här människan som känns. Det bara blir så. Vi kan inte styra den.
Attraktion försvinner heller inte för att vi blir kära.
Vi vore rätt naiva att tro det.
Kanske är det just det som spelar oss ett spratt ibland.
Jag kan inte säga någonting säkert, jag har aldrig varit otrogen.
Men jag vet hur lätt jag tappar kontrollen i närheten av någon som vänder ut och in på hela mig. Det kan vara sättet han rör sig. Pratar. Ser ut. Lyfter handen till glaset eller drar handen över hakan. Ibland kan det vara sättet personen säger mitt namn. Attraktion har många ansikten, men kärleken har fan bara ett.
Kanske spelar de ut varandra ibland.
Kanske väcker attraktionen tron om att kärleken inte är tillräcklig. Att gräset är grönare på andra sidan. Att man är kapabel att älska ännu mera. Ännu starkare. Kanske viskar de där djävlarna förföriskt i örat, lockande och anklagande, att man inte älskar alls. "Inte längre. Du älskar inte längre. Älskar du får du inte känna. Inte utanför. Inte såhär."
Som sagt, jag vet inte.
Otrohet. Vi ska hållas ansvariga för den, det ska vi. Jag tycker ingenting annat. Det är ett uruselt sätt att behandla någon vi älskar. För det är just det.
Jag tror att vi fortfarande älskar när vi gör fel.
Att det inte har så mycket med det att göra.
Jag tror bara att vi inte... riktigt menar att vara otrogna. Jag tror inte att vi faktiskt tänker och förstår innebörden av det vi gör. Jag tror bara att vi är vad vi alltid varit. Elaka. Utan förstånd. Dumdristiga. Våghalsiga. Älskvärda. Ovärdiga. Fantastiska.
Det är ingen ursäkt. Jag säger inte det. Vi förtjänar en enkelbiljett till helvetet för att leka så giftigt med kärleken. För att göra någon så illa. Tanken på att göra så mot någon annan eller att någon gör så mot mig får mig att må illa. Det är inte det. Men kanske är det en förklaring. En förklaring till hur grova spratt förstör oss. Kanske inte.
Förstår ni hur jag tänker?
Jag kan inte sluta tänka på det i alla fall.

Påminn mig om vad kärlek är

Jag har svårt att prata om kärlek igen.
Inte för att det gör ont eller så, utan för att det mestadels inte känns alls.
De flesta av mina vänner älskar så mycket och så stort att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. De blir sambos och skaffar barn och viftar med ringprydda fingrar och hånglar bland mönstrade påslakan-set med människor som vill vara deras för alltid. Jag ler och säger "grattis". Fnittrar lite osammanhängande och drar handen genom håret för att jag inte vet vad jag ska göra med alla kroppsdelar som stålsätter sig för att känna.
Men alltså.
Det känns inte.
Ingenstans och ingenting och det kan börja susa i öronen av det där tomrummet som bedövar och bedövar och bedövar. För jag kommer fan inte ihåg hur det är att älska och älskas tillbaka. Jag har ingen jävla aning. Det är som att kroppen har förträngt och stängt av. Kopplat bort alla minnen som i slutändan bara blivit en påminnelse om vad som försvann och aldrig riktigt kom tillbaka.
Kanske är det bäst så, jag vet inte.
Kanske är det hälsomsamt att vandra runt bland gamla ex-pojkvänner, dejter och ligg och bara känna ingenting för människor som man en gång känt väldigt mycket för. Eller så är det bara ohälsomsamt att ha ett hjärta som plötsligt inte vet för vad man ska öppna dörren. Som inte längra kan minnas hur man slår för något. Som inte längre kan relatera till kärlek som är på riktigt. Som inte längre orkar gå sönder av alla slag i fel riktning.
Jag vet inte.
Kanske är det så att mitt hjärta inte orkar så mycket mer just nu.
Att tomheten och avsaknaden och ensamheten har gjort det mer trasigt än det var de där gångerna kärleken slets det i tusen bitar.

Scared as hell, I really fell for you

Jag förstår inte riktigt hur full jag är, det enda jag kan tänka på är att jag inte är onykter nog. Rädslan spränger varje blodkärl i tinningen, varje steg känns som en elchock rakt upp i bröstet. Jag vet inte om det är möjligt, men det måste vara såhär det känns när insikten om att man är kär slår en för första gången.
Han säger ingenting när jag når fram. Jag krystar fram någonting om att vara rädd för mörkret. Han ler snett och hans ansikte fångas upp av ljuset från lyktstolpen.
Så börjar han gå längst gatan. Jag går bredvid. Balanserar på trottoarkanten hela vägen hem till honom.
Precis när vi ska gå över högstadiets skolgård blir vi osams om huruvida Lars Winnerbäcks plågade uttryck är äkta eller inte.
– Man kan inte vara bitter med den framgången. Det är bara lögn, säger han.
Jag håller inte med.
Några timmar senare står han naken och lutar sig mot den vita väggen till sovalkoven. Håller ett glas o'boy i handen. Vickar det fram och tillbaka. Jag försöker fokusera blicken på chokladmjölken som rinner längst kanten på glaset. Det funkar inte riktigt. Krampaktigt håller jag mig själv i handen. Sötman som leker i maggropen är nästan obehaglig. Jag är rädd och lycklig och förtjust och exalterad och gråtfärdig i ett.
Jag har känt den känslan en gång tidigare.
Och jag vet exakt vad det innebär.
– Vad tänker du på?
Jag vaknar upp ur tankarna när han lägger ner mig på madrassen igen med sin kroppstyngd.
– Ingenting.
Jag ler och han ler. Sedan skrattar vi oss till sömns.
Nu står vi där igen. I korsningen där han väntade på mig för första gången.
Han låser fast blicken i lyktstolpen och jag tittar åt andra hållet.
Jag förstår varför han gör det.
För när vi tittar rakt på varandra är det som att slungas tillbaka två år i tiden och spetsas av den där lyktsolpen och det gula ljuset och minnena som alltid kommer att göra ont för att det var det de förvandlades till.
Smärta.
För att det är det som händer när lycka blir förgörande och när hjärtat krossas i tusentals bitar och varje skratt sätts i halsen.
Vi hade någonting som försvann.
Någonting som i flera månader fick mitt hjärta att rusa. Som fick mig att skratta på riktigt. Att älska på nytt. Som lappade ihop ett hjärta som känt kärlek en gång tidigare men som också bar på en gravplats där ingen sörjt färdigt.
Men det var också någonting som egentligen aldrig fick ett avslut.
Två år senare får jag fortfarande kämpa mot känslan av att kasta mig runt hans hals och säga allt det som fortfarande ligger outtalat på tungan.
Men det är väl så det ska kännas när något var på riktigt.
Och jag känner bröstet snöras åt och den plötsliga förståelsen hetta under huden.
Jag vill inte sakna den här personen längre.
Jag vill inte känna minnet av honom skära och skära och skära i tomheten som känns värre än ett hjärta fyllt av allt världens ont.
Jag vill inte älska honom.
Men i slutet av dagen sitter jag ändå där med skärvor i händerna och mördas av insikten av att jag alltid kommer att göra det ändå.

Say all I need

– Du kommer ångra dig i morgon.
– Nej.
Han tittar på mig. Håller mina händer hårt i en försvarsposition tre decimeter från kroppen. Det är något i hans ögon som gör att jag inte vågar möta hans blick. "Du kommer ångra dig i morgon". Ja. Kanske. Nej. Jag vet inte. Han känner mig och han vet. Han vet att när ensamheten och rastlösheten tar över blir jag livsfarlig.
Hämningslös.
Gör saker utan att tänka och går på ren instinkt.
Som ett rovdjur på jakt efter sitt byte.
– Du vet hur det var förr. Då ville inte du och nu vill inte jag.
Jag vet exakt hur det var.
Han lät sig hållas när jag kröp upp i hans famn skadeskjuten av andras våldsamma sätt att hantera mitt hjärta. Hos honom fick jag allt det jag inte kunde få hos dem men jag gav aldrig det han ville ha tillbaka.
Jag var så ung och redan kär i någon annan.
Jag var fruktansvärd.
Men han lät mig vara det.
– Du vill visst.
Jag trotsar och han drar mig närmare. Kysser mig i pannan men jag hör inte vad han säger när han släpper taget. Bara att han viskar.
Sedan lämnar han mig ensam i en natt som är iskall på så många sätt.

What comes around goes around.

Jag såg en kille i lördagsnatt som var så snygg att jag dog.
Hade det här varit för drygt två år sedan hade jag spatserat fram som om jag vore fucking queen of the world. Men jag har tappat allt sånt självförtroende sedan en rätt lång tid tillbaka. Ser på mig själv med avsmak. Ibland med ren panik. Vill helst krossa spegelglas med knuten näve och se allting krackelera.
Jag har haft den här triggande ångesten under huden så länge att jag väntar på att den ska bubbla upp på ytan som tusentals små defekter att hata ännu mera.
Jag vet inte.
Plötsligt sitter jag där på toasitsen med ansiktet i händerna trots att jag är knökfull och kan bara tänka på att håret borde ha varit plattat lite till och att läpparna borde ha varit lite mera rosa.
Sedan vill jag bara sparka mig själv med klackskon i huvudet för att jag ens tänker på mig själv på det viset, men jag kan se det realistiska i det samtidigt.
För när den solistiska framgången växer gröps klyftan till den andra ännu djupare.
Och ibland påminner den mig mer om det jag inte har än det jag faktiskt åstadkommit.
Säg mig, är det konstigt?
Är det konstigt att jag ibland sitter uppkrupen i soffhörnet med järnsmak i munnen för att jag längtar efter allt det jag inte har. Kärlek. En familj. Någon att älska och som älskar tillbaka.
Hur fan kan det trycka ner tillfredsställelsen av att ha uppnått så många drömmar så här tidigt i livet?
Hur kan det kännas obetydligt och meningslöst och nästintill ovärdigt bara för att framgången knackar på dörren med bara ett efternamn ovanför brevinkastet?
Jag förstår inte.
Men ibland fejkar jag på ICA.
Ni vet.
Slösar sju kronor extra för att köpa två bröd, tio kronor mer för att köpa två liter juice och i går köpte jag till och med två tandborstar, och det endast för att jag känner mig så överjävligt misslyckad med allt utom det jag alltid varit bra på.
Så då låtsas jag att någon älskar mig bara för att jag känner mig ensam.
En rosa tandborste och en blå.
Hon i kassan ler.
"Vilken gullig tjej med bakfylla i ögonen, tänk att hon och hennes pojkvän köper en flick - och en pojktandborste".
Herregud.
Jag tänkte på allt det där när jag såg den där killen som var så vacker att det var sjukt.
Jag tänkte på det när han tittade på mig och sedan kollade bort.
Hur jag förstod honom när han vände bort blicken.
Vände bort blicken från en 20-årig tjej som tappat all tro på möjligheten att älska och att älskas tillbaka.
Och att allt som stod där i skenet från baren var en lätt svettig tjej med tomma ögon och massa framgång, men som hade alldeles för stripig lugg och ett värkande hjärta som tvingat henne att bli ett konstigt skal i en skinnväst som plötsligt blivit storleken för stor.

Riding solo.

Det var ungefär vid den här tidpunkten för tre år sedan som jag blev singel.
Det har jag varit sedan dess.
Visst har man gjort några halvtaskiga försök sådär. Legat naken på en motorhuv. Vaknat upp i en hotellsäng ett par hundra meter från sin mammas port. Vinglat runt på en lerpackad gata med asiatiskt damm runt sandalerna, dragit in spetstrosan i stjärtskåran och fnissat:
– Can you see my ass? It's sooooo white.
Herregud, vilken raggningsreplik. Man får ju nästan skämmas.
Jag har låtit en sleazerockare förstöra en drink med gin direkt från flaskan. Demonstrationshånglat. Klättrat upp på ett dj-bås med en dansk hack i häl. Skickat alldeles för långa kärleksmail, alldeles för många fyllesms. Fått frukost på sängen. Jagat ett musikmagasin Europa runt, skeppat det från Tyskland och droppat det i brevlådan hos han som var så jävla snygg. Skrattat. Satt fnittret i halsen.
Fått hjärtat kört genom en vedklyvel.
Om och om och om och om igen.
Jag kommer ihåg hur rädd jag var.
I början.
Då när jag söp mig igenom pencillinkurer, stukade ledband och totalt hjärtesplitter. Grät på nätterna. Vaggade fram och tillbaka med spruckna läppar och håret som klibbade i tinningen. Vaknade naken på golv och soffor och mattor och i sängar som inte alltid var mina.
Jag kommer ihåg hur jag viskade "vem är jag i morgon?" till någon som ändå inte hörde.
Hur mamma och pappa satt på sängkanten och strök mig över fötterna när jag hulkade av smärta men byggde upp en mur högre än Berlins för att ingen skulle komma nära.
Blåslogs av nattlig kärlek och livet när det var som värst.
Men jag vet inte.
Jag vet egentligen inte vad det innebär att vara singel. Om jag varit det. Om jag är det. Om de här tre åren borde arkiveras, dokumenteras och stämplas med "singel"-sigillet som ett litet cv att lämna till nästa kärleksgivare.
För fan vad jag har älskat. Hela tiden.
Jag har älskat så mycket att det förblindat mig rakt in i fördärvet, rakt in i barer och bokstavligen rakt ner i asfalten och helvete vad ont det gör att falla från höga klackar varje gång.
Kanske har jag inte alltid älskats tillbaka.
Men spelar det någon roll?
Är tre år i kärlekens tjänst, på det mest onyktra, ohälsosamma, fantastiska och livsomvälvande vis, att ha varit singel? Är inte det att vara fullständigt monogam till all form av kärlek som kan komma ens väg?
Kanske.
Kanske inte.
Jag vet inte.
Men ja, just den här veckan skulle jag fan behöva någon som kokar te och brer en smörgås tills dess att jag kommer hem.
Tyst, utan ett ord, skulle han sitta där naken i soffan redo att köra.
Det skulle jag allt kunna ge upp mitt och kärlekens obekymrade "vem kan shotta mest"-förhållande för.

Och Frida.

Jag var på dop i dag.
Ni vet den här proceduren där de nyblivna föräldrarna öppnar massa färgglada paket, jag tror inte att jag tycker om den längre. Såhär gick det till:
Mamman till den spetsprydda bebisen öppnar ett kort och läser högt inför alla gäster:
"Till Vide från Sofie och Krystian, Sofie och Martin, Louise och David... Och Frida".
Ja.
Ungefär som när någon smäller med två kastrullock ovanför ens huvud och det blir rungande tyst i några sekunder efteråt samtidigt som man hör sitt eget skrik innanför pannbenet.
"Och Frida".
Det är där man ska använda sig av den där låtsaspojkvännen som i ens huvud skickar rosor på posten och sms utan stavfel. Exakt där. När trettiotalet dopgäster skrattar i kör för att det bara lät så himla konstigt och fel och ensamt och ja.
Det var en väldigt bisarr situation.
Sedan står man där och skär marängtårta med sin förre detta svärmor och vid bordet längre bort sitter han och hon den nya med jävligt snygga skor.
Då är det inte bara bakfyllan man får huvudvärk av ska jag säga.
"Och Frida".
Herregud vad deppigt.

Holding on and letting go

– Är du kär i honom fortfarande?
Jag balanserar på trappsteget. Kilklacken formar sig efter kanten och jag tippar över. Framåt. Hasar över den frosttäckta bron och fångar upp balansen igen samtidigt som han blåser cigarettröken som en pil genom natten.
– Nej, inte längre.
I början var han allt jag ville ha. En omättad förälskelse som åt upp mig inifrån. Som fullständigt manglade hjärtat i tiotusentals bitar som sedan spred sig i hela kroppen i takt med hans andetag. Och det var så jag ville ha det. Jag ville läka. Jag ville att han skulle vara mitt plåster och jag ville skrubba upp mina skulderblad av hans beröring. Jag ville att han och jag skulle bli vi och att han skulle älska mig så som jag älskade honom. Men det gjorde han inte. Plötsligt slutade han läka. Slutade röra. Slutade ge men fortsatte att ta. Slutade älska. Kanske älskade han aldrig och efter ett tag slutade jag att vara kär.
Det är i alla fall vad jag säger när han frågar.
Men jag tror att jag ljuger.
– Bra.
Han ler. Himlen är otäckt svart ovanför men marken glittrar av frosten och det gjorde den då med. Då när han och jag höll på att bli vi. Då när jag erkände att jag var så jävlajävlajävla kär över ett glas vin och alla sa att de redan visste.
Nu är det annorlunda.
Nu säger jag nej.
Men jag tror att jag ljuger.
Kan man sluta vara kär i någon? Kan man bara stänga av? Sopa ihop alla rester, allt splitter, i hjärtat och kasta bort det där det aldrig kan hittas igen. Kan kärlek verkligen dö för att tiden tickar vidare? Kan man, verkligen, sluta vara kär i någon man älskat på riktigt?
Jag tror fan inte det.
Men jag tror att kärleken förändras. Att fjärilarna tappar sina vingar. Att det slutar kännas bra. Jag tror att det plötsligt kan sluta vara sms mitt i natten och sex på köksbordet. Jag tror att kärleken kan falna. Förändras så drastiskt att man tror att den är borta.
Men när han ser på mig för ett ögonblick, så som han gjorde den där kvällen som inte är nu, då kan jag fortfarande känna att jag läker. Då kan jag fortfarande känna hjärtat rusa. Om så bara för en sekund.
Jag tror "att inte vara kär" egentligen inte handlar om avsaknad av kärlek.
Jag tror att det är kärlek i en sovande form. Förändrad form.
Kanske tänkt att aldrig mer vakna.


Kanske tänkt att göra det.

"So, I have heard about you"

När vi lägger på blir jag sittande med den blankpolerade iPhonen i handen ett tag. Väger dess tyngd, vänder på den. Ser min egen spegelbild i det mörka glaset och stirrar länge på mina alkoholglansiga ögon. Länge på de spruckna läpparna och på de röda lockarna som klibbat fast i tinningen. Stryker försiktigt med fingerspetsen under den nedre fransraden. Alldeles där huden är som tunnats och ser hur de mörka groparna kommer fram under det utsmetade sminket. Tänker tillbaka på natten som var. På henne, hon som kramade så många fina famnar att armarna gjorde ont. Famnar som lämnat henne och gått vidare. På alla drinkar, på all uppmärksamhet, på all bekräftelse som sköljde över henne likt en jävla tsunami och på han som höll hennes hand men som hon lirkade bort bestämt och nonchalant.

– Vad är det för fel på henne? viskar jag med bruten röst.

Vad är det som gör att alla lämnar henne och går vidare? Vad är det som gör att ingen orkar kämpa för henne. Tämja henne. Vill ha någonting mer än hennes vilda passion för att mätta deras bekräftelsebehov. Någonting mer än hennes nakna ben runt sina ryggslut och elogen i att berätta om henne dagen efter. Varför är hon beredd att nedvärdera sig själv så? Varför står hon på en trottoar mitt i natten och fläker ut alla sina fel och brister och säger att hon inte är rätt, bara för att hon är rädd att någon ska hinna lämna. Då lämnar hon hellre själv innan något ens börjat. Då står hon hellre där på höga klackar mitt i natten, med all obetydlig bekräftelse i ryggen och låtsas vara medveten om att hon är skadeskjuten och omöjlig, för att sedan se person på person vända om och gå.

Någon sa att det var lättare så.

Det är det inte.

Nathaniel Hawthorne skrev en gång: ”No man, for any considerable period can wear one face to himself and another to the multitude without finally getting bewildered as to which may be the true.”.

Kuriosa är att jag en gång i tiden ville döpa min möjliga son till Nathaniel.

Men så när jag förstod att svenskarna skulle uttala det helt fel så ångrade jag mig och gick till plan B: gifta mig med en engelskman. Just nu känns det dock som jag kommer att leva ensam en lång tid framöver.

Och sedan har jag ju sagt att jag ska skjuta mig själv i huvudet om jag är singel när jag är 30.

Alltså.

Känns positivt det här.


With days passing by.

Det gick en ung tonårskille framför mig från tåget. Han väntade in mig i slutet på perrongen av ren artighet, för jag var mitt i det där ingenmanslandet där det skulle se väldigt nonchalant ut om han släppte taget om järngrinden, för den skulle ha smällt igen mitt framför mig och mina tunga väskor precis när jag behövt gå över spåret. Han luktade så jävla gott där han gick fem steg framför och fastän regnet spolade ner över våra ansikten och framkallad besk lerlukt över hela Sundsvall kände jag det så tydligt. Det påminde mig om min första pojkvän. Jag kunde ligga och lukta i hans halsgrop i timmar och bli helt förförd av hans hud och känna att jag var lyckligast i världen. Det är så länge sedan nu. Och ibland känns det rätt sorgligt egentligen hur min första riktiga pojkvän blivit min enda. Det är himla konstigt när jag är förälskad mest hela tiden. Det betyder att allting antingen gått åt helvete eller att jag bromsat innan startskottet ens gått.
Ja, ni vet.
Om man vill gå i mål måste man ju trycka av och börja springa, men jag gör aldrig det.
Istället kurar jag ihop mig med hjärtat i halsgropen och blodsmak i munnen och ignorerar att det känns som att gå på eld och spikar när jag sakta backar därifrån. Bort från det som gör mig glad för att jag är rädd att det ska göra ont. Då går jag hellre med helvetet under fotsulorna.
Alltså.
Ibland är man förbannat ologisk.
Men inte mindre rädd för det.

Saker jag saknar

1. Den påträngande värmen som lägger sig över huden när hans bröstkorg pressar mot mina skulderblad. När hans kropp formar sig efter min fastän det egentligen är biologiskt omöjligt för att han är så mycket längre. Så lång att han får vila hakan på toppen av mitt huvud eller andas i min nacke.
2. Fjärilar i magen. I bröstet. I huvudet. I fingrarna. I tårna.
3. Att vakna på nätterna för att telefonen inte slutar vibrera. För att han tänker för mycket. För mycket på mig. Och den där förvirrade glädjen i att vakna av ett telefonsamtal 03.00. Då när man slår sig själv på kindern två gånger med slät handflata för att vakna till. Men rösten rosslar alldeles förfärligt ändå och han säger "jag gillar dig" tretton gånger på rad.
4. Att inte få se det jag vill på tv. Att lyssna på musik som inte alls är bra. Bara för att han vill förklara varför jag har fel och sjunga med trots att han sjunger så jävla dåligt. Och sättet han håller mig i sin famn precis då.
5. Det där sista han viskar precis innan han somnar. Det där sista han tänker på och vill dela med sig utav. Och hur han nickar i slowmotion med stängda ögon när jag svarar och sedan somnar nästan direkt.
6. Att applicera saknad och längtan på någonting. På någon. Att haka fast det i någonting konkret. I någon speciell. Det saknar jag.
7. Att höra en låt som gräver sig rakt in i hjärtat och tänka på någon enskild. Inte illusioner av ett fåtal som kunde ha blivit bra. Och några som aldrig kommer att bli.
8. Att känna mig ensam bara för att jag är det. Att ersätta ensamheten med den tvådelade definitionen av det. Att vara ensam och att känna ensamhet är inte samma sak. Jag saknar att vara ensam.

Vad saknar ni?

Tidigare inlägg
RSS 2.0